Jag vill ha ett barn till, han vill inte

Jag lider med dig. Längtan efter ett barn är så fysiskt stark att den kan vara svår att resonera kring. Känslan skriker i en och man har så svårt att ta in att man kanske måste begrava den känslan.

Försäkra dig om att din man vet hur mkt du vill detta, be honom att förklara varför han inte vill, kanske finns det lösningar på en del hinder som han ser, annars måste du acceptera känslan och det faktum att det inte blir fler barn. För det kan det hjälpa att prata med någon utomstående, en psykolog. Eller också har du ett nära stöd i bekantskapskretsen som kan stötta.

Tack (Andra) för ditt fina svar. Ja, min längtan är oerhört stark på ett sätt som gör att jag återigen fascineras av våra kroppar.

Vi har pratat massor men landar inte i något. Han säger bara att han hatar att göra mig ledsen och jag säger att jag aldrig kommer att tvinga honom med ultimatum. Tror inte han ändrar sig.

Så det är det svåra, hur ska jag kunna ta mig igenom detta utan att bli bitter och utan att vårt förhållande förstörs? Tänk om vi skiljer oss ändå om 10 år. Ångesten jag skulle ha då. Ingen laglig rätt att träffa mitt bonusbarn. Endast jag och min son. Tomhet.

Gläds över och ta hand om det barn du har! Ta ett beslut att inte bli bitter och låta det 'förstöra' ditt barns liv. Man tar ett beslut genom att definiera för sig själv att så här är det, så här ser det ut, det här är det bästa för min familj. Och så slutar man älta och fokusera på en massa "tänk om". Livet består av en oändlig icke-sinande ström av beslut; man tar dem, och lägger alternativen bakom sig och ser framåt.

Pratade ni inte om antal barn INNAN ni blev ihop??

Klart vi pratade om barn innan vi flyttade ihop och innan vi gifte oss, men alla har ju rätt att ändra sig. Och ja, det är nog en av anledningarna till att jag känner mig så besviken. Lite som om han lurat mig. Senast för ett år sedan var han helt inne på att skaffa ett barn till.

Jag försöker verkligen släppa det och njuta av allt det fina livet är just nu och vissa dagar går det men de flesta dagar ligger jag vaken och sorgen gnager i mig.

Visst, det hade varit en oerhörd sorg det också. En del av detta härrör kanske just problematiken kring bonusbarn. Jag älskar henne, hon älskar mig. Har funnits vid hennes sida som en extra vuxen för henne i åtta av hennes tio år och att aldrig få träffa henne igen vore fruktansvärt.

Kanske beror det på att jag hade en syster som dog när vi var små och min mamma har sagt någon gång (när jag var vuxen) att hon är så tacksam att hon hade mig för annars hade hon aldrig orkat.

Jag är väl helt enkelt extremt egoistisk. Men är inte han det likväl?