Vad ska jag göra?
Ligger här och mår skit. Frun har en så kallad 40årskris där hon nästan bara bryr sig om sig själv. Idag ska hon hit och i morgon dit. Mina känslor bara skrattar hon bort känns det som????
Hon jobbar som lärare och gör i stort sett som hon vill. Åker dit hon vill och får hon nej på ledighetsansökningar blir hon arg och säger på att hon behöver ha frihet, hag har inget emot detta och hon inkluderar hela familjen i dessa resor. Hon har alltid varit aktiv och tränat men började träna extremt mycket för ett år sedan. Jag har ALDRIG klagat om hennes träning och hon har mått bra av det och gått ner en del i vikt.
Till saken hör att vår lästa dotter har mått dåligt psykisktde senaste åren och varit väldigt deprimerad, många gånger har frun hotat med att flytta PG av detta. Nu på slutet har krisen slagit igenom med full kraft med att hon påpekar att hennes PT och andra ger henne komplimanger om att hon är vacker hela tiden vilket måste vara kul för henne att höra, men samtidigt pratar hon om vad snyggt det är att se en hårlös bringa ( jag rakade mig omgående) att man inte ska ta något för givet, att hon är 40 år och gör precis som hon vill och diverse pikar till mig. Jag gör verkligen allt för henne jag fixar veden, städar, diskar, dammsuger, tvättat, fixar med bilen, ja precis allt jag kan tänkas hinna med då hon tränar 5 dagar i veckan på annan ort. För några veckor sedan berättade hon om sin kris och var ärlig och berättade att hon inte visste vad hon ville men efter några dagar kändes det bättre sa hon. Efter en sådan käftsmäll börjar man ju att tänka om lite så jag gör allt för henne just nu och överöser henne med komplimanger och hon säger att hon älskar mig men jag kan inte sluta tänka på det. Jag själv har börjat träna för att få en snyggare kropp för att få henne att tycka att jag blir sexigare. Jag tränar ju självklart för min egen skull med. På kvällarna när det piper till i telefonen känns det som att hon smiter upp ut sängen och iväg på toan där hon sitter en stund och när jag konfronterat henne med detta blir hon arg på mig och säger att hag inte litar på henne men hon förstår ju inte att jag är orolig och mår dåligt av det, ikväll la hon sig på soffan. Jag menar det verkligen när jag säger att jag älskar henne men är så jävla rädd att förlora henne efter 23 år tillsammans. Alla minnen när vi rest mm. Och va fan ska jag göra sedan. De vänner vi har är hennes barndomsvänner med familj mestadels. Normalt sett tycker jag att vi har det hyfsat bra men vad vet jag då allt snurrar just nu. Känns som att jag gräver ner mig redan innan hon ska berätta att hon vill flytta och då vet hag bara inte hur jag ska hantera det utan att skita i allt. Vet att det är fel att tänka så vi har ju trots allt två underbara barn ihop som jag älskar. Jag har svårt att prata känslor av någon konstig anledning men skriker efter råd vad jag ska göra eller hur jag ska hantera saken här på forumet
Tack på förhand
