Har ni känt någon ånger att ni skaffade barn?

Tror det är väldigt vanligt att känna sådana tankar när man är nybliven mamma. Kanske du kan behöva lite egentid och avlastning. Kram

Hej! Jag är säker på att det du känner är helt normalt. Jag kommer ihåg att jag hade såna känslor och tankar efter min dotter föddes. Fick nästan panik ibland och tänkte "vad har jag gjort för något?".

När vi kom hem från BB kommer jag ihåg att jag tänkte "vad ska jag göra med den här nya människan? ". Tror att många känner att de tagit ett livsavgörande beslut och kan känna sig låsta när de inser att de nu måste ta ansvar för någon annan människa för en väldigt lång tid framöver.

Men hang in there, klart man måste få känna och reflektera över det som varit och det som kommit nu. En längtan till sitt tidigare "fria" liv känns ganska naturlig. Men om du mår riktigt dåligt och det håller i sig tycker jag att du ska prata med någon. Antingen en vän som har barn själv eller barnmorskan.

Tror dock att det kommer gå över!! Och det sista du ska känna är skuld för att du tänker och känner som du gör.

Jag tänkte så mycket första veckorna. Har en lika stor som din. Nu känns det bättre tack vare att min sambo sett till att jag kommit bort flera kvällar (pumpat ur) och till och med varit på puben en (dock inte sen) kväll för att träffa vänner. Kände mig som mig själv igen men började längta efter barnet, vilket var en skön känsla som jag ju aldrig fått om jag suttit hemma. Efter det har det vänt, första tiden är ju såå mycket en underlig bubbla där allt är tio gånger mer kvävande än senare, tror jag. Känner redan nu att det blir lättare ju mer av en person hen blir. Hur känner du med det?

Det fanns stunder när jag just fått mitt första barn. Då kändes det som att jag inte skulle klara av det - att jag aldrig borde ha blivit mamma ens. Men det försvann ganska snart och återkom aldrig med de övriga barnen.

Kände precis som dig när sonen var liten. Tyckte allt var jättejobbigt och undrade varför inte jag kunna känna sån lycka som "alla andra" verkade känna. Var väldigt öppen med detta för min sambo som drog ett stort lass här hemma under de första månaderna. För mig tog det ganska lång tid inna de gick över, ca 4-5 mån. Det var då jaag började lita på mig själv att jag faktiskt fixar det, men även att det var då det började hända saker med sonen, var kul pch se hans utveckling osv, men nu e han det bäst livet! Så "hang in there"!! Det går över.

Ja när första barnet var bebis tänkte jag så många gånger att jag saknade det gamla bekymmersfria livet. Det går över. Nu är mina barn 4 och 6 år och värt allt.

Med mitt första barn kände jag så ibland i början.Men de tankarna försvann och kom inte tillbaka.Det är en ganska stor omställning att bli mamma,jag var nog rädd vissa stunder i början.

Jag kände så de första veckorna och då hade vi ändå kämpat att vi gravida och gjort ivf. Det var en stor omställning att helt plötsligt vara förälder.

Men det gick över

Jag älskar mitt barn mest i hela världen! Men fortfarande hände det att jag tänkte " vad har jag gjort, vad har jag ställt till med". Ville bara ligga på min mans bröst och glo på tv, kunna gå och ta ett glas vin, sova!

Det är definitivt normalt! Jag ångrade mig jättemycket i början och t o m grät hem mannen från jobb när hon var 11 dagar för att jag hade tänkt typ "det hade varit lättare om hon inte fanns" och hade såååna skuldkänslor sen. MEN - det gick över för mig! När jag vågade prata om känslorna och fick avlastning så blev det bättre. Idag är hon 10 månader och jag älskar henne mer än livet själv, och ångrar mig inte en sekund.

Måste dock också tillägga, att om det inte går över, blir värre eller du tappar all lust att göra saker du brukar tycka om eller funderar på att skada dig själv eller ditt barn så kan du ha fått en förlossningsdepression och behöver söka hjälp DIREKT.

Men - det är en enorm omställning fylld med hormoner och känslor man aldrig haft innan så jag tror det är helt normalt att fundera mycket på sitt "val" :)