Hur får jag min bror att komma över mobbingen?

Din bror har rätt.

..förutom det där med att inte har något värde. För det har han. Han är otroligt värdefull.

Ännu en sak som inte hjälper är att han är så lång och har ett maskulint utseende, kombinerat med att han går i vanliga norrlandskläder i en storstad. När jag går med mjukisbyxor i en storstad behandlar folk mig som skit och har jag snygga kläder behandlas jag som en prinsessa.

Pga sitt utseende och klädstil (och att han bor i en kriminell förort) kan människor bli rädda för honom på gatan. Många viskar, undviker honom och låser in sig i sin bil när han går förbi. Detta förstärker bara hans dagliga upplevelse av att han är föraktad av alla.

Kan man någonsin lösa detta eller ska jag bara acceptera att han kommer att leva ett olyckligt ensamt liv???

Gud va hemskt. Har han haft kontakt med psykolog/kurator eller liknande?

måste bara fråga, Vad är norrlandskläder? :D 

Jag har ett förslag som ändrade mitt tänk.
Hitta filmen" The Secret" se den med honom eller få honom att se den.
Youtube har den. Är ca 1 timme och 30 min lång. Men förändrade mitt liv

Hehe, vi är uppvuxna i norrland så jag får faktiskt säga så. ;) det är inte lika petigt med kläder där uppe, folk som går med mjukisar och hoodie på krogen liksom. I Stockholm är det en helt annan klädhets då man måste se ut på ett visst sätt för att få ett bra bemötande.

Jag hade försökt få tips om någon som inte är psykolog om nu det förslaget är "bränt" redan, utan mer en livscoach, av någon sort.

Men det hjälper nog tyvärr inte om han inte kan orka släppa in någon mer i sitt liv.

När jag vill be världen dra åt helvete och dra täcket över huvet så tänker jag på detta:

Enda sättet att verkligen misslyckas på är att sluta försöka.

Finns det något han tycker är roligt att göra eller är riktigt bra på? Musik? Sport? Rita?

Jag tror det handlar mycket om att hitta något för honom som gör att han finner en glädje i livet och som också kan höja hans självförtroende. och är det ett intresse så är chansen stor att han också kan finna äkta vänner.

Jag förstår dock att det säkert är jättesvårt för honom att ens våga släppa någon inpå livet igen, men man kan börja i små steg.

Du och han kanske kan anmäla er till någon kvällskurs tillsammans, det kommer kataloger ibland på posten. Något språk, matlagningskurs, data, konst... det finns massor av studiecirklar och ni hittar säkert något som passar.

När de första kursen är slut hittar ni på en ny. Ju mer han kommer ut och träffar folk, som träffas för att lära sig nya saker i ett nytt intresse, desto mer tror jag att han kommer att växa. Så länge du inte sätter ribban för högt - gå inte dit för att träffa vänner, gå dit för att göra något tillsammans du och han - och så får ni se vad som händer.
Det kanske till och med räcker med lite småprat med andra de första kurserna för att han ska våga se att alla människor inte är idioter. Och att de som är idioter - att det är dem det är fel på och inte din bror.

En resa kanske? For att få upp ogonen for att världen är fylld av olika människor och inte bara inskränkta svenskar som ska vara lika i allt. Kanske kan fungera som en start iallafall....

Hej! Jag har bott i Stockholm i två omgångar och även om jag själv älskar stan så måste jag säga att maken till trångsynt stad full av uniformerade människor som fryser ut alla som är det minsta olika har jag aldrig stött på. Åtminstone inte om jag jämför med de andra städerna där jag har bott: Malmö, London, Australien, Hongkong och Paris samt en hel del svenska småstäder.

Jag har själv familj i saltsjöbaden och vi har väldigt gott om pengar, vi har gått på Adolf Fredriks som är en "fin" skola, vi har alltid haft "rätt" märken och vi har många genuina vänner där men... sticker man ut det minsta lilla från normen så får man det riktigt tufft. 

Stockholm i sig kan göra att man blir tokig i huvudet och deprimerad. Mitt tips är att han först och främst tar sig därifrån så fort han kan. 

har verkligen Stockholm ändrats så mycket de senaste fem åren. Är uppvuxen i Stockholm och har aldrig mött den bilden. Nu hängde jag inte kring Stureplan, men gick i en innerstadsskola, redan då var Adolf Fredrik köns som en snobbskola och stockholm består av mer än Saltsjöbaden.

jag har aldrig varit en klädsnobb och har inte mött många