hjälp! hur ska jag gå till väga för att hjälpa min syster!? råd vad som helst!

Svårt läge. Dels är du beroende av de för din bostad men du känner nog också att du måste göra något för din systerdotter. Sen har du försökt prata med pappan också utan resultat.

Skriv en lista med förslag och be din syster pricka för vad hon skulle göra om hennes bästa vän mådde dåligt och inte klarade av att ta riktigt väl hand om barnet sitt.

1. Ring polisen, barndkåren och ambulansen!
2. Ta barnet och rym utomlands, föräldrarna är en fara för barnet.
3. Skita i det, är inte min sak och jag har inte med det att göra!
4. Kalla till stor intervention med alla syskon, föräldrar och gärna kvarterets grannar också.
5. Prata med mamman.
6. Göra en anmälan till socialen
7. Göra en anonym anmän till socialen
8. Ge tio stycken hjälp kuponger på 1h var där mamman kan ringa och få avlastning när det är panik.
9. Prata med pappan.
10. Be mamman ringa soc och be om stöd.
11. Annat jag inte tänkte på......

Jag försökte vara lite överdriven och knäpp, så där så det blir mindre allvarligt blandat med verkligt vettiga förslag.

Tack så väldigt mycket för tipset!ska göra det!!

Gjorde detta nu för en timme sedan..blev inte så bra..nu är hon jättesur på mig och menade på att hon vet hon har problem men orkar inte gå igenom allt med soc igen också vidare..men tror ändå hon tänker på det...men nån,vad hade ni gjort i min situation?

Jag som socialsekreterare vill informera om att din syster kan ansöka om familjestöd av Socialtjänsten. En insats där pedagoger arbetar med föräldrar, dels praktiskt hur man ska göra med barnen samt vara samtalsstöd till förälder när det är jobbigt. Många föräldrar behöver finna andra strategier för att minska utbrotten.

Sedan är det jobbigare att vara ensam om ansvaret med barnet när man lever med någon. Sambon verkar passiv. Ditt ansvar är inte främst inför systern, utan inför barnet som är skyddslös.

Du kan också börja göra saker ensam med barnet, då avlastas modern samt dottern får en trygg vuxen i dig.

Kändes bra att du skrev det!Hur går man tillväga då?Ja självklart måste det göras något detta accepteras inte är ju självklart jätteorolig!

Han har nog svårt inse att det faktiskt är väldigt allvarligt.det är han som finns där hela tiden alltså han som kör till och från dagis och när hon inte orkar gör hon som hon vill men han är den som tar över till 100 procent ändå när hon inte orkar..han är det inget fel så förutom som du skriver att han är passiv inför hennes beteende i längden..har hört nån gång han har sagt om du kränker ner henne en gång till åker hon ut

Eller så vill han inte för han älskar henne och hoppas på att det blir bättre jag tror han blir lite blind.en period är det bra sen en period är det dålig mellan hon och dottern men det är inte dåligt så precis mellan hon och sambon.det blir ju det när det är dåligt för henne med dottern..men visst han borde göra mer..

Det är bara att ringa till Socialtjänsten be att få bli kopplad till mottagningsgruppen på enheten för barn- och ungdom/ individ och familj och säga att hon vill ansöka om stöd.

Din syster har problem med sitt humör.

Och det är hon som måste göra det annars är det en anmälan jag måste göra eller??

Hon eller sambon är de som kan ansöka i egenskap av vårdnadshavare. Annars är det anmälan. Många orosanmälningar slutar med frivilliga stödinsatser

Din syster verkar ju ha psykiska problem, bipolär eller nåt?

Får se om det är så här man svarar pessonligen på ett inlägg..ja något är det ju och så långt på diagnos just har jag inte tänkt..det viktigaste är att det blir bättre för dottern..och att min syster får hjälp..

Ja nu är det ju självklart så att jag tror hon är medveten om att tar hon kontakt med nån inom soc,för hursomhelst så blir det nån form av utredning då det kan man inte komma ifrån för barn o familj måste berätta till soc om det finns en oro osv..då är hon väl rädd för det för hon känner sist hon gjorde det fick hon inte den hjälpen hon behövde som förälder det har hon sagt ialla fall utan de brydde sig bara om dottern vilket det blir eftersom barnets behov är i centrum så jobbar dom..hon blev skickad till ett utredningshem där de såg att hon inte var dottern nära..sen gick tiden och det blev bättre sucesivt så hon har gått igenom den processen så hon vet ju lite efter fyra år..de gjorde inte allt rätt utan hon har fått kämpat sig själv uppåt.därför tar detta emot nu med..hon är verkligen bra förälder de dagarna det går så man vill ju det ska gå rätt till ändå..hon har gjort utredningar angående diagnos och det har inte visat något förutom en instabilitet inte kriterierna för en personlighetsstörning men en sårbarhet,ångest och lindrig till medel depression.jag har följt henne från dag 1 i detta.vet att detta går enabrt ut över familjen ingen annan..inte vännerna eller andra människor..ja svårt detta..