Hjälp mig med min vän (långt)

Vad du ska göra är att inse att det är skillnad på partner och vän, och att din kompis vill ha/behöver er båda i sitt liv. Partnern har inte tagit din plats, han har en egen plats hos din vän. Du däremot försöker inkräkta på hennes partners plats istället för att hålla dig till din egen.

Givetvis kommer din vän ha lite mindre tid för dig när hon är i ett förhållande gentemot när hon var singel. Men det betyder inte att du är mindre värd som vän - bara att livet förändras. Den dag du har en partner kommer det bli samma för dig.

Var glad för din väns skull istället för att vara ledsen och orolig för din egen. Genom att ge din vän utrymme för en kärlek i sitt liv, kommer ditt utrymme finnas kvar i hennes liv också. Men om du fortsätter som du gör så kommer du kväva vänskapen genom att kräva mer än du har "rätt till." Du är hennes vän, inte hennes siamesiska tvilling.

Så vill du behålla henne, sluta gråta över hennes liv och var glad för hennes skull, och försök hitta på roliga saker med henne när tid finns, och när tid inte finns, lev ditt liv! Du måste hitta fler värden i livet än bara henne.

Det som gör mig ledsen är ju att hon inte nästan har tid alls att träffa mig och vi ses bara lördag och söndag. Nu vill hon umgås med honom då. Hon säger hon väljer att vara med honom för hon vet att hon kan umgås med mig precis exakt när hon vill och hon vet att jag alltid finns där. Jag kan bara umgås med henne när hon vill. Inte när jag vill. Och när vi umgås berättar hon för mig hur glad han gör henne och att ingen gjort henne så glad och att han är så otroligt bra att prata med om allt. Hon säger att ingen är som honom. Och om hon gör något med honom och sedan med mig berättar hon hur otroligt duktig han är på det.

Min pyskolog säger att den tror jag inte riktigt vetat vad jag känner för min vän och att det kan varit mer än vad jag själv trott. Det är svårt för mig att bara släppa det. Jag saknar min vän på veckorna när jag inte har någon alls att prata med eller umgås med och det är jobbigt att veta det tar tid innan vi ses igen.

Det är normalt att man kanske inte har så mycket tid för vänner i början av ett förhållande. Bor/jobbar han också utomlands eller bor han i samma stad som dig och din vän? Är det så att din vän stannar kvar i utlandet istället för att komma hem till dig på veckosluten?

Problemet som jag ser det att du har involverat din vän i hela ditt liv - hon är ditt liv - medan hon har en större krets omkring sig. Därför ser hon det annorlunda än vad du gör. Det handlar inte om att hon bara kan umgås med dig när hon vill, utan att du vill umgås jämt, och hon vill umgås ibland. Då kan det se ut som att hon tycker att du "ska ställa upp" så fort hon vill.

Du måste försöka hitta fler saker i ditt liv som inte involverar henne. Vad gör du på dagarna, jobbar du? Vad har du för intressen? Om du har svårt för att hitta vänner så är det inte så att du behöver försöka hitta fler om du inte vill, men åtminstone hitta något som är du, som du mår bra av och som inte har med din vän att göra öht.
Börja på någon sport eller gå en skrivkurs eller målarkurs, börja gå ut och springa etc etc...

Tänk att ditt liv är en vägg full av tavlor, just nu är den enda tavlan du har uppe din vän, men du kan ju faktiskt sätta upp fler tavlor. Ju fler tavlor du har, desto mindre kommer du känna att du är beroende av din vän.

Min kurator säger oxå att jag har involverat henne för mycket och hon har varit mitt allt så länge. Och jag börjar inse det nu oxå. Men jag har problem med nya vänner för jag är fruktansvärt blyg. Och jag har svårt i bland att kunna umgås för jag har en hund oxå som får vara ensam för mycket. Jag kan inte lämna honom en gång till på dagarna efter jobbet. Och jag har inget intresse av att shoppa eller vara ute på fest eller något. Jag tycker det är obehagligt med alkohol och påvärkade människor. Jag brukar träna löpning och älskar det och springer med min hund. Och när jag sprungit nu sista gångerna med min vän så har hon sagt att de sprungit med varandra och hur skönt det var att springa i ett högre tempo med honom och att han orkade samtala under hela löpningen. Jag springer en mil på ca 45 minuter men jag har inte riktigt ork att prata så mycket. Och jag gillar måla och rita men hon säger han är den duktigaste hon sett på rita och måla så jag tappade insperationen till det. Han är enligt henne bäst på sjunga, spela instrument, måla, laga mat och idrotta. Han är välutbildad och smart. Jag är typ inte vassaste kniven i lådan om man säger så.

Han jobbar i samma stad som henne som är utomland. Det jag är avundsjuk på är att han har varit med henne hit till våran stad och umgicks med henne och jag har aldrig hälsat på i den staden hon jobbat. Hon säger att det aldrig funnits tillfälle. Hur många år ska det gå innan jag får hälsa på henne där? Det tog en månad för honom och henne att ha ett tillfälle. Och när de var här gick de på "våran" resturang vi bara gått med varandra. Det fins ju hundratals resturanger det kunde gått på här varför just våran då?

Jag vet inte hur jag ska göra och gå till väga för att våga göra något på egen hand. Alla mina intressen delar jag ju med henne. Jag vet inte hur jag ska våga göra annat eftersom jag är så extremt blyg oxå.

Jag glädjs väldigt mycket åt att hon har honom nu. Men det skulle kännas lite bättre för mig om jag visste vi hade något speciellt, men allt jag kan erbjuda henne kan han erbjuda henne oxå men jag kan aldrig erbjuda det har kan. Han kan ersätta mig i allt och är bättre än mig i allt. Jag kommer aldrig kunna göra något som inte han kan. Han är värdefull för henne på ett sätt som inte går att ersättas medans mitt värde är ersättningsbart. Och det kommer dröja länge innan jag hittar en vän jag litar på och en vän som jag kan känna jag är unik för och ovärderlig. Och den känslan är ju något som byggs på i flera år. Och hittar jag egna intressen och så, så kanske det hjälper min skand men jag kommer alltid känna att jag är ersättlig.

Jag är alltid den som förlorat på allt. Men med min vän kände jag mig behövd och att jag var bra. Nu vet jag att hon inte behöver mig eftersom han kan ersätta det jag gör och han gör det så mycket bättre än jag oxå. Jag vill få känna mig viktig och att jag kan erbjuda något. Just nu käns det som att om det skulle hända mig något så skulle det inte göra särsilt mycket. Jag behövs ju inte till något. Det hade varit lättare om jag visste om att jag bra på något och oersättlig. Jag är ändå van att vara medelmåtta i alla andras ögon så jag försöker övertyga mig själv att det är okej att bara vara medelmåtta i hennes ögon. Jag är tydligen inte tilltänkt att vara unik och bra. Det som gör mig ledsen är ju att jag inte kände såhär innan.

Men jag är endå glad hon har honom och för mig är hon den bästa och viktigaste och jag skulle göra exakt allt för henne, och för mig finns det ingen som är så värdefull och ger mig så mycket som henne.

För det första så kan hennes karl inte vara så bra som hon påstår!! (Sen att hon tycker det är en annan sak)

låter något för bra för att vara sant så brukar det vara det! (Bara att han hade tjej redan när de blev ihop är ju helt klart en varningssignal!)

Sen så brukar inte akademiskt smarta människor vara de mest kreativa. (Finns undantag).

Iaf.. jag känner igen känslan av att vara underläsen andra. Jag har tre syskon som i tur och ordning börgat gilla mina intressen och blivit bättre än mig pö det!.. well.. det är ju mitt problem... även om det i enstaka fall går över gränsen och blir för mycket.!

Iaf måste jag säga att gör saker DU tycker om för dig själv och inte för att din kompis skall bekräfta dig. Du säger att du gillar att rita, så rita! Huvudsaken är att du är nöjd!

jag älskar att rita och min syster är bättre än mig (men hon har slutat för att hon känner ingen tillfredställelse då hon aldrig ritade för sin egen skull). Det ända jag kan göra åt saken är att utveckla mig själv på bästa sätt!

Jag tycker att din vän är snäll som åker hem (från utlandet) för att umgås med dig! Och visst jag kan hålla med om att det måste vara jobbigt att hon bara prata om honom. Men det kommer att gå över med tiden.

Just nu känns det som att du mest mår dåligt av hennes sällskap och du kanske borde ga en paus gör att kunna reda ut dina känslor! Som det är nu känner du dig pressad av henne och du kväver henne med dina krav! Jag skulle gissa på att hon tar med honom till era ställen för att det är en del av henne och för att hon vill visa honom vart hon brukar vara :)

Byta ut dig som kompis kommer hon inte att göra så länge du håller din plats i ledet. Eller så länge du inte kväver henne.

Däremot så skulle jag nog i ditt läge säga till henne att du är lycklig för att hon träffat någon som gör henne lycklig men att du vill prata med henne som vanligt. Alltså att hon inte bara pratar om honom. Är hon verkligen en bra kompis som förtjänar fig så borde hon förstå, inte resa taggarna utåt!

Jag tycker oxå det är väldigt snällt av henne att åka hit och hälsa på mig det tar ju både tid och kostar pengar, jag är tacksam för varje sekund jag har med henne. Det är ganska få.

Jag önskar jag kunde säga till henne att vi kanske kan prata om annat oxå utan att hon blir arg. Det betyder inte för mig att vi aldrig mer ska prata om honom. Men inte jämt helatiden. Allt vi pratar om lyckas hon kläma in honom. Och varför har han mer rätt till henne än vad jag har? Varför ska jag aldrig få höra jag gör något bra? Det spelar ju inte egentligen någon roll hur mycket saker eller hur många kompisar jag än skaffar mig så kommer det ju inte hjälpa mot att det gör ont att han nu helt plötsligt är det som är det bästa som finns och att allt de gör tillsamans är så värdefullt. Jag var ju värdefull förut, varför säger hon i ansiktet på mig att han är bättre? Varför betyder inte jag lika mycket för henne som hon gör för mig? Varför får jag inte känna mig behövd och omtyckt av henne? Jag förstår inte riktigt. Kuratorn säger det beror på att jag är ganska ung och inte riktigt lärt mig hantera mina känslor på samma sätt som min vän har. Men min vän lovade att inget skulle förändras, jag tycker massor har det och hon blir arg om man nämner det. För hon säger inget har förändrats.

Hur gammal är du?

Alltså... om du bara mår bra av bekräftelse från denna ända person så är ditt liv tyvärr väldigt snedvridet.. du skall må bra av DIG och dina intressen. Bekräftelse från andra ärbra men som efterrätt och den skall inte ta bort det viktigaste. Nämligen DIG!

Jag kan förstå att hon gärna pratar om honom och så.. för att slippa undan verkligheten kring sin mans död.. det är tragiskt men det betyder ju inte att hon måste pracka på dig honom...

De träffades i september och är då troligen fortfarande nykära. Folk beter sig jävligt konstigt när de är kära. Det brukar ju t.ex. vara så att man ser sin nya partner som helt utan fel och brister i början. Säkert också därför hon bara pratar om honom hela tiden. Troligen kommer det att ändras med tiden.

Du skriver att hon inte behöver dig längre, och det kanske är sant. Men samtidigt så fortsätter hon att umgås med dig. Det måste ju betyda att hon faktiskt uppskattar dig och vill umgås med dig, eftersom hon ju annars bara skulle kunna säga tack och farväl. Hon har dig alltså kvar som vän trots att hon har träffat sin nya kille. Det är ju faktiskt positivt.

Men samtidigt förstår jag dig lite. Det är jobbigt att vara så beroende av någon annan människa på det sättet. Nu har er relation förändrats och du får inte vad du behöver längre. Tycker att din vän verkar vara en aning egoistisk, men som jag skrev tidigare: folk beter sig konstigt när de är kära. Du kanske får ha lite överseende med det en tid.

Mitt tips är annars att försöka att bryta dig loss och skapa ett liv som är mer oberoende av henne. Gör saker för din egen skull, för att DU tycker att det är kul. Gör det inte för att tävla med någon annan, eller för att få någons uppmärksamhet. Jag vet att det är lättare sagt än gjort, men det är där jag tror att du måste lägga ditt fokus. Ta gärna emot den vänskap du får av henne, men räkna med att er relation kanske aldrig blir exakt så som du hoppas på. Därför behöver du något eget att luta dig mot. Tycker du skall ta hjälp av din kurator där, om du kan. 

Jag ä 22, och har känt min vän sedan jag var liten. Hon "räddade" mig från min familj när jag var tonåring och efter hennes man gick bort har våran vänskap blivit djup. Och ännu djupare de senaste tre åren. Jag fanns där för henne då helatiden när hon mådde dåligt.

Jag har alltid varit väldigt osocial och haft svårt för nya personer och göra nya saker. Jag tycker det är obehagligt och har känt mig dömd av alla och typ att jag bara är en lite visp typ. Nu käns det som jag bara är en visp för min vän oxå. Kuratorn säger jag sörjer min gammla vän trots hon finns kvar men det är som en helt ny människa som ser ut som min älskade vän.

Hon är här nu för hon lovat sedan flera månade både mig och sin mamma att vara här under tiden de har paus i jobbet. Men när de börjar jobba igen så vet jag ju inte om hon längre vill komma hit på helgerna. Hon och hennes avlide man var exakt lika kära från första dagen sedan sista och jag är rädd de ska vara såhär resten av tiden nu och att drt inte lugnar ner sig. Varför kan hon inte ha båda i sitt liv och vi kan göra olika saker med henne. Jag tycker det är orättvist att jag ska förlora på att hon helt plötsligt skaffat en kille som hon egentligen inte har rätt till häller.

Jag vet inte hur jag ska göra för att kunna göra något själv. Och det är jätte jobbigt att gå igenom det här helt själv. Det finns ingen som tröstar när jag är ledsen eller pratar med mig om det jobbiga. Att prata en timme i veckan med kuratorn är bra men förlite. Det finns ingen som frågar mig hur jag mår eller något. Min vän undrar vad som är fel men jag kan inte säga något. ????

Jag har alltid trott att jag varit en stor och viktig del i hennes liv men nu börjar jag inser mer och mer hur liten del jag egentligen är och jag skäms för att jag trodde annat och att jag på något vis varit naiv och trott såhär. Jag frågar mig själv varöfr ag trodde såhär och skäms massor. Varför skulle jag vara viktig del i någons liv? Det är jobbigt att skämas så oxå.

Vart bor du?

Vad spelar det för roll? Alla mina känslor ändras varje dag och nu känner jag skuldkänslor mot min vän och att jag är en dålig vän som inte supportar henne fullt ut, det ska ju en vän göra ju :( jag glädjs åt henne men är ledsen över de förändringar som blivigt och jag vet inte hur jag ska säga till henne.