skaffa barn med en dödssjuk man. Ni med föräldrar som gått bort.. åsikter?

usch vilket svårt val ni står inför. jag har ingen erfarenhet, allt jag ville inflika var att oavsett om du skaffar barn med en man som är frisk som en nötkärna så finns det aldrig någon garanti attt han finns i livet när barnet födds ens... allt kan hända, frisk som sjuk. dock vet ni ju att han är sjuk så då blir det ju förstås annorlunda. men som sagt, att skaffa barn är alltid känsligt för man vet aldrig hur länge man kommer att kunna finnas där....  

Är du beredd att offra barn för att vara med denna man?

Kan ju känna att man kan ju aldrig veta när man ska dö. Döende eller ej. Man kan ju bli sjuk precis efter man fått barn. Sånt kan man aldrig veta. Om ni vill ha barn tillsammans så skaffa det. Varför säger han nej när han verkar vilja skaffa barn? Är han rädd o dö ifrån det?

Att skaffa barn när man är svårt sjuk är fruktansvärt hemskt mot barnet. Ja, det kanske är trist att inte få uppfylla alla sina drömmar men sånt är livet och om man blandar in en annan oskyldig människa har man ingen rätt att vara självisk.

Min mans pappa dog hastigt i en olycka när maken var 6år. Farmor fick det naturligtvis väldigt jobbigt, men varken hon eller min man har tyckt att de levt dåliga liv. Du / ni har dessutom ett bättre utgångsläge att säkra ett barns uppväxt , även om det värsta skulle hända, då ni faktiskt har kunskap om att det kan ske.

Lycka till med ert beslut!

Det svåra är väl att veta vad man ger sig in på INNAN man skaffar barn. Det kan vara ganska tufft och energikrävande att vara ensamstående samtidigt som du har en sorg att bearbeta den dag din man går bort. Jag hoppas du har ett gott stöd genom familj och vänner.

Samtidigt kan ni väl inte veta hur många dagar/år din man har kvar. Han kanske lever länge till och frågan är om du vill leva barnlös då?

Med den barnlängtan jag hade vid 35 hade jag haft svårt att offra mig, samtidigt var det tufft med ett barn och minimal avlastning från en psykiskt labil pappa till barnet. Kanske hade jag väntat om jag vetat vad som komma skulle innan ...

Om hans psykiska problem hade uppstått ändå eller om de hade stort samband med pappans bortgång i 12-årsåldern är svårt att säga. Vid sina panikångestattacker dök pappan ofta upp. Hans pappa var nog ganska instabil i humöret p g a svårbehandlad diabetes.

Verkligen en trist situation. 

Det blir fel, hur du än gör.

Men vad jag tänker mest på är, att om du respekterar hans önskemål om inga barn kan du riskera att du aldrig får några barn. Om sjukdomen först tar honom om 20 år. 

Så ska man börja kalkylera med förväntad livstid...och det verkar bara så fel. 
Men å andra sidan, din man tänker ju lite egoistiskt. 
Det finns ju många barn, som inte "har" en far.

 

Jag har inte förlorat en förälder, men det jag varit mest rädd för sen jag fick barn (förutom att något ska hända med barnet) är att jag själv eller min man ska dö. Jag vet inte hur JAG skulle kunna leva vidare i vår trasiga familj utan honom.

Men, min man ville ha barn och jag hade nog ändå valt att skaffa barn med honom om han var sjuk. Att han skulle få leva vidare genom att barn skulle vara det finaste jag kan tänka mig.

Tycker ni ska skaffa barn om det är vad ni vill. Finns inga garantier för någon av oss och bara för att han har en hemsk diagnos så betyder det inte att han kommer dö före någon av oss andra. 

Min pappa dog när jag var 10. Det är klart att det var jobbigt och tungt men har man ett starkt nät bakom sig som kan fånga upp en så tror jag det går bra ändå. Gör det som känns rätt för er 

Träffade bara min pappa under mina första levnadsår då han var missbrukare. Jag var planerad, men han klarade inte av att sluta, och till slut gav mamma upp om honom efter för många chanser. Jag har aldrig saknar en pappa för min mamma var för mig en bästa vän, mamma, pappa och tryggheten i livet. Jag fick en väldigt fin uppväxt, även utan pappa.

Nu menar jag om det skulle bli så hemskt att din man går bort. Jag har ingen erfarenhet av att leva med en väldigt sjuk förälder, annat än när jag var 23.