Hårdhänt sex och psykiskt sjuk

byt snubbe och leta efter en dominant riktig man

Jag kan känna igen mig dock att jag relaterar till fysiska smärtor och hur kroppen kan hjälpa mig att slappna av efter en kväll med massor av hårt sex. Det blir lite som en smärtlindring för min kropp då ingen annan smärtlindring hjälper..Sen vet jag inte om jag kommer att "kräva" hårdare tag framöver då det jag och min sambo har nu är lagom, vissa dagar är det mer och andra mindre. Att du har en kille som inte vill detta kan skapa en del problem antar jag men han verkar ändå ställa upp på en del. Har inte den situationen utan det var min nuvarande som visade mig denna värld och han är väldigt gärna dominant.

Intressant att höra om din fysiska smärta som lindras. Det kan jag förstå. Min kille är rädd för att jag ska bli ledsen efteråt. Och det är ju väldigt omtänksamt.Det gäller väl att hitta en gyllene medelväg. Jag är rädd för att jag inte ska bli nöjd med "vanligt" sex bara. Men det kanske bara är nyhetens behag också.

Jag föreslår att du läser lite om sex som självskadebeteende. Finns en risk att du börjar utsätta dig för värre och värre saker, och jag tror inte heller att det är bra att självmedicinera psykiska besvär med sex. Det kommer inte att lösa dina problem.

Jag tror inte att jag skulle klara mig på vanligt sex idag ... har dock inte testat men tanken lockar mig inte så mycket men på samma gång så känner jag inte någon stress för det för hur det än är så har jag min stund med min älskade man och det är värt allt sen om det är vanligt eller hårt så får jag säga att hellre vanligt än inte alls.

Ja absolut hellre vanligt än inget alls. Får läsa på om självskadebeteende och sex. Bra förslag

Har ätit antidepressiva/stämningsstabiliserare i olika omgångar i snart 15 år. Den enda medicinfria period som jag har varit relativt väl fungerande i har varit de år jag höll på med avancerad BDSM.

Under hypomanier kunde jag leva ut sexuellt på ett både omåttligt och omättligt sätt, och under de depressioner som kanske tack vare BDSM aldrig blev särskilt djupa fungerade endorfinerna efter rottingen bättre än vad det mesta i pillerväg gör.

Nu har jag inte den möjligheten, och jag saknar det, på något sätt.

Om det var typ det du ville ha svar på.

MEN - jag har också använt sex i ett mer självskadebeteendeperspektiv. De gångerna har det INTE handlat om BDSM. 

Måste jag bara understryka.

Jo det är såna svar jag är ute efter. Och alla erfarenheter ni har. Har ingen erfarenhet av bdsm och funderar på om det skulle vara något för mig om jag läste på lite. Funderar också på om det är så att många gör det för att må bättre som jag? Eller bara för att det tänder dem.

Jag tror såhär, att hittar du en bra dominant - någon som vet vad hen gör - så är det föga troligt att hen skulle leka eller leva med dig om hen fick intrycket av att det hade något med självskadebeteende över sig.

För min del har det alltid funnits en viss tristess i vaniljsex, eller för den del vardagssex. BDSM var ngt jag utforskade av nyfikenhet och kåthet, och att jag mådde bra av det blev en bonus. Är du med på hur jag tänker?

BDSM i den relation, det äktenskap, jag är i nu är i princip uteslutet. Inte för att min man inte är into det eller för att han inte vill. Det är jag som finner noll intresse i sex på hemmaplan - det har försvunnit längs vägen. 

Sedan, bara som litet kuriosa, har jag träffat olika Masters genom "min" Master, och BDSM för den ene är inte BDSM för den andre. En av männen jag lånades ut till var väldigt inne på mental dominans men väldigt litet intresserad av fysisk. En annan väldigt inne på bondage och mental dominans i form av "jag binder upp dig nu och går och köper kaffe så länge" (inte min grej).

"Min" Master och jag klickade väldigt bra i vad vi bägge ville och inte minst kunde vi prata väldigt bra. Vi höll ihop i nästan 4 år innan vi bröt relationen.