• Anonym (Lurad­, sviken­, sårad)
    Äldre 21 Nov 10:09
    3266 visningar
    15 svar
    15
    3266

    Bedragen bakåt i tiden - uppdagats nu

    En gemensam f.d. väninna har nyligen bekänt att hon har haft ett sexuellt förhållande med min sambo under tiden vi varit tillsammans.

    Detta skedde för 4 år sedan. Dock kommer det till min kännedom först nu när vi precis skaffat barn.

    I och med detta uppdagande har jag grävt tillbaka i tiden och hittat FB meddelande där han skrivit till sina kollegor/väninnor att han vill komma hem till dem på myskväll, att han är puss sugen osv.

    Det har även kommit fram att han hade känslor för en kollega. När vi varit tillsammans i ett år skrev han att "han vill inget hellre än att vara med henne, men att hon inte vill för att hon har sin fästman"(ja, även dom hade en affär innan vi träffades).

    Han har nu efter att ha nekat flertalet gånger tillslut erkänt att allt detta pågick under våra första två år tillsammans, men att han först då fått upp ögonen för mig varpå han slutat med sitt dubbelspel.

    Allting som jag vet idag har jag luskat ut själv och ingenting har han erkänt på eget initiativ. Tilliten har han alltså helt tagit död på!

    Hur tusan kommer jag vidare efter allt detta efter så många svek och så många övertramp?

    Finns det någon därute som har varit i en liknande situation där ni lyckats lappa ihop förhållandet igen?

    Är jag löjlig som reagerar så kraftigt när det är något som hänt i början av vårt förhållande?

    PS. Denna historik har han även med sina föregående flickvänner, så verkar vara ett invant mönster.

    Jag är ca 30 och han ca 35.

  • Svar på tråden Bedragen bakåt i tiden - uppdagats nu
  • Äldre 21 Nov 10:30
    #1

    ....känns inte som en bra grund. Synd att ni han skaffa barn innan du kan känna om du vill fortsätta eller inte nu. Tycker att om du vill kämpa för ert förhållande ska ställa ett ultimatum om att han berättar om allt han gjort sen ni blev tillsammans och om du sedan kommer på något han undanhållit så låt han förstå att du bryter på en gång.


    ...du är den du är utifrån dina handlingar, inte vad du säger...
  • Äldre 21 Nov 14:08
    #2

    Nej, du är givetvis inte löjlig. En del av sveket begicks för fyra år sedan men en stor del av detsamma har pågått varje dag sedan dess i och med lögner och undanhållanden. Du har nyligen fått reda på detta, så det är inte konstigt alls att du reagerar kraftigt. Inte heller är det konstigt om du ifrågasätter hela förhållandet. 

    Låt dig känna det du känner. Kanske ska du avvakta lite med beslut om framtiden tills känslorna lugnat ner sig lite. 

    För att kunna komma vidare tror jag du behöver få bearbeta detta färdigt. Prata med din sambo och kanske prata med någon slags familjerådgivare om du känner att det är svårt att föra samtalen på egen hand. Oavsett hur detta slutar är det bra ifall du, och ni, får bearbeta detta ordentligt eftersom ni har barn tillsammans och kommer behöva samarbeta i någon form i framtiden. 

    Men just nu - Känn de känslor du känner och ge dig rätten att känna vad du känner. Det har du all rätt till.


    Behold, i come as a thief.
  • Anonym (Lurad­, sviken­, sårad) Trådstartaren
    Äldre 21 Nov 15:00
    #3

    Tack för era svar! Känner igen mina egna tankar i det ni skriver.

    Dock funderar jag på det självklara ultimatum jag bör ställa och faktiskt har ställt flera gånger nu de senaste 2 månaderna sedan allt uppdagades...

    Är det ens möjligt för en sådan man att efter drygt 4 år i lögner plötligt våga ta tjuren vid hornen och vara ärlig?

    Han ljög ju trots allt flera gånger sedan allt uppdagades tills dess att jag visat honom ovedersägliga bevis. Sedan erkänner han att han gör allt i sin makt för att lösa denna situation genom fortsatt lögner.

    Hur får man honom att fatta? Känns inte som att han vill bryta sitt mönster. När han säger som så att han försöker in i det sista med att fortsätta ljuga, hur kan jag då lita på honom när han säger att "det finns inget mer att berätta".

  • pratgl­ad och passio­nerad
    Äldre 21 Nov 16:14
    #4
    Anonym (Lurad, sviken, sårad) skrev 2014-11-21 15:00:07 följande:

    Tack för era svar! Känner igen mina egna tankar i det ni skriver.

    Dock funderar jag på det självklara ultimatum jag bör ställa och faktiskt har ställt flera gånger nu de senaste 2 månaderna sedan allt uppdagades...

    Är det ens möjligt för en sådan man att efter drygt 4 år i lögner plötligt våga ta tjuren vid hornen och vara ärlig?

    Han ljög ju trots allt flera gånger sedan allt uppdagades tills dess att jag visat honom ovedersägliga bevis. Sedan erkänner han att han gör allt i sin makt för att lösa denna situation genom fortsatt lögner.

    Hur får man honom att fatta? Känns inte som att han vill bryta sitt mönster. När han säger som så att han försöker in i det sista med att fortsätta ljuga, hur kan jag då lita på honom när han säger att "det finns inget mer att berätta".


    Han behöver vinna din tillit och ditt förtroende, det gör han inte genom tystnad utan genom smärtsam, naken och öppen ärlighet.

    Fattar han inte detta eller är beredd till en sån process så tror jag ni får det svårt. Om ni vill försöka rädda relationen tror jag absolut att ni ska söka familjerådgivning. Ni behöver båda hjälp med att förstå hur man påverkas av sånt här och vad som krävs för att hitta en bra relation igen.

    Det är möjligt men varken lätt eller självklart att ni lyckas.
  • Äldre 21 Nov 16:50
    #5
    Anonym (Lurad, sviken, sårad) skrev 2014-11-21 15:00:07 följande:

    Tack för era svar! Känner igen mina egna tankar i det ni skriver.

    Dock funderar jag på det självklara ultimatum jag bör ställa och faktiskt har ställt flera gånger nu de senaste 2 månaderna sedan allt uppdagades...

    Är det ens möjligt för en sådan man att efter drygt 4 år i lögner plötligt våga ta tjuren vid hornen och vara ärlig?

    Han ljög ju trots allt flera gånger sedan allt uppdagades tills dess att jag visat honom ovedersägliga bevis. Sedan erkänner han att han gör allt i sin makt för att lösa denna situation genom fortsatt lögner.

    Hur får man honom att fatta? Känns inte som att han vill bryta sitt mönster. När han säger som så att han försöker in i det sista med att fortsätta ljuga, hur kan jag då lita på honom när han säger att "det finns inget mer att berätta".


    Knepigt det där och jag vet inte om det går att göra något åt det, mitt ex var likadan , ljög om allt från början till slut , en avslöjad lögn utbyttes mot en ny lögn,  som en lök , drog man bort ett lager så möttes man bara av ett nytt lager med lögner. Jag kände precis som du... tror hon på fullt allvar att jag ska tro på det där? Fattar hon inte vilken skada hennes lkögner gör? Fattar hon inte att det här är den enda chansen hon kommer få?

    FR kanske är en bra idé för er, där du kan ta upp just lögnerna och få hjälp med att få honom att fatta att lögnerna gör mer skada än själva otroheten. Men om lögnerna fortsätter så tycker jag du borde sätta upp en deadline. Har han inte slutat ljuga fram tills dess så lär han nog heller inte sluta och då är det kanske dags att överväga vad du vill göra av det.

    Problemet med lögner är att om han sen slutligen berättar sanningen så finns det risk att du inte tror honom eftersom han ljugit så mycket innan , lite som sagan om pojken som ropade varg...

    Om jag vore du skulle jag boka in er på FR , väl där skulle jag förklara för terapeuten att jag tror att han ljuger, att jag redan kommit på honom med att ljuga och att det verkar fortsätta. Samt sätta upp en deadline, säga att om jag inte fått sanningen fram tills dess så är förhållandet över (men det förutsätter att det är det du vill).
  • Anonym (Lurad­, sviken­, sårad) Trådstartaren
    Äldre 22 Nov 15:38
    #6

    Vi var på FR för någon vecka sedan och det gav oss ett bra verktyg att använda när grälen inte leder någonstans.

    Känner mig tvingad att strama åt tyglarna totalt om min sambo, vilket egentligen strider mot mina egna principer kraftigt.

    Jag tycker en människa själv ska få vara lika fri i ett förhållande som när den är singel när det kommer till vänner och intressen. Dock är detta något jag inte längre kan tillåta min sambo och jag avskyr mig själv för att jag ens tänker så.

    Jag tycker inte alls längre det är okej med kompisar av motsatt kön, jag tycker inte det är okej att ha någon typ av kontakt med motsatt kön överhuvudtaget. Inte ok med varken sms/luncher/intressen/jobbfester... jag tolerera inget!

    Jag hatar den jag blivit!

  • Äldre 22 Nov 15:49
    #7
    Anonym (Lurad, sviken, sårad) skrev 2014-11-22 15:38:23 följande:

    Vi var på FR för någon vecka sedan och det gav oss ett bra verktyg att använda när grälen inte leder någonstans.

    Känner mig tvingad att strama åt tyglarna totalt om min sambo, vilket egentligen strider mot mina egna principer kraftigt.

    Jag tycker en människa själv ska få vara lika fri i ett förhållande som när den är singel när det kommer till vänner och intressen. Dock är detta något jag inte längre kan tillåta min sambo och jag avskyr mig själv för att jag ens tänker så.

    Jag tycker inte alls längre det är okej med kompisar av motsatt kön, jag tycker inte det är okej att ha någon typ av kontakt med motsatt kön överhuvudtaget. Inte ok med varken sms/luncher/intressen/jobbfester... jag tolerera inget!

    Jag hatar den jag blivit!


    Det är helt normalt om han vill vara med dig får han acceptera att hållas hårt ett tag.
  • pratgl­ad och passio­nerad
    Äldre 24 Nov 00:03
    #8
    Anonym (Lurad, sviken, sårad) skrev 2014-11-22 15:38:23 följande:

    Vi var på FR för någon vecka sedan och det gav oss ett bra verktyg att använda när grälen inte leder någonstans.

    Känner mig tvingad att strama åt tyglarna totalt om min sambo, vilket egentligen strider mot mina egna principer kraftigt.

    Jag tycker en människa själv ska få vara lika fri i ett förhållande som när den är singel när det kommer till vänner och intressen. Dock är detta något jag inte längre kan tillåta min sambo och jag avskyr mig själv för att jag ens tänker så.

    Jag tycker inte alls längre det är okej med kompisar av motsatt kön, jag tycker inte det är okej att ha någon typ av kontakt med motsatt kön överhuvudtaget. Inte ok med varken sms/luncher/intressen/jobbfester... jag tolerera inget!

    Jag hatar den jag blivit!


    Jag förstår din känsla, den är naturlig då tilliten försvunnit.

    Kom ihåg att du inte "blivit" den du är nu, dina känslor är en (förhoppningsvis) tillfällig reaktion på den situation du är i; tilliten sopades bor och du behöver skydda dig från att bli sårad på något annat sätt.

    Den dagen tilliten finns där igen - antingen i din nuvarande relation eller med någon ny.. - kommer du att känna igen dig själv igen. Den du egentligen är och vill vara.

    Ni har båda ett ansvar för att du ska hitta dig själv igen.
    - Han måste acceptera sitt ansvar, han måste förstå att det handlar om känslor och inte argument (vanligt misstag). Han måste vara empatisk, lyhörd och tålmodig ett (bra) tag framöver..
    - Du måste bestämma vad du behöver, vad som är möjligt och (slutligen) hur du vill leva. Om du inte tycker om den du "blivit" behöver du bedöma vad som krävs för att du ska kunna/våga känna tillit igen. (dvs. våga släppa kontrollen)

    En del drar slutsatsen att man hädanefter måste ha ständig bevakning och införa CIA-regler men det är ett misstag. Hitta ett sätt att lita på varandra fullt ut - annars är det kört. Tror jag.

    Om du inte tror det är möjligt (eller inte vill/orkar gå igenom den långa processen) är det faktiskt bättre att klippa relationen ganska snart. Man behöver inte vänta tills misstänksamheten dödat den sista gnuttan kärlek, det sparar båda mycket lidande att ta ett beslut tidigare. Typ:
    - Jag älskar dig fortfarande men jag mår så dåligt av att inte kunna lita på dig att vi måste gå skilda vägar.

    Vad vill du?
    Vad tror du är möjligt (för dig)?
    Ser du en snar framtid där du åter litar på honom (så som du skulle vilja kunna göra)?
  • Anonym ((Lura­d, sviken­, sårad)­)
    Äldre 24 Nov 11:56
    #9
    pratglad och passionerad skrev 2014-11-24 00:03:39 följande:
    Jag förstår din känsla, den är naturlig då tilliten försvunnit.

    Kom ihåg att du inte "blivit" den du är nu, dina känslor är en (förhoppningsvis) tillfällig reaktion på den situation du är i; tilliten sopades bor och du behöver skydda dig från att bli sårad på något annat sätt.

    Den dagen tilliten finns där igen - antingen i din nuvarande relation eller med någon ny.. - kommer du att känna igen dig själv igen. Den du egentligen är och vill vara.

    Ni har båda ett ansvar för att du ska hitta dig själv igen.
    - Han måste acceptera sitt ansvar, han måste förstå att det handlar om känslor och inte argument (vanligt misstag). Han måste vara empatisk, lyhörd och tålmodig ett (bra) tag framöver..
    - Du måste bestämma vad du behöver, vad som är möjligt och (slutligen) hur du vill leva. Om du inte tycker om den du "blivit" behöver du bedöma vad som krävs för att du ska kunna/våga känna tillit igen. (dvs. våga släppa kontrollen)

    En del drar slutsatsen att man hädanefter måste ha ständig bevakning och införa CIA-regler men det är ett misstag. Hitta ett sätt att lita på varandra fullt ut - annars är det kört. Tror jag.

    Om du inte tror det är möjligt (eller inte vill/orkar gå igenom den långa processen) är det faktiskt bättre att klippa relationen ganska snart. Man behöver inte vänta tills misstänksamheten dödat den sista gnuttan kärlek, det sparar båda mycket lidande att ta ett beslut tidigare. Typ:
    - Jag älskar dig fortfarande men jag mår så dåligt av att inte kunna lita på dig att vi måste gå skilda vägar.

    Vad vill du?
    Vad tror du är möjligt (för dig)?
    Ser du en snar framtid där du åter litar på honom (så som du skulle vilja kunna göra)?
    Kloka ord och svåra frågor.

    Jag kan nog inte svara på frågorna riktigt ännu. Jag önskar jag kunde svaren för min egna skull, men mitt hjärta är just nu väldigt kluvet.

    Jag vill egentligen inte leva med en kille som svikit mig så hårt, så många gånger och som ljugit för mig om så otroligt mycket. Samtidigt vill jag inte splittra min familj.

    Det är svårt att svälja alltihopa, riktigt svårt.
  • Anonym ((Lura­d, sviken­, sårad)­)
    Äldre 24 Nov 11:59
    #10

    Finns det någon därute som har en solskenshistoria att berätta?

    Någon som varit med om liknande där ni hittat tillbaka till varandra?

    Behöver lite pepp och lite hopp!

  • Äldre 24 Nov 12:38
    #11

    Du skriver att du skulle vilja ha alla svaren .
    Jag tror nog att du har alla svaren men du kanske inte vill inse det , för att då
    vet du att ditt/ert förhållande redan är dödsdömt.

    Kan det inte vara skönt att leva ensam med den lille/lilla utan alla misstankar
    som kommer upp i ditt huvud så fort han varit utanför dörren ensam .

    Jag vet vad jag skriver om för att mitt ex bedrog mig också för 20år sen.
    Så vi gick skilda vägar och barnen ville vara hos mig , mina 2st barn och
    jag fick en underbar tid ihop fram tills nu när den sista har flyttat ut och
    jag ser inte det som nåt misslyckande
    Drömmer(ganska skönt utan alla lögner)

    Du frågar efter solskenshistorier.
    Ja , det är nog så att dom förblir bara historier .
    Visst det är klart , det kanske finns någon som lyckas men jag tror inte
    dom är speciellt många
    Gråter(sorry)

  • Anonym (Lurad­, sviken­, sårad) Trådstartaren
    Äldre 24 Nov 16:53
    #12
    xSpinell skrev 2014-11-24 12:38:43 följande:

    Du skriver att du skulle vilja ha alla svaren .
    Jag tror nog att du har alla svaren men du kanske inte vill inse det , för att då
    vet du att ditt/ert förhållande redan är dödsdömt.

    Kan det inte vara skönt att leva ensam med den lille/lilla utan alla misstankar
    som kommer upp i ditt huvud så fort han varit utanför dörren ensam .

    Jag vet vad jag skriver om för att mitt ex bedrog mig också för 20år sen.
    Så vi gick skilda vägar och barnen ville vara hos mig , mina 2st barn och
    jag fick en underbar tid ihop fram tills nu när den sista har flyttat ut och
    jag ser inte det som nåt misslyckande
    Drömmer(ganska skönt utan alla lögner)

    Du frågar efter solskenshistorier.
    Ja , det är nog så att dom förblir bara historier .
    Visst det är klart , det kanske finns någon som lyckas men jag tror inte
    dom är speciellt många
    Gråter(sorry)


    Tack för din feedback!

    Det är kanske som du säger, jag besitter redan svaren men är för knäckt/svag för att våga face:a sanningen. Det är ju inte riktigt såhär man planerar att livet skall se ut när man skaffar barn med någon.
  • Äldre 24 Nov 18:18
    #13

    Han får ju fitta så varför ändra ett fungerade koncept.

  • Äldre 26 Nov 13:07
    #14
    Anonym (Lurad, sviken, sårad) skrev 2014-11-24 16:53:43 följande:
    Tack för din feedback!

    Det är kanske som du säger, jag besitter redan svaren men är för knäckt/svag för att våga face:a sanningen. Det är ju inte riktigt såhär man planerar att livet skall se ut när man skaffar barn med någon.
    Det var kanske inte den sortens feedback som du ville ha , men vem
    får det liv som man drömmde om när man var i tonåren ?

    Inte jag iallafall Flört(men va fan , livet är ju värt att leva ändå)

    Jag skulle tro att det blir ganska jobbigt att dela sitt liv med någon som
    man inte (eller aldrig) kommer att lita på igen .

    Du ser ju själv det är ännu ingen som skrivit om någon solskenshistoria än ,
    Så jag har svårt att tro det finns några , även om vissa jobbar ganska 
    hårt på att upprätthålla den fina fasaden som vi vill vissa alla utomstående .
Svar på tråden Bedragen bakåt i tiden - uppdagats nu