lilith88 skrev 2014-10-31 15:30:44 följande:
Om TS är den jag tror att hon är, har hon skrivit tusen gånger här att hon "ska lämna", men hon kommer aldrig till skott. Hon vill inte berätta för vänner eller anhöriga. Hon ljuger eller undanhåller sanningen för polisen.
Hon har haft alla möjligheter till hjälp, men inte tagit dessa.
Jag förstår att hon är rädd och nedtryckt, men man kan inte hjälpa någon som inte hjälper till själv.
Många har nog gett upp för länge sen på TS. Tragiskt med sant. I slutändan kan ingen tvinga henne att lämna, hur befogat det än skulle vara. Hon är vuxen och myndig.
MEN det är inte barnet. Därav min reaktion. Föder hon barnet och stannar, hoppas jag att den stackars ungen omhändertas av de sociala myndigheterna.
Antagligen måste man själv ha levt i ett misshandelsförhållande för att inse hur svårt det är att lämna eller ens berätta för omgivningen. Det är oerhört nedbrytande mekanismer det handlar om. Skam, skuld, rädsla - allt i ett. Svårt att förklara.
De flesta lämnar ändå förr eller senare. Vissa omgående eller nästan omgående, andra när våldet eskalerar eller när det händer något annat som gör att de får ändan ur vagnen. En släkting, vän eller arbetskamrat som sträcker ut en hand. En flytt. Ett barn. En enträgen polis. Ett samtal med kvinnojouren... Dvs någon slags vändpunkt som gör att man vaknar och orkar ta tag i det.
Men för de svårare fallen räcker kanske inte ens ovanstående. De blir i värsta fall sk "hopplösa fall" och risken är stor att omgivningen ger upp. Vilket på sätt och vis är förståeligt, men inte hjälper dessa människor ett dugg. Det får sällan denna grupp att bestämma sig, snarare tvärtom.
Dock har du rätt i sak. Barn ska inte behöva växa upp så. Med lite tur kan barnet dock bli TS vändpunkt. Om hon väljer att behålla, hoppas jag att hon tar emot den hjälp som familj, vänner och samhälle kan erbjuda. Nu har det ju t om gått så långt som till rättegång utan hennes medverkan, dvs polisen är uppenbarligen redan medveten om problemet.
