Heteropar som åkt till Danmark för donatorinsemination!

Här är vi. Ett heteropar som befinner sig i liknande situation. Vi är dock inte framme där riktigt än. Vi har fått veta att min sambo inte har några spermier så vad det verkar är spermiedonation det alternativ som finns för oss. Hur går dina tankar kring just själva donationen?

Jag och min sambo gör oxå våra försök hos Vita Nova pga manlig faktor då sambon helt saknar simmare. Vi kör med besök hos gyn varje månad där jag får mäta mina äggblåsor med hjälp av VUL, sen ÄL spruta så att vi kan planera in inseminationen bättre. Blev så stressigt att kolla ÄL 2 gånger per dag och sen vara beredd att kasta sig iväg och känna stressen "tänk om vi inte hinner fram i rätt tid" eller att ÄL testet aldrig slår om. Har hittills gjort 3 försök som inte lyckats, ska snart göra nr 4 (nu i januari), har ätit Pergotime denna månad för att öka chanserna även fast jag har egen ÄL varje månad. Vi tänker göra några försök till med insemination innan vi går över till IVF, men jag hoppas vi slipper då jag inte gillar hormoner och har hört att äggplocket ska göra fruktansvärt ont. Vi har även pratat om att gifta oss och ställa oss i adoptionskö ifall vi vill ha syskon i framtiden men inte orkar med fler försök eller om kroppen inte vill. Som en b-plan. Kliniken får välja donator åt oss utifrån min sambos hår och ögonfärg. Kör med öppen donator då vi tycker att det är det mest rätta mot barnet, jag skulle inte i framtiden kunna försvara att jag valt bort möjligheten för mina barn att jag har valt bort hens möjligheter att söka sina genetiska rötter, kanske pga någon sjukdom eller annat viktigt. Vi valde donation som alternativ 1 då vi vill va med från början + jag vill bära och föda barnet och det är inget fel mig så varför skulle jag inte få den möjligheten, sen oxå för att det med stor sannolikhet är snabbare (o låter illa att säga det men sanningen är att det är billigare än adoption oxå). Står kvar i landstingets kö medan vi gör våra försök i Danmark, stått i kö sedan april förra året så snart 1 år.

Vi har sörjt på olika sätt, att det inte går alls till att det inte tar sig, jag vill helst prata och analysera och grubbla medan min sambo tycker det är mer jobbigt att se mig nere, men han vill inte prata så mk om det och att det tar tid. Vi har gjort allt tillsammans från första början, alla undersökningar, blodprover m.m. Pratat mkt under resans gång och fattar beslut tillsammans även om jag kvinna är mer drivande och ser till att vi kommer framåt, ex. bokar in läkartider o. pressar min sambo att ibland fatta beslut som är jobbiga (ex. testikelbiopsin) och förberdande samtal med kliniken tyckte han va jobbigt. Under tiden har vi även uppfyllt andra drömmar, ex. köpt hus, rest, utvecklat oss i karriären, detta tror jag har stärkt oss som par. Försöker även göra saker tillsammans och är noga med att ta hand om varandra och vårda förhållandet med kärlek.

Vi är oxå på gång i Danmark och har valt Vitanova. Prover ska tas den 15/1 sen hoppas jag vi hinner göra insemination i februari redan.

Inga fel på mig men mannen har mkt dålig spermakvalitet. Gjort två icsi på RMC malmö utan resultat. Åren går och nu är hi över 30 så nu kör vi insemination och hoppas kunna bilda vår familj äntligen!

Har ingen av er par funderat på att göra privat heminsemination för att slippa alla jobbiga undersökningar o resor mm och istället finna någon privat.

Nu menar jag inte någon som kommer hem till er & lånar kvinnan utan någon som ni möter på lämpligt ställe och som ni får hans simmare från i en kopp och löser inseminationen själva?

Känns otroligt riskabelt vad gäller sjukdomar. Donatorer genom vården är noga undersökta med prover ett innan de får lämna. Så nej inget alternativ för oss i af.

Det går ju att kräva att en sådan donator testar sig i så fall innan, men du/ni har rätt - genom sjukvården är de testade o "klara" .

Ett annat problem med privat donator förutom sjukdomar, men även om han säger att han bara vill donera är det inte 100% säkert att han tänker samma saknär barnet väl är fött. Med en donator på klinik är donator och vi som tar emot helt anonyma för varann, endast barnet kan söka donatorn efter 18 års ålder, man slipper m.a.o. oroa sig för att en okänd man kanske kommer att börja lägga sig ivårdnaden och kräva rätt till att träffa barnet efter som han har en genetisk koppling till barnet. Sen är säkert många privata donatorer schyssta och ärliga och vill bara väl, men det finns säkert rötägg oxå och tyvärr vet man inte vilka dem är innan det är för sent. Så av den anledningen känns det mer säkert, åde för oss som par men även mot kommande barn.

+ ännu en aspekt som är viktigt att ta hänsyn till, men min sambo behöver inte känna sig mer dålig än han redan gör pga att det inte funkar för honom, genom att träffa mannen som donerar sperma till hans fru/flickvän. När donatorn är helt anonym och ingen vi träffar tycker han att det funkar, men tror aldrig att han skulle vela se eller behöva träffa donatorn personligen.

M82

Tack för att du/ni delar med er av era tankar och känslor. Jag är ju själv pappa och har många gånger funderat på hur jag själv skulle reagerat, tyckt o tänkt om jag inte hade kunnat få egna barn. Antagligen reagerat o tänkt liknande som ni.

Tappa inte taget bara utan stötta varandra så hoppas jag att ni löser barnfrågan på bästa sätt. Lycka till.