Jag har Asperger och GAD. Frågor?

Jag har troligtvis asperger och känns som jag har GAD men har inte fått nån diagnos än förutom social fobi. Står i kö för neuropsykiatrisk utredning, har stått i kö i snart 1 år. Hur gör man för att få reda på om man har GAD? Vad vänder man sig för att få hjälp? Vad har du för symtom gällande GAD? Har du fysiska symtom? 
Jag är extremt stresskänslig, känner ångest, oro varje dag och har ofta ont i nacke, axlar och huvudet. 

Hur lång tid fick du stå i kö för neuropsykiatrisk utredning? Hur gick utredningen till och hur lång tid tog den? Vad kan man få för hjälp när man fått sin asperger diagnos? Tar du några mediciner? Har du nåt jobb?

Många frågor men det är mycket jag undrar för jag känner mig säker på att jag har dessa diagnoser. Jag har själv aldrig tagit några mediciner. Jag jobbar 75% som trappstädare på samhall, har tänkt söka sjukersättning på deltid när jag nån gång har diagnos på papper. Egentligen känner jag att jag skulle mår bäst av att jobba halvtid men kände mig pressad att gå upp till 75%. Känner att jag måste ha diagnos på papper för att ha bevis på diagnoser och förhoppningsvis bli tagen på allvar. 

Hej!
Fick GAD diagnostiserat av min psykolog ganska snabbt, och fick det sen bekräftat när jag gjorde NP-utredningen. Jag får just nu ingen hjälp för min GAD. har provat kpt, men det gav mig ingenting. De symtom jag har är en konstant oro, sen jag var barn. Ångest för i princip allting, otroligt stresskänslig och förväntar mig att allting kommer utvecklas på sämsta möjliga sätt, vilket gör att jag konstant är i "katastrofförberedande" läge. Mycket värk i kroppen, hjärtklappning, problem med magen, ont i bröstet osv.

När jag stått i kö i ett år ringde jag och frågade hur länge det var kvar. Minst ett år till. Då berättade min psykolog att man har rätt att välja vart man vill göra sin utredning. Landstingen har tydligen såkallade avtal med andra kliniker, oftast privata. Kollade upp detta och fick då komma till en annan stad och göra utredningen bara en månad senare. Den gjordes under två intensiva långa dagar. Hade jag gjort den genom landstinget hade den nog tagit längre tid. Den inkluderade läkarintervju, psykologintervju, skattingsskalor, massor med olika tester som mäter ens intelligens och anhörigsamtal.

Jag äter cipralex, som jag gjort i många år. Hjälper åtminstone mot de värsta svackorna. Jag har aldrig jobbat. Blev sjukskriven redan i gymnasiet. Det positiva med autismspektrumdiagnos är att man har rätt till mycket hjälp. Man har rätt till LSS (lagen om stöd och service), dagligverksamhet, anpassad praktikplats osv. Jag hoppas att jag inom snar framtid kommer få en praktikplats som är anpassad efter vad jag klarar av (dvs, minimalt med stress och sociala kontakter).

Hoppas jag lyckades svara någorlunda på dina frågor, ställ gärna fler om det är mer saker du undrar!

Däremot vet jag att jag aldrig kommer kunna jobba 100%. Kanske börja med ett par timmar i veckan, och utöka väldigt långsamt.

Jag har också provat kpt men det gav mig inte heller någonting. Det där med konstant oro känner jag igen och katastroftänkandet. Jag får panik av stress, är oftast panikslagen när jag ska till jobbet för jag måste stämpla in senast 9.15.
Har du panikångest, panikångestattacker? 

Har tänkt ringa och fråga hur länge till jag måste vänta på utredning men skjuter upp det för jag tycker det är obehagligt att prata i telefon med nån jag inte känner.

Mitt nuvarande jobb som trappstädare på samhall är mitt första jobb men anställningen tar slut nu i december. Känner extra mycket oro, ångest nu när jag inte vet om jag får fortsatt på samhall eller om jag blir arbetslös. Jag skulle inte heller kunna jobba 100%.

Jag är förlovad men har inga barn. Min barnlängtan är stor men blir orolig med tanke på att asperger är ärfligt. 
Lever du ensam eller i förhållande? Har du barn? Har du några vänner som du umgås med?
Själv har jag inga vänner, vet inte hur jag ska göra för att få vänner. 
Jag har flera specialintresse som djur och bakning. Har du specialintresse?

Suck, jag hade skrivit ett långt svar men internet stängde ner sig och allt försvann. Gör ett nytt försök :)

Jag hade mycket panikångest när jag var yngre, men på senaste år är det mer och mer sällan.

Prova att maila? Det brukar jag göra när det finns möjlighet, blir mycket mindre jobbigt..

Tror du sjukpension kan bli aktuellt för dig? Jag har fortfarande aktivitetsersättning eftersom jag inte fyllt 30 än, men efter det blir det nog sjukpension med nån daglig verksamhet/praktik som passar.

Jag har haft två samboförhållanden tidigare, men är nu singel och bor med min hund. Barn vill jag inte ha, inte för att asperger är ärftligt, utan för att jag inte tror att jag skulle orka med helt enkelt. Jag behöver ha så mycket sömn, egentid och vila att jag tror det skulle bli svårt med barn.

Har en vän. Men vi bor i olika städer så vi hörs mest bara på telefon. Aldrig haft mycket vänner, och egentligen inte känt nåt behov av det. Trivs bäst ensam. Vill du skaffa vänner?

Djur och bakning tycker jag också om, och just nu är mina största specialintressen att skulptera i lera och litteratur.

Får jag fråga hur gammal du är och vart du bor? Jag är 28 och bor i Värmland.

Jag är 31 år och bor i Småland. 
Ska prova att maila, tycker det är lättare att uttrycka mig skriftligt än verbalt.

Innan jag fyllde 30 år så hade jag också aktivitetsersättning. Jag tror sjukpension på deltid, 25% eller 50% kan bli aktuellt för mig. Men har hört att det är svårare att bli beviljad sjukpension än aktivitetsersättning. När jag fått diagnos på papper och läkarutlåtande så ska jag söka sjukpension och så får jag se om jag blir beviljad eller får avslag. 

Jag har också en hund, en schäfer på 1,5 år och har även 2 katter. Vilken ras är  din hund? Min största dröm är att jobba med djur för jag trivs oftast bättre i djurs närvaro än människors. Men är svårt att hitta nåt jobb med djur och jag har ingen utbildning. Drömmer även om att bli författare för jag har alltid gillat att skriva, vill ge ut en bok med mina recept på olika bakverk.

Jag hade vänner när jag var yngre men tappade kontakten med dom för ganska många år sen. Vill skaffa en vän men känns hopplöst att få vänner. Men jag ser min fästman och min syster som mina vänner fast skulle vilja ha en vän utanför familjen. 
Jag har inte så stort behov av vänner. Trivs bäst med att bara vara hemma i mitt och min fästmans hus som ligger i skogen. 

Om de säger att det är lång kötid kvar, så är mitt tips att fråga om de har avtal med kliniker i andra städer (de privata har oftast betydligt kortare kötid än landstingen)

Jag har en lapphund på 6 år, min allra bästa vän :) Har också funderat på att göra något med djur. Psykologen som gjorde min utredning nämnde att man kanske kunde ordna så jag får va på ett hunddagis och bara pyssla om hundarna, och slippa kontakten med ägarna. Vi får se..

Det där med vänner är så svårt. Om jag lyckas få en vän så är det antingen jag som låter det rinna ut i sanden för att det tar för mycket energi att upprätthålla vänskapen, eller så har vi helt enkelt för olika intressen så att de tröttnar på mig. Jag är liksom inte intresserad av att springa på krogen och liknande.

Bakbok låter som en härlig dröm! (som med lite tur säkert kan bli verklighet). Åh, hus i skogen låter underbart..det är en av mina drömmar att skaffa i framtiden.

Tycker du att din sambo förstår dig? Jag har bara haft förhållanden med "normala" (eller hur man nu ska uttrycka det) killar, och de har inte förstått mig öht..vilket har varit otroligt jobbigt på många sätt. På det viset trivs jag ganska bra som singel nu. Har bara mig själv och hunden att tänka på.

Nu har jag mailat och frågat hur länge till jag kan få vänta på utredning. Har fått höra att i värsta fall kan man få stå i kö i 2-3 år. Men vid mitt bedömningssamtal sa de att jag inte ska få vänta så länge. 

Jag har ingen kontakt med psykiatrin längre men fundera på om jag skulle behöva gå till en psykolog. Men vet inte hur jag ska gå till väga för att få kontakt med en psykolog. Har funderat på om mediciner skulle kunna hjälpa mig. Men har aldrig tagit mediciner fast skulle behövt mediciner då jag som yngre var deprimerad och hade självmordstankar.

Tycker det är svårt att hitta vänner som liksom jag trivs bäst hemma och inte vill festa,supa och vara sociala. Jag festa aldrig, jag och min sambo är absolutister.

Jag har alltid drömt om att bo skogen och min sambo hade samma dröm så för 3 år sen köpte vi vårt drömhus. Jag bodde i lägenhet innan och vantrivdes med att ha grannar så nära. Men nu har vi bara en granne på andra sidan åkern och resten av huset är omringat av skog. 
 
Har inte känt mig förstod i tidigare förhållande. Jag klarade inte av att släppa nån in på livet, höll alla på avstånd och var väldigt tystlåten så killar tröttnade på mig. Men så träffade jag min sambo och jag kände rätt snabbt att han var annorlunda än andra killar. Han har från början av vårt förhållande haft ett stort tålamod och verkligen gett mig tiden jag behövde för att sakta börja släppa han in på livet. När han sa att han inte skulle lämna mig, att han ville leva med mig så förstod jag att han verkligen menade det.

Nu firar vi snart 7 år tillsammans och planera bröllop, han är den person som står mig närmast och det är han jag pratar mest med. Jag tycker han förstår mig ganska bra för han har liksom jag social fobi, vi var båda mobbade under skoltiden och har haft självmordstankar.

Men känner inte han förstår riktigt varför det är så viktigt för mig med utredning och att få diagnos på papper. Men när samhall och af försökt tvinga mig till att jobba heltid så har han blivit riktigt förbannad och har velat ge dom en utskällning. För han förstår att jag aldrig skulle klara heltid, han ser hur utmattad jag blir av att jobba. 

Jag åt diverse olika mediciner när jag var yngre, men de gav mig mer biverkningar än vad de hjälpte. Nu står jag på Cipralex 15 mg sen ett par år och den funkar hyfsat. Hamnar åtminstone inte i lika djupa svackor längre. Har dock blivit lite misstänksam och rädd för mediciner, så jag väljer att inte ta nåt mer. Även om jag ibland kanske kunde behöva nåt ångestdämpande.

Jag festar heller aldrig. Tycker inte om mycket folk och oväsen, dricker inte heller..

Härligt det låter! Jag har aldrig lyckats hitta en sådan människa.. har nästan känt mig mer "ensam" när jag varit i förhållande än vad jag gör nu..antagligen för att jag känt att de inte alls förstått mig.

Jag tror det hjälper mycket att få det på papper. Det har gjort det för mig iaf. Dels får man en förklaring och mer förståelse för sig själv, slipper undra varför man är som man är. Sen är man berättigad hjälp på ett annat sätt. Sen kommer ju saker fram på utredningen som man kan känna sig stolt över. De mäter ju olika former av intelligens. Asperger är inte bara negativt, det får man komma ihåg!

Hur gammal var du när du fick asperger-diagnosen? Hur påverkar det dig i din vardag och livet i stort?

27, så bara knappt ett år sen. Varit inom psykvården sen jag var 14, men eftersom jag varit deprimerad större delen av tiden har de heller inte kunnat sätta diagnos vad jag förstått.. Vilket känns jobbigt då jag tror att mycket hade underlättat för mig om jag fått diagnosen tidigare.

Den påverkar mig på så vis att jag har svårt med sociala kontakter, och därför är väldigt ensam. Dels är det jobbigt, dels är det skönt då jag är lite av enstöring som trivs att vara för mig själv. Klarar inte av att arbeta, men ska förhoppningsvis få nån praktikplats som passar mig längre fram. Är väldigt trött, ALLT tar energi. Verkligen allt. Mycket känslig för intryck vilket gör att det är jobbigt att t ex gå och handla; mycket ljus, ljud, dofter osv. Väldigt stresskänslig och måste planera allt, måste veta hur saker ska göras/vad som kommer hända i minsta detalj för att känna mig trygg. Svårt att förklara, men det är några av symtomen som påverkar min vardag.