Blivit en bitter person på grund av att min partner vill vänta med barn. Hur ska jag känna lycka?

Prata med partnern? Komma överens om hur länge barnväntandet ska pågå?

Hur länge sedan var det som du gjorde aborten?

Efter att jag gjorde abort var jag länge ledsen och tänkte mycket på barn och att jag ville ha barn även om jag kände att det var rätt beslut just då.

Hur tänker du när du säger att du tror att meningen med ditt liv är barn?

Jag tror att du måste bli lycklig i dig själv och känna att barn är en krydda och glädje i livet men inte meningen med ditt liv.

Det kommer att komma en tid när det är rätt läge för barn och kanske har din sambo goda skäl att vilja vänta?

Jag har försökt prata om det med honom. Men jag tycker att jag får rätt dålig respons. Han säger att han vill ha barn snart, men kan inte precisera närmare. Tror att det delvis handlar om att han inte har jobb just nu. Men jag ha jobb, så ekonomin är ju inte något större problem.

Det du beskriver är ju att vara deprimerad Men det går att komma ur det. Prata med en kurator men be också om att de tar ett d vitamintest för det kan delvis vara därför du känner som du gör. Så var det för mig. Jag blev mycket bättre efter att ha ätit d vitamin ett tag för att få upp halten av det i kroppen, men en del av depressionen fanns ju kvar ändå.

Nu mår jag bättre, men jag märker att det krävs mindre för att jag ska må dåligt än förr, så helt bra är jag nog inte.

Försök fundera själv på hur länge du vill vänta, kanske inte så lätt just nu, men när du landat lite i dig själv och dina känslor så fundera på det. För vissa kan det hjälpa att handla lite småsaker till en bebis, för andra blir det värre, du känner dig själv bäst och kan avgöra.

Lycka till.

Tack för ditt svar!

Det var ungefär ett år sedan aborten. Jag har hela tiden tänkt att det ska kännas bättre snart. Att jag gjorde aborten känns nog lite enklare nu men barnlängtan är ännu starkare nu. Sett till övriga omständigheter var aborten kanske rätt beslut men jag är ändå övertygad om att vi hade fixat det.

För mig har det nog alltid varit så att att jag känt att ge mycket till andra har varit det som fått mig att må bra. Att ta hand om andra och finnas där för andra. Även när jag utbildade mig kände jag att det inte bara var för min skull utan även min framtida familjs skull. Jag känner verkligen att barn skulle skapa en helt annan mening med mitt liv.

Men jag håller mig dig om det du säger, att jag borde försöka bli lycklig redan nu. Men jag är rätt övertygad om att det är avsaknaden av barn som gör att jag inte kan känna mig lycklig. Så jag vet verkligen inte hur jag ska lyckas ändra mina tankar. Nu känns det som om jag väntar på ett få leva det liv jag vill leva.

Jag vet inte varför min partner vill vänta. Men han har inget jobb just nu. Men jag ett rätt välbetalt jobb och kan försörja oss. Han har sagt att han också vill, men inte just nu. Hade varit så mycket enklare om han kunde säga att vi kan börja om ett halvår eller så.

Jag hade aldrig stannat hos en partner som krävt abort.

Jag har två barn med min man. När yngsta var ca 1 år trodde jag att jag var gravid igen och tog upp detta med min man. Han sa direkt abort och jag sa nej. Vi började diskutera skilsmässa och att barnen skulle bo VV. Nu slutade det med att jag antingen fick ett tidigt MF eller att jag inte var gravid.

Så som jag skrev jag hade inte accepterat en partner som krävt abort och hänvisat till att han vill ha barn senare.

Om han kommer på om 5 år att han inte vill ha barn alls vad gör du då?

Jag var med om exakt samma sak som de du skriver med min sambo för ca 9 månader sen. Han ville inte behålla och jag var chockad/osäker och dessutom har han ett barn sen innan. Jag blev ju klart ledsen när han inte ville och vi bråkade som fan, men jag kände som du, vem vill ha ett barn som är oönskat av sin egen pappa?? Så vi gick igenom aborten och de gick bra dom första tre månaderna typ, sen började denna enorma barnlängtan komma som nästan åt upp vår relation!!! Och mitt i alltihop glömde jag bort vilken otroligt bra kille han är, bara för att han inte var lika redo som jag var! Ärlig slut så slutade jag tjata om barn, prata om barn osv (dock svårt att inte tänka på de särskilt pga att hans dotter bor hos oss varannan vecka) och försökte verkligen vara lycklig och tänka på att jag är ung och de inte är bråttom. (Vilket är skitsvårt när man väl snöat in på barn). Vi körde avbrutet sex(av olika anledningar) vilket oxå var jobbigt eftersom det gjorde ont i hjärtat när han var så himla noga med att inte komma i mig.. Men så helt plötsligt en natt så kom han i mig! Och jag blev helt chockad, men överlycklig eftersom att då ville han helt plötsligt precis när jag "lagt det på hyllan". Idag är jag i v. 5 och har aldrig känt mig lyckligare. Jag tyckte det var värt nästan ett års väntan, men hade aldrig väntat i säg 5 år. Okej att man älskar sin partner, men man måste följa sitt hjärta oxå! Lycka till och håll ut så hoppas jag att din partner oxå känner sig redo snart!

Efter 2 och halvt år kan jag njuta.

Vi har bestämt oss för att skaffa barn, min sambo ville vänta och helst tio år. Jag ville börja planera. Nu är vi båda överens och har börjat:)

Det låter ju helt fantastiskt! Hoppas att du snart är gravid!

Ja för mig känns det som om jag kör mitt eget race och planerar och funderar en massa. Visade han några tecken på att han började bli redo, eller sa han det helt plötsligt?

Jag tycker att nalleoveraller är oerhört söta och verket så mysiga, så det är en av de första sakerna som jag tänker köpa när jag är gravid. Min sambo vet det och för ett tag sedan så googlade han för att se om det inte fanns en sådan mysdress till mig, haha! Han sa iaf att det skulle vara sött om jag hade en matchande dress. Vet inte riktigt hur jag ska tolka det, men jag hoppas ju att det kan vara ett litet tecken på att han funderar på det iaf :)