Ingen diagnos, ingen hjälp 20 årig tjej.

Tycker du ska prata med din läkare hur du verkligen känner dig och tjata på dem att sätta en diagnos. Tyvärr måste man vara väldigt tjatig på vården numera för att dom ska fatta hur allvarligt det är :s

Vad är det för behandling de vägrar att ge dig för att du inte har en diagnos?

Men vad i helvete är det för läkare??? Har du sagt att du har sådana själmordstankar?Klart du måste få hjälp!! Kan du prata med din familj om detta? Äter du några mediciner? Min psykolog frågade mig hela tiden om jag hade självmordstankar, bara för att dom verkligen inte vill att någon ska falla mellan stolarna, och nåt händer.

Jag förstår din frustration, jag har också mått dåligt sedan ganska exakt 12 års åldern med återkommande depressioner och ångest, jag skar mig själv väldigt ofta och gjorde mig illa fysiskt när det gjorde för ont psykiskt att det inte gick att hantera. Jag har även funderat på att ta självmord flera gånger och när jag va som närmast så va jag ute och gick på tågspåret i väntan på att ett tåg skulle komma, men jag hann komma fram till dit jag skulle innan ett tåg hann komma så jag såg det som att ödet ville att jag skulle leva. Jag valde att tro på högre makter bara för att ha någonting över huvud taget som (i min fantasi) hjälpte mig, för högre makter är större än mig, och i mitt huvud kunde den tanken att någon åtminstånde håller mig i handen genom livets gång hjälpa ganska mycket även om jag egentligen inte tror på någonting sådant. Men är man desperat så tar man till det mesta.

Problemet med att vara patient med "humör störningar" och vara under 25 år är tyvärr att det är svårt att hitta en läkare som tar dig seriöst.. Jag kan säga av erfarenhet tror jag att tålamod va det ända som fick mig att orka, att ALLTID ha kvar förhoppning om en ljus framtid, att vara envis mot läkarna som försöker avfärda ens känslor med att säga att det bara är vanligt tonårsbeteende med att stå fast vid att det minsann visst är någonting starkare och större än bara det.
Från start tog det mig ungefär 3 månader kanske innan jag hade Diagnosen ADHD och fick Concerta som jag åt i ca ett halvår, sen en dag kom jag dit för en vanlig läkarundersökning (kolla puls osv) men så börjar min läkare gräva ner sig i mitt förflutna och sätter diagnosen Bipolär sjukdom med mycket ångestpåslag, social fobi osv och gav mig stämningsstabiliserande mediciner för att se om hon hade rätt med diagnosen, vilket hon hade då medicinen hjälpte ganska mycket, dock vart jag allergisk mot medicinen så dom vart tvugna att ta bort den.., och jag har gått igenom alla förutom 1 eller två mediciner kvar mot Bipoläritet och ingen har riktigt fungerat.. Idag försöker jag leva utan mediciner och har gjort det i snart 2 veckor bara för att testa om jag klarar det, läkarna sa ungefär att det finns inte en chans att jag klarar det och att det är farligt, men det sket jag i och lever utan mediciner ändå just nu, och det fungerar lite halvt, jag kan tyvärr inte säga att det funkar helt även om jag så gärna vill kunna säga det, och att jag inte haft tankarna att ge upp och be om medicinerna tillbaka, men jag råkar vara tillsammans med världens mest envisaste (vilket är en egenskap jag ÄLSKAR även om jag har svårt att erkänna det ibland haha) och omtänksammaste kille som stått ut med mina humörsvängningar dom här två veckorna något så otroligt bra, han lär sig direkt när jag börjar gå neråt i humöret och då ser han till att få mig att skratta och finns där direkt när jag börjar blir riktigt ledsen och får mig att prata med honom och han lugnar ner mig oftast väldigt bra när ilskan kommer och jag ser rött(dom problemen är fortfarande work in progress haha). Så enligt mig handlar 90% av din vardag om att du har rätt person som hjälper dig egenom allt, sen spelar det ingen roll om det är en pojkvän, en mamma eller tom en läkare, bara du har någon att luta dig mot när det verkligen krisar sig.

Anledningen till att jag berättar allt det här om mig är för att jag tror du kan behöva höra en liknande situation från en annan människa för att veta att du inte är ensam, du är inte den enda som är frustrerad på läkarna och du är inte den ända som haft självskadebeteende och du är inte den enda som gått igenom x antal självmordstankar.
Det är bara att resa dig upp och kämpa vidare oavsett vad som händer, ge fan aldrig upp!

Jag har försökt förklara men jag har under alla mina år intalat mig själv att jag ska hålla det för mig själv, jag löser det själv och det är inge man pratar om så jag säger rakt ut som det är sen sluter jag mig igen och försvinner in i tankarna.. sen är det sociala så svårt för mig att jag ibland inte kan vara runt min mamma utan att få panik så det är jätte svårt att bara ta mig till läkaren.. 

Dom vägrar inte men dom vet inte vad dom ska göra och har ingen som helst plan, jag bara sitter där i ca 45 min och pratar lite ytligt om hur jag mår och hur tiden sedan sista besöket har vart. Jag vill bara komma någon stans i allt ..

varje gång hen frågar om mina självmordstankar  osv så säger jag alltid som det är, att dom alltid finns där konstant och att det bara är skuldkänslorna som håller mig vid liv. Just nu så tror min familj att jag mår bra, eller iallafall inte är deppig längre utan bara det sociala som är problematiskt och efter min bror tog sitt liv så kan jag absolut inte ta upp det. Jag äter Mirtazapin, Imovane, Circadin och ibland atarax samt concerta i perioder som min läkare vill även om jag varken har ADD eller ADHD. Min behandlare har t.o.m sagt att läkaren inte lyssar och skriver ner lite va han vill och min vän som har samma läkare tycker likadant om hen.

Dilemma. Under tiden då? Ska du gå utan behandling? Blir mörkrädd. Kräv rätten till ditt liv. Och säg - Jag vill och behöver adekvat hjälp mot mina besvär nu! Tjata ihjäl dem. DET SISTA DU SKA GÖRA ÄR ATT ACCEPTERA ATT DU SKA MÅ SOM DU GÖR! Du är inget hopplöst fall. Du måste bara träffa rätt personer. Tro på att du också kommer njuta av livet. Det kan ju vara på tiden nu tycker jag.

Oj! tusen tack för att du tog dig tid att skriva! Jag har en syster som har/är biopolär och en syster som har borderline. Jag har haft dom flesta problemen under en längre tid, självskade beteende, ätstörningar, självmordstankar, självmedicinerat med droger och alkohol,"promiskuitet"(lät killar ha sex med mig för att DOM ville), isolering, undvikande beteenden,"bad boy syndrome",(dåligt) impulsiv,sömnstörningar, ångest och panik attacker, icke existerande självförtroende samt självkänsla osv, dock så har jag det mesta under kontroll iallafall dom sakerna som jag kan kontrollera. Jag vet att jag bär på mycket sorg vilket ja borde bearbeta då jag som sagt drogs till "dåliga" killar, så en kille som tog sitt liv och en kille som använde mig som slag påse när han var på dåligt humör så jag kan heller inte ha något slags kärleks liv vilket jag i grund och botten vill. Ja vet inte, känner mig så maktlös och förvirrad och sen har ja ingen att prata med om allt.. enklare att skriva om det.. Måendet har tyvärr börjat göra mig arg och bitter :( jobbigt att behöva säga det som 20 åring men efter så lång tid så har det blivit så och jag försöker verkligen att inte tänka på det och att inte agera impulsivt och bli arg men det är otroligt svårt. 

Jag vet inte, då får jag väl gå på medicin efter medicin. Men jag ska försöka att söka mig någon annan stans istället för att jag har nästan bara hört dåliga saker om det stället som jag går till så kanske kan få hjälp någon annan stans. men känner att man inte ska behöva byta ställe för att man inte får någon hjälp, inte när det gäller psyket iallafall, folk är så himla ömtåliga inom den vård kategorin så känner att det inte borde vara så här svårt.

Håller med dig, det borde inte vara så här svårt att få hjälp i vården. Men exemplen är otaliga.
  För att få hjälp måste du nog byta vårdinrättning helt. Ny Läkare - börja om, en Läkare som lyssnar till dig, visst du kommer nog behöva byta mediciner men det finns tabletter som kan hjälpa dig mycket bättre än det du har. Det är en riktigt dålig kombo att piller du fått.
  Det är jobbigt att byta, men du måste ge det en chans, en chans för dig att få en tillvaro utan självmordstankar.
  Hur ska man orka leva när man tänker så mycket på döden?
Du är en stark liten envis person som överlevt så mycket sorg och elände, du är riktigt stark, du känner dig kanske inte så men stark är du. Håll ut, byt vårdinrättning och de kommer att ljusna för dig.
  Styrkekram

Kämpa på! Jag har hela mitt liv haft ett mående som varit upp och ner. Fick för två år sen diagnosen bipolär sjukdom, då var jag 19 år. Har även tidigare haft andra diagnoser så som anorexia, posttraumatiskt stressyndrom, depression, ångest osv. Men ingen ville hjälpa mig när jag gick till psykologen eller läkaren och bad om hjälp. Fick efter mycket tjat en utredning och en diagnos och nu hjälp med behandling så som ridterapi, medicinering och terapi. Det har hjälpt mig otroligt mycket! Som tur är så får jag mycket stöd från min pojkvän vilket hjälper extremt mycket!

Det är möjligt att få det bättre. Det är extremt tufft men man måste hela tiden kämpa sig igenom saker som man inte trodde att man skulle klara! Men det är möjligt! :) Jag tror på dig!

Hur har er familjesituation sett ut? Bor du hemma? Jag undrar med tanke på att ni alla fyra barn, eller om ni är fler, har allvarliga psykiska problem på olika sätt.

Nu kanske jag missade något, men är det så att du nu får hjälp via vuxenpsyk? Vad har du för "behandlare" och vem har bestämt att det är den du ska ha? Är läkaren du skriver om läkare inom vuxenpsykiatrin? Kan inte din behandlare se till att du kommer vidare?

Du ska ju inte behöva gå omkring outredd och äta en massa mediciner i olika kombinationer utan att det gjorts ordentliga utredningar runt vilken grundproblematik som finns.

Blir nog att jag gör så, byter ställe helt! Byta medicin har jag inget problem med i sig men då byter jag hellre till nya mediciner än att testa gamla som inte har fungerat. Jag har hört från flera utav dom som jag har träffat att självmordstankarna nog är nått som jag måste lära mig att leva med vilket inte känns så kul men får försöka! 

Jag ska verkligen ge det ett försök men känner att jag måste ha ett "proffs" som också är villig att försöka hjälpa mig på riktigt inte bara prata lite då och då. Hoppas ja kan hitta någon sån som hjälpte dig! :) 

Min pappa hade 6 barn innan han träffade min mamma och fick 3 barn till(mig och mina 2 bröder) sen skilde dom sig och min mamma träffade en ny som har 6 barn, det var min styvfars son som tog sitt liv och 2 av min biologiska pappas döttrar som har borderline och biopolär. Jag bor heltid hemma hos min mamma och styvfar samt mina 2 små bröder, alla andra har flyttat hemifrån, vissa bodde aldrig hemma under tiden som jag växte upp. Mina styvsyskon är precis som mina "riktiga" syskon dom har funnits i mitt liv 10 år.

Ja, det är vuxenpsyk som jag får "hjälp" av, både behandlare och läkaren jag skriver om är på vuxen psyk. Jag vet inte mer om hens titel än behandlare men det är hen jag har mest kontakt med där ja går och pratar och sånt, läkaren är bara för medicinerna. Min behandlare är inte bra heller, detta sa hen sist vi sågs i samma mening: "vuxen psyk handlar mest om diagnoser men du kan inte få någon diagnos för jag är inte psykolog" tanken verkar aldrig ha slagit hen att skicka mig vidare.

Jag har blivit utredd för ADD och ADHD vilket visade att jag hade några symtom på ADD men inte tillräckligt för diagnos sen fyllde jag i ett utvärderings formulär för personlighetsstörningar vilket jag fick 7/7 på fobisk personlighetsstörning och tillräckligt (kommer inte ihåg siffran) för en diagnos på borderline men som sagt så var hen inte en psykolog så hen kan inte sätt diagnos sen har jag fyllt i massa olika formulär osv.

En "behandlare" kan vara t ex en mentalskötare. Är lite tveksam till om det fyller så stor funktion att göra utredningar  via frågeformulär, när sen "behandlaren" inte har kompetens att utvärdera och ge en diagnos. Det är nog lite förvirrande för dig som patient, - du har typ/kanske lite ADD och troligen borderline. -!?.
Men det kan vara värdefullt med samtal även utan diagnos om man har tur och får en bra samtalskontakt.
  Det är en stor brist på psykologer, jag tror i hela landet, tyvärr.
Men det är läkaren som har makten över behandlingen, mediciner, vem du ska träffa, ev. terapi osv.
  Jag hoppas verkligen att det ska bli bättre för dig, håll ut- och det ska komma bättre dagar.

Jag har varit där, där du är i dag. Du måste be om hjälp. Hur jobbigt det än är. Jag vet att det är sjukt tufft och man bara vill försvinna. Men snälla. Ge inte upp!

Lider själv av depression, socialfobi stark panikångest, IBS, Ischias och utbrändhet. När jag fick dom här diagnoserna var jag bara 16 år. Så fortsätt kämpa! Jag är fortfarande där idag. Men har kommit en otroligt lång väg. Blir samma som du, panikslagen när jag är nära min mamma, men det har blivit bättre nu sen jag flyttat. Men känner av hennes stress så fort jag är i närheten av henne. Jag låg i sängen i över 1 år. Gick aldrig utanför dörren. Men har kommit en otroligt långt väg, även fast jag gav upp i slutet.

Du måste se till att du får hjälp. Boka tid hos en kurator på VC, kuratorn kan hjälpa dig vidare till läkaren sedan och förklara för läkaren att det verkligen är nödvändigt!

Lycka till!

Hej, beklagar att du har ett sådant lidande!
Själv jobbar jag i psykiatrin och kommer nu gå emot nästan alla i tråden och säga att det spelar inte så stor roll att du inte har fått en definitiv diagnos. Problemet är att det finns ingen bra  "hjälp" som psykiatrin kan ge dig.
Granfalk förklarar det bra, du kan få diagnos och du kan prova alla möjliga mediciner men det kommer inte göra att du mår helt bra särskilt fort. Det viktiga är vilka du har i ditt liv.

Du verkar just nu ha samtalsbehandling regelbundet. Det är det dyraste psykiatrin har att ge, så problemet är inte att de inte vill satsa på dig. Problemet är att det finns inte mycket som hjälper. Medicin hjälper mycket sällan mer än 20-30% om du inte har en bipolär 1 eller psykos. Du har ju redan provat en del och märkt hur det är. Om det var någon som hjälpte lite så se till att äta den regelbundet, för lite hjälp är bättre än ingen!

Så, vad tycker jag att du ska göra då?
Fundera på vad du verkligen vill i ditt liv. Vill du plugga, vill du bli bättre på relationer, vill du bo själv med trygg ekonomi?
Jobba långsiktigt mot det. Om du har tex social fobi eller koncentrationsproblem som ställer sig i vägen kan du be psykiatrin om KBT eller Concerta, men be dem inte om hjälp att "må bra", för det kan de inte dela ut, hur gärna de än vill.
Men ge inte upp på livet, för du kan få ett bra liv!

Alltså du får ursäkta mig nu, detta är inte personligt men blir lika frustrerad nu som jag blir när jag sitter med min behandlare eller läkare. Du säger att det inte spelar så stor roll om man har en diagnos men låt oss säga att jag redan hade fått en diagnos sedan tidigare på BUP, tror du då inte att det hade blivit annorlunda när jag gick vidare från BUP? 
Jag skulle inte kalla det samtalsterapi, jag hade det på BUP och då hade vi en plan och personen som jag gick till där gav mig förslag på olika "behandlingar" vi kunde testa (inte bara medicin) och nu så är det precis som att gå och träffa en kompis och prata vad som hänt sedan man sågs sist, 40 % av dom 45 min pratar vi om vad som hänt i hens liv och hen kollar på klockan hela tiden. Menar du då att det är den bästa behandlingen som psykiatrin har att erbjuda?

Behandlaren som jag går till har själv sagt man får ta det som läkaren säger och skriver om en med en nypa salt, hen lyssnar på det hen vill höra. och min behandlare har flera gånger erbjudit sig att hjälpa mig med diverse saker så som att ringa till ställen jag måste få tag i och andra saker men så glömmer hon alltid dom, hon kan fråga om hon ska hjälpa mig med nått 3 gånger vid 3 olika tillfällen utan att det blir gjort , då ger jag upp. Har jag bara haft otur eller är det så vuxen psykiatrin ser ut? 

Jag säger inte " hjälp mig må bra" jag säger att jag vill ha hjälp med dom problemen som jag har, jag förklarade vad jag har för problematik och då ville behandlaren att jag skulle fylla i det där formuläret och det gjorde jag. Hon lät (med mitt godkännande) en kollega kolla på formuläret och den personen sa att det rörde sig om borderline och fobisk personlighetsstörning då skulle behandlaren lämna den till en psykolog vilket hen aldrig gjorde.