Misslyckad enligt farföräldrar
Känner att jag måste få skriva av mig lite.. För nu orkar jag inte bära detta inom mig längre.
Under hela min uppväxt så har jag och mina farföräldrar alltid haft en ganska komplicerad relation. Dom påstår att jag är speciell eftersom att jag är enda tjejen (dom har 3 barnbarn, min kusin i samma ålder som jag och min bror) och för att jag är första barnbarnet. Speciell.. Jag vet inte om jag ska ta det på ett positivt eller negativt sätt längre.
Dom har aldrig varit riktigt nöjda med vem jag är. Jag har alltid varit en pojkflicka som aldrig har tyckt om riktigt tjejiga saker. Ändå har dom alltid försökt få mig att bli den tjejen som jag aldrig kommer att bli.
Ex 1: Jag önskade mig ett fiskespö för ex antal år sedan, då jag faktiskt behövde ett. Vem var det som fick fiskespöt? Jo, min bror. Som precis fått ett nytt fiskespö. Dessutom fick han följa med och fiska med farfar. Jag blev aldrig ens tillfrågad..
Ex 2: Jag är väldigt bilintresserad. Ändå så är det mina manliga släktingar som farfar pratar bilar med (han är gammal bilmekaniker).
Ex 3: Farmor kollar alltid så att jag har städat ordentligt, frågar vad jag lagat för mat på senaste tiden, tjatar om tvätt och diskning osv.. Jag är ingen hemmafru! Min sambo och jag brukar dela upp arbetet, men det bryr dom sig inte om och tycker att jag ska göra ALLT hushållsarbete. Men alltid när vi har bjudit in dom på eftermiddagsfika så har jag aldrig fått bjuda på något. Farmor har alltid tagit med något som HON har bakat. Så jag får aldrig bevisa att jag faktiskt kan heller..
Okej, nu kanske det låter som att jag är överkänslig. Och det kanske jag är också. Men det är inte bara det där som dom är missnöjda med angående mig. Dom jämför mig med min bror och min jämnåriga kusin jämt också. Och skryter om hur duktiga båda två är och pratar endast om dom två. Mig frågade dom knappt hur det gick i skolan för (nu har jag dock gått ut skolan). Och när dom väl frågade och fick reda på mina betyg (VG & MVG i nästan allt), så var det ändå inte riktigt bra utan dom tyckte att jag kunde sluta vara lat och lägga ner mer arbete och energi på skolan.
När jag skulle flytta hemifrån till en annan stad så gjorde dom allt för att få mig att stanna kvar. Dom försökte på skrämselteknik och sa att om dom inte klarade det, så skulle ju inte jag göra det heller.
I somras blev jag gravid. Var extremt nervös för att berätta för farmor och farfar. Visste att det skulle komma en uppläxning men att dom nog skulle vara glada för min och min sambos skull i slutänden i alla fall. Farfar tog det rätt bra och tyckte att det var kul. Farmor däremot sa rakt ut att hon tyckte att vi var oansvariga, att det fanns skydd och att vi skulle göra abort. Hon höll på så i några veckor.
För ca en vecka sedan så skulle vi åka och kolla på en jacka tillsammans. Dom tyckte att jag behövde en ny jacka istället för att jag skulle låna mammas jacka och sedan pappas jacka under min graviditet. Själv tyckte jag att jag kunde låna och sedan skaffa en ny när min kropp börjat gå tillbaka till sin "normala" form. Det höll dom inte med om. Jag vet dessutom att om dom hade fått vara med och öppna plånboken så hade jag inte fått det jag ville ha, utan något lite mer "tantigt". Men när jag sa att jag inte kunde den dagen, eftersom jag hade planer sedan veckor tillbaka, som mest troligt skulle ta hela dagen, så sa dom: "Du kan ju ringa när du är färdig så åker vi efteråt.". Jag ringde när jag var klar och sa som det var. Att det hade dragit ut på tiden, men att jag gärna kunde åka och kolla på en jacka till veckan. Då gick det helt plötsligt inte. Dom sa båda två att dom var extremt besvikna på mig, att deras planer var viktigare och att jag tydligen inte var intresserad.
Nu är det så att jag fyller 20 på söndag. Eftersom att dom flesta av mina släktingar inte kan komma på söndag så valde vi att fira mig imorgon (lördag), istället. Vi hade bestämt att vi skulle bjuda på middag och tårta, och jag hade bjudit in mina föräldrar, mina farföräldrar och min moster med familj. Mormor och morfar är bortresta och så även min bror.
Men nu ikväll så ringde pappa och säger att farmor och farfar inte tänker komma. Anledningen till det var för att jag inte bjudit in min faster. Bara det att min faster har aldrig någonsin brytt sig om min familj och har sedan jag blev gravid behandlat mig som om jag vore död. Så jag såg ingen anledning till att bjuda in någon som får mig att må dåligt. Detta förklarade både jag och min pappa för mina farföräldrar. Men dom vägrade förstå och bad mina föräldrar hälsa att dom inte kommer och ge mig presenten från dom. Dom kunde alltså inte ens ringa själva till mig och säga att dom inte kommer..
Just nu känns allt så himla pissigt. Vad jag än gör så hittar dom fel och jag orkar snart inte längre. Dessutom är det ingen idé att prata med dom för dom vägrar lyssna och anser att det dom tycker är helt rätt och att alla andras åsikter är helt fel. Detta är extremt jobbigt, och fortsätter dom på det här sättet så kommer dom snart att vara ett barnbarn fattigare.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till.. Är det något fel på mig eller vad?