När ens hemska barndom kommer tillbaka och sparkar en i huvudet som vuxen

Det första du skall göra är att se till att du får terapihjälp. 

Jag har tid hos en kbt specialiserad psykolog nästa vecka.

Bra! Förbered dig dock på att det inte är någon quick fix. Det tar tid och det kommer antagligen att vara skitjobbigt. Jag gick i kbt i ett år innan det blev något genombrott. Innan dess kändes det faktiskt tom värre än tidigare eftersom man gick och tänkte på dsina problem nästan hela tiden. 

Stackars dig! Jag har också en tuff barndom bakom mig med delvis fysisk men mest psykisk misshandel. Jag får också dippar när jag bara gråter och gråter. Bra att du tagit kontakt med psykolog och sjukvård!

Jag försöker ofta sitta tyst och tänka. Intalar mig själv att det inte var mitt fel och att jag är stark och bra. Jag försöker göra avslappningsövningar, finns på Spotify ex, och promenera el springa i naturen.

Kämpa på! Låt inte din barndom förstöra ditt liv. Du är du och du har makten i dina händer!! Stor kram

Min mamma var psyksjuk och drack periodvis. Pappa fanns inte där och stödde. Jag skulle klassa min barndom som jobbig, inte hemsk. Som vuxen mår jag bra, än så länge i varje fall. Jag har tänkt mycket på varför jag inte lider mera än jag gör, och en av orsakerna till det tror jag är att jag aldrig skämdes för att hon var sjuk, utan berättade för mina kompisar hur hon var. Det andra är att jag inte är speciellt empatisk som person, jag tog alltså inte till mig hennes illamående. Jag gick bort för att slippa se det i stället. Jag såg mig heller aldrig som ansvarig för hennes tillstånd. Och så fanns det andra vuxna runt mig som kunde hjälpa mig när jag behövde det.

Har det varit annorlunda för dig på de här punkterna? Sen är det ju också så, att benägenheten för att insjukna i en psykisk sjukdom kan gå i arv. Min mamma förklarade alltid för mig att det kan bryta ut efter att man har fått barn. Så du kan ju ha oturen att ha ärvt din mammas sjukdom också.

Jag tror oxå att jag kan ha ärvt psykisk sjukdom av min mamma. Och jag är så himla ledsen över det! Just därför ska jag oxå utredas av psykiatrin. Jag tror att jag ev kan vara bipolär (manodepressiv).

Just nu funderar jag på att bryta helt med min mamma, men jag vet inte om det är rätt väg att gå.

Jag har också sökt hjälp mot min taskiga barndom. Det går inte att undvika det hela livet, till slut kommer det tillbaka. Jag har gått i KBT för socialfobi och depression. Jag fick tips om att söka hjälp för mitt medberoende... det har varit hittills det bästa vård jag har fått, då går man till kärnan av problemet. Ingen idé att bara söka hjälp för symtomen.

Jag har också en trasig barndom m psykisk och fysisk misshandel, ignoration mm. När jag sedan hamnade i ett misshandels och övergreppsförhållande som vuxen insåg jag när jag väl kunde lämna ex sambon att all min dåliga självkänsla, omhändertagandeönskan mm bottnade i min barndom. När jag gick i kristerapi var vi tvugna att börja i min barndom och de spår den satt. Det tog år att läka någorlunda fr allt. Och för att kunna gå vidare var jag tvungen att "göra upp" m mitt förflutna, bygga upp en egen identitet och även inse att viss psykisk ohälsa kommer vara en del av mig.

Mitt tips är att om det är i barndomen saker börjar att du får en ordentlig 'diagnostisering'. I mitt fall fanns huvuddiagnos och underdiagnoser. Annars finns risk att man börjar tex behandling "i fel ände" och då kommer man aldrig riktigt åt "roten".

Samma här! Utreds nu av psykiatrin och det verkar som att jag har ärvt min mors skit.. Dock söker jag hjälp för att kunna fungera, istället för att vråla ut min ångest på barnen som hon gjorde. Är bitter över att hon inte sökte hjälp, att hon tyckte att vi förtjänade all hennes skit i alla år ????

Jag har varit välfungerande i hela mitt liv. Duktig flicka, högpresterande, rest och gjort mycket. När jag blev mamma och det var dags att landa, då blommade mina egna humörsvängningar ut och barndomen kom tillbaka precis som du skrev.

Jag har precis gett upp på min mor. Hon isolerar sig och bråkar med alla. Jag har försökt vara henne till lags ett helt liv men det går inte. Jag tror hon hatar både mig och min syster.

Jag har liknande erfarenheter som du. När jag började i terapi kändes det omöjligt att ha den täta kontakten med mamma som hon "krävde", nu skulle jag för första gången i mitt liv (då 18 år gammal) göra någonting bara för min egen skull, terapin skulle gynna bara mig, det var inte för mammas skulle, inte för pojkvännens skull, det här vara bara för mig - att jag skulle kunna må bättre.
  Det var nytt för mig och det gav mig styrka. Jag tog en paus i kontakten, på mina villkor, hon fick inte ringa mig - det tog 2 år innan jag ringde.
  Gick i terapi i flera år,  så det blev flera pausperioder, helt nödvändigt för mig, hon hade inte så mycket att välja på.
  Så mitt råd är att ta paus från mamma, man måste inte säga upp kontakten helt men man kan behöva bryta kontakten ett tag för att få lite distans och se hur relationen egentligen ser ut.