Visst är det synd om alla som lever i ofrivilligt celibat?
Som mest av allt bara skulle vilja ha lite sex, men som av olika anledningar inte får detta...
Som mest av allt bara skulle vilja ha lite sex, men som av olika anledningar inte får detta...
Man kan väl ha sex med sig själv då?
Nej, det är det inte. Varför skulle det vara det?
Jorå, det är det väl. Finns dock typ tusen andra ofrivilliga tillstånd som är betydligt värre. Inget jag ligger vaken och funderar på...
Man kan väl ha sex med sig själv då?
Jag levde tidigare i ett förhållande i fyra år där vi aldrig hade sex med varandra. Min dåvarande flickvän var helt ointresserad av sex och närhet. Jag älskade dock henne djupt.
Men att i längden aldrig få kramar, kyssar eller sex av sin partner blev väldigt destruktivt. Även mina vänner och släkt såg att jag gick in i en depression tills jag fick klart för mig hur dåligt jag mådde över situationen och gjorde slut. Man bet ihop länge och intalade sig själv att det inte var en så stor grej, men till slut så förstår man att närhet och sex är väldigt viktigt, för att inte säga en förutsättning, i en kärleksrelation.
Det bästa med att ha sex med sig själv är väl att man kan styra sin njutning och behöver inte vara beroende av någon annan för det.
Det finns de som det är synd om men också de som det inte är synd om.
Vem är det mest synd om?
Den som längtar efter sex men som inte får det?
Den som längtar efter närhet och romantik men som inte får det?
Andemeningen här på FL verkar vara att om man saknar sex är det nåt fel på en, nästan som att man ska skämmas för att man vill ha sex med sin partner.
"Man kan väl ha sex med sig själv" säger nån. Då har man totalt missat poängen med intimitet. Med det argumentet kan man säga "du kan väl sitta och kramas med dig själv".
Är det så att man (framförallt som man) måste skämmas för att man vill älska med sin partner?
Man kan väl ha sex med sig själv då?