Ska sluta nattamma och behöver pepp!

Hej! Jag har tre barn och har slutat nattamma tre barn. Yngsta är 16 månader. Slutade nattamma honom runt året också. Ammade vidare dagtid tills för en månad sedan ungefär då han valde bort det själv. Har samsovit med alla våra tre barn länge. Yngsta har väl ett par år kvar i vår säng skulle jag tro .

Jag har aldrig gett annan mat istället. Mina har varit så pass stora att nattamningen inte har varit en fråga om mat egentligen utan ett välbekant och tryggt sätt att komma till ro vid uppvak helt enkelt. Dumt att ersätta amningen med välling eller liknande för då kan man ju lika väl fortsätta nattamma kan jag tycka. 

Jag har valt att gå upp och vagga våra i stor utsträckning. Har haft dem i sjal eller bärsele alternativt suttit och guppat på pilatesboll. Har fungerat bra tycker jag. De har varit vana att somna på det viset dagtid och kvällar också.

Hur lång tid det tar beror på barnet . Det har varit ganska olika med mina tre. Olika barn. Olika personlighet . Sedan ska du inte ha för bråttom eller känna dig nedslagen om du "ger upp". Man måste inte ta allt rakt av. Min yngsta passade det inte. Vi började helt enkelt med att minska amningstillfällena. Det är inte "ett slag" med en vinnare och en förlorare. Du ska inte tänka på det på det viset, då blir det tokigt. Ni förändrar er vardag TILLSAMMANS . Ta det lugnt och fint. 

Min yngsta upptäckte jag exempelvis att han gillade att ligga på min mage och bli lite buffad i rumpan så att det gungade. Fortfarande när han vaknar och inte kommer till ro, så puttar han (argt om jag inte rullar till rygg ) på mig och sedan klättrar han upp och somnar nästan direkt på min mage .

Det kommer att gå fint, men ha inte alltför många principer huggna i sten är mitt tips.

Ge inte mat! Det leder bara till att du får vakna för att mata i stället för att amma. Vatten kan du erbjuda, det dämpar suget i magen, men tillför ingen näring. Och även om han skulle vara hungrig, så dör han inte av det. Väldigt fort kommer hans kropp att anpassa sig till att äta endast dagtid.

Vi gjorde så att jag flyttade in i gästrummet för en vecka, och så fick pappan sköta nätterna. Då finns inte heller risken att man ger upp. Mitt barn var yngre än ditt när jag slutade med nattamningen. En gång långt senare har han begärt mat mitt i natten, men han fick ingen, för på natten ska man sova och inte äta.

Angående det där med maten, så tänkte jag att det kanske kunde behövas första natten bara för att det blir för stor omställning, jag har själv jättesvårt att somna om jag är hungrig och han är ju van att få en hel del på natten. Som en övergång liksom, men det kanske är dumt?

Pappan kommer att sova med honom första natten för då är jag bortrest och sen tänkte jag haka på därefter.

Skippa maten. I den åldern handlar inte nattamning om näringsintag.  

Utgå inte ifrån att din son är som du. Han har ju en pappa också, kan han sova fast han är hungrig? Jag kan i alla fall. Dessutom försvinner hungerskänslorna efter ett tag, hos mig alla fall. Det ÄR INTE FARLIGT att vara hungrig! Servera hans favoritmat på kvällen så att han äter ordentligt i stället.

Smart det där med favoritmaten! Det ska jag absolut göra. Pappan kan sova hungrig. Jag provar väl med bara vatten då.

Någon som kan dela med sig av någon erfarenhet om HUR jobbig första natten blir? Är skönt att vara förberedd.

Vår son sov med sin pappa när jag slutade nattamma och pappan hjälpte honom att somna om på andra sätt som han redan var van vid, var jag inte i närheten frågade han inte efter bröstet utan accepterade pappans sätt som tidigare. Det gick väldigt lätt för oss, hade nog varit betydligt svårare om jag sov med dem under avvänjningen.
Vi gav ingen annan mat.

Det verkar som om många gör så att pappan tar några nätter. Det jag undrar är om inte barnet ändå velat ha bröstet sen när man "kommer tillbaka"? Pappan kan natta sonen jättelätt nu utan att han vill ha något bröst, men nästa kväll när det är jag som nattar så vill han ju ändå ha bröstet... Så när ni har gjort så att pappan tagit några nätter, har inte era barn brytt sig om bröstet sen när ni sovit ihop nästa gång?

Jag sov gott i gästrummet, vet inte riktigt vad som pågick i sovrummet... :)

Hur jobbigt det blir, beror ju också på hur man som förälder klarar av att hantera ett argt eller olyckligt barn. Om man själv blir stressad och orolig, så känner ju barnet av det, och så blir det ännu värre. Det som jag inte reagerar nämnvärt på, det tycker pappan är jobbigt hemma hos oss t.ex.

Jag brukar alltid mentalt förbereda mig på det värsta. Typ "Jag kommer inte att sova en blund, ungen kommer att vakna och skrika i timtal." Då kan det ju bara gå bättre än man väntade sig! :)