Vill inte föda, alla skrämmer upp mig.

Jag är i samma sits som dig och väntar också första i januari. Fast min sambo har inte vart så elak som din då jag redan innan graviditeten var rädd för det. Jag har fått ett kejsarsnitt pga min rädsla.

Det är som om man ska skämmas för att man är rädd. Och ändå ska andra dra sina skräckhistorier, knappt såna man känner ska också säga hur himla hemskt det är.

Har flera gånger sagt åt folk i min närhet att jag inte vill höra deras historier men dom kan ändå inte sluta!!

Folk älskar att prata om sånt. Men oftast går allt bra och utan problem. Tror du kommer bli positivt överraskad samt att du kommer inse hur mycket styrka du har inombords och då är det uthållighet och kämparglöd jag tänker på inte smärttröskeln.

Åh vilka idioter! Jag hade vänner runt mig (först med att få barn i kompisgänget) som också höll på och visade det ena efter det andra med klipp på skit som kan hända och så, det finns idioter över allt.
Klart att man vet att det kommer att göra ont och att saker och ting kan hända.

När jag födde mitt första barn så gjorde det faktiskt inte speciellt ont, jag sprack och fick sys på två ställen och hade aldrig problem med att gå på toaletten eller hade ont efteråt och läkte fort gjorde det också.

Andra barnet gick så fort och smärtan går inte att tala om men det gick över så pass fort och jag sprack ingenting och hade inte ont efteråt och kunde gå på toaletten som vanligt!

Lyssna inte på allt negativt som alla snackar om, det är bra å vara påläst och informerad men låt dom inte skrämma upp dig! Det kommer att gå hur bra som helst! :)

Va livrädd inför min förlossning. Allt gick bra. Visst det gör ont. Men hade föreställt mig att det skulle göra mycket ondare än vad det gjorde. Ta bedövning om du behöver. Behöver du mer be om mer. Du behöver inte ha hur ont som helst.

Lyssna på bm. Hon vet vad som ska göras hon har förlöst flera tusen barn.

Man kan spricka. Jag gjorde det inte. Klart man är öm som attan där nere i flera veckor men smärtan går över. Köp hem alvedon och ibuprofen.

Prata med din bm om din rädsla redan nu på MVC.

Ja jag hörde också massa sådant, särskilt från min man som jobbar på sjukhus. Därför valde jag snitt, enkelt, smärtfritt, snabbt. Slapp allt det jobbiga

Jättetack för ditt svar! Jag var ju aldrig rädd innan för förlossningen förens jag väl var gravid och pappan började med dessa kommentarer. Det var då rädslan "väcktes" men jag hade fortfarande långt ifrån den panik jag känner nu. Till slut fattade han hur respektlöst det faktiskt var och lade ner "skämten" och jag kunde slappna av någorlunda fram tills föräldrarutbildningen där allt blev så fruktansvärt verkligt och jag blev jätterädd, efter det så haglar alla dessa jobbiga kommentarer in och folk skämtar hej vilt. Vet inte alls hur jag ska orka jobba mig igenom rädslan OCH stå ut med folks brist på respekt.

Skönt att han fattade att det var taskigt, är nog svårt att tänka sig in i hur det känns.

Vad är du mest rädd för? Jag är rädd för det oförutsägbara, ingen kan säga att det kommer att gå bra, det där NOG ordet har man hört för mycket. Och rädd för att något ska hända med bebisen.

Prata med din bm och gör en förlossningsplan! Kanske känns bättre då?

Det värsta är när folk ryser till när dom tänker på sin egna förlossning och drar av ett skratt och säger att det är det värsta på hela jorden och att man inte har någon aning om vad som väntar..

Kanske den här hjälper lite TS:

En helt vanlig jäkla förlossningsberättelse

Datum för beräknad förlossning enligt UL var 22/8. Min egen månadscykel sa 6/9, och när jag redan gått 12 dagar över tiden så trodde jag nästan att det var ödesbestämt att det skulle bli den måndagen också.

Men under fredagsdygnet 3/9 så hände något. Jag hade totalt 40-50 förvärkar även om de knappt kändes, höll på en stund och sen tog några timmars paus. När jag la mig på kvällen så avtog de såklart (irriterande!) och jag fick några timmars sömn. C. kunde inte sova, han var för nervös. Så kl 4 på morgonen när det började igen gick han och la sig?

När klockan blivit sex var värkarna regelbundna med 6-7 minuters mellanrum och jag väckte C. som fick hjälpa mig att koppla på TNS-apparaten. Jag hade bestämt mig för att stå ut tills kl 8 eller tills värkarna kom med 4 minuters mellanrum innan vi åkte in. Kl 8 ringde jag till förlossningen, det var fem minuter emellan. De hade gott om plats men tyckte att ?kom in när det är tre-fyra minuter emellan värkarna?.

En kvart senare var det fyra minuter och jag började känna av det rejält, så jag väckte C., vi samlade snabbt ihop oss och var inne kl. 8:40. De undersökte, jag var 3 cm öppen. De frågade om jag ville ha droppkanyl i handen eller i armvecket-lätt val! Handen är mycket smidigare om man ska kunna röra sig sen. Detta var under renoveringstider på Lunds lasarett och jag hade ingen toalett till mitt provisoriska förlossningsrum. Så jag fick två gånger dra med mig en droppställning längs hela korridoren förbi väntrum och fikarum och in på en toalett som fanns där- just den biten var ingen höjdare alls men det lär du slippa!

Barnmorskan satte på CTG-elektroder på magen och instrumentet på bordet bredvid visade att värkarna hade stannat upp lite, var femte-sjätte minut kom de nu. Jag bad att få börja testa lite med lustgasen så jag hade koll på den sen. De satte på 1/3 flöde ungefär. Jag kom fram till att 2-3 riktigt djupa andetag tog bort en värk, 4-5 gjorde mig yr och mer gjorde mig illamående, ungefär. Tar man för mycket kräks man och det brukar inte bli så roligt. Jag kom fram till att jag skulle hugga masken direkt när siffrorna för CTG-kurvan sticker uppåt så att jag hann få in effekten tills toppen komm, och sen släppa masken så fort värdet började dala. Normalt så har de bara på CTG-elektroden en stund då och då när personalen kollar värkarna under första fasen, men jag bad dem låta maskinen vara på så att jag kunde fortsätta matcha inandningen av lustgasen mot CTG-kurvan, och det gick de med på.

Så gick det framåt timme för timme, med TNS och lustgas. Men det blev klart värre och värre. Vid kl 14 hade jag fullt flöde på lustgasen och ändå nästan outhärdligt ont emellanåt. Mitt vatten gick aldrig på en gång som det gör i filmerna, och värkarna som tryckte ut vattnet kändes allra värst, det hände 6-7 gånger under dagen. Jag var sex centimeter öppen och då föreslog BM att det var dags för epidural. Jag hade absolut inga protester då, hade bara inte tänkt på att be om den, jag var så inne i att andas rätt och härda ut.

(Jag kunde nog ha bett om den en timme innan tycker jag nu, men å andra sidan var det bra att vänta eftersom epiduralen bromsar värkarbetet)

Det tog 40 riktigt hemska minuter att få dit anestesiläkaren (de har ofta bara en igång och den läkaren ska springa på allt) men sen tog det bara 4 minuter tills världen var ett paradis helt utan smärta. Det var helt underbart! Det kändes faktiskt ingenting att få epiduralen satt jämfört med var jag var på smärtskalan just då, jag var knappt mig själv längre. Kl 14.40 fick jag den, den kan släppa efter 1.5 timmar så jag bad direkt om påfyllning kl 16.10- varför vänta?

På det viset fick jag vila. Det kändes jättekonstigt, det blev en paus mitt i alltihop. Istället för att gny, yla eller bita ihop kunde jag äta en Snickers, dricka saft för att fylla på energi och koppla av lite med musik. Det var mycket lägligt att det var skiftbyte då så att den nya personalen kunde komma in och hälsa och jag kunde berätta för dem hur det kändes. Det var även dags att kissa igen, men tyvärr hade epiduralen slagit ut kontrollen över blåsan (det är vanligt) och de fick tappa ur mig med kateter istället, där på rummet. Jag bad dem särskilt att använda bedövningsspray på katetern och det kändes sen inte alls när de förde in den. Man behöver inte titta på grejorna de kör upp i en för de ser lite jobbiga ut men det gick bra tyckte jag.

Men som är vanligt för många påverkade epiduralen värkarna negativt. Mina blev kapade till halva intensiteten ungefär, såg jag på CTG-mätaren. När det gått en timme vid 8 cm utan att jag öppnats mer så fick det därför bli värkstimulerande dropp. De började på 6 ml/tim, ingen effekt. 12 ml/tim så började saker hända igen. De spelade på min kropp med värkdroppet och gav den (och mig) ungefär så mycket som jag tålde. Jag stod upp ett tag, satt ner lutad över en obekväm pinnstol ett tag, och tyngden ner mot bäckenet ökade och ökade, det kändes som att vara riktigt nödig. Jag tyckte även att det var skönt att stå på alla fyra i sängen med magen över en sackosäck ett tag eftersom A. tog spjärn för fullt med fötterna mot mina revben därinne, så att det kändes som att ha dubbelsidigt håll mitt i alltihop.

De sa att när känslan av nödighet blir övermäktig är det bara att krysta, men de kollade också att jag var fullt öppen. På slutet när vi gick in i krystfasen ökades värkdroppet till 30 ml, 60 ml och precis på slutet till 100 ml/timme (!). Det tog 40 minuter att få ut A. (en timme är vanligt om det är första gången), de la heta handdukar på underlivet för att mjuka upp och förebygga bristningar. Jag hade en idé om att primalvrål skulle hjälpa men barnmorskan sa: Håll tyst och vänd kraften inåt istället! Hon hade rätt. Hon fick tvärstoppa mig näst sista krystningen innan han kom ut. Jag kände att jag gick sönder då, men det spelade inte någon roll, han bara skulle ut!

Så fick vi till sist vår belöning, och jag unnade mig att överdosera på lustgasen lite medan de sydde ihop mig. Jag fick en medelsvår bristning och lite sprickor och blev hopsydd under en halvtimmes tid. (Stygnen bryts ner av sig själva)

Sedan fick vi stanna kvar på rummet i sex timmar till medan de gjorde vissa kontroller på A., han föddes ca 19.30 på kvällen och först 02.00 på natten var vi på patienthotellet. Då hade all bedövning och allt adrenalin och kroppens endorfiner släppt och jag grät i duschen av både obehaget och lättnad för det var så skönt -jag hade fixat det! Jag fick ta dubbla Panodil i några dygn så gick det värsta över. Ett råd man brukar få är att kissa i duschen i några dar och kyla sig med vatten så svider det mindre.

Jag blödde 450ml under förlossningen, d.v.s. som en normal blodgivning. Men man är ändå betydligt mer snurrig och mörbultad efteråt för det är trots allt många timmars jobb och en hel del till som har hänt i kroppen. Jag trodde helt säkert att jag skulle få en rullstol för att bli körd till patienthotellet i men sköterskan bara fnös åt mig och sa- ånej, du kan nog gå själv! Och det kunde jag, till min egen förvåning, men det var ingen mysig promenad.

Min kropp kändes rätt okej redan fem dagar efteråt. Men svanskotan fick en knäck för att A. var stor (4.4 kg) och jag var tvungen att sitta med ?svansen? mellan två kuddar och bara i en mjuk soffa de första dygnen. Hårda stolar kunde jag glömma. Blåmärket efter epiduralen var också rejält ömt i en vecka men otroligt värt det ändå under själva förlossningen.

Morgonen efter på patienthotellet drack jag sju glas dryck till frukosten, mjölk, juice, vatten, te!!! Jag har aldrig varit så törstig i mitt liv, kändes det som. Sen rann alltihop ut genom brösten så det var nog en bra start på amningen, men det var helt komiskt. Patienthotellet kostar en slant men vi fick full service med sex mål om dygnet och pepp av barnmorskorna och vi tyckte att det var väldigt värt de hundralapparna att bara få all mat serverad medan man bekantar sig med sitt barn och amningen börjar komma igång.

Toabesök är inget roligt de första gångerna. Jag åt ganska lite när det började dra ihop sig (det fick inte plats så mycket heller längre, barnet bråkar med maten om utrymmet) och gick över på mer flytande med högt energiinnehåll (Proviva och liknande), det funkade jättebra under förlossningsdygnet.

Och sen fuskade jag med att ta järntabletter som är stoppande för mig, så jag fick läka två dar innan jag måste genomgå det stora eldprovet. Det är mycket smart att ha en bedövningssalva hemma och använda den en stund INNAN man försöker göra nr 2 efter en förlossning, jag säger bara det?  

I alla fall: Jag fick en helt okej förlossning i Lund, bedövningar fungerade som de skulle, personalen var lugn och kompetent. Det är spännande att läsa sin förlossningsjournal efteråt eftersom man själv är så ?uppe i det?, så glöm inte be om en kopia så du hinner få den innan du lämnar patienthotellet. Jag använde den för att få med ?luckorna? i den här berättelsen.

Lycka till- du klarar det!

Not: Ett par tecken blev tydligen frågetecken när jag klistrade in från word, men det får ni leva med.

Om någon börjar prata förlossning, säg vänligt men bestämt att "tack för att du vill dela med dig av dina erfarenheter, men just nu tror jag inte att jag orkar ta in mer förlossningshistorier, jag föredrar att ladda inför nån egen".

Prata med din BM om att du är rädd, du kan få hjälp!

Sen är det faktiskt så att det är inte säkert att det gör så ont att du vill dö. Jag födde min första utan bedövning, och det gjorde aldrig så ont att jag ville dö. Det gjorde det med min andra däremot, förvånande nog. Då kunde jag verkligen inte fokusera alls pga smärtan, och fick då smärtlindring.

Vad gäller att spricka, det gjorde jag. Båda gångerna. Rätt rejält. Ja, det var jobbigt just då. Och i början, men det läkte rätt fort. Jag hade tur och läkte bra och har inte fått några bestående besvär. Så utifrån min erfarenhet - det är faktiskt inte det värsta i världen att spricka en hel del. Det är ju inte önskvärt, men den stora majoriteten av de som spricker läker väldigt bra efter vad jag läst mig till.

Slutligen - du kan bara förbereda dig det bästa du kan, och göra ditt bästa. Jag hade ganska rejäl ångest inför förlossningen av andra barnet, eftersom jag spruckit så mycket med första barnet. Men efter att ha gjort en plan hos Aurorabarnmorskan och läkaren, i vilka lägen det görs kejsarsnitt istället för att fortsätta med vaginal förlossning, så bestämde jag mig helt enkelt för att gå "all in" och så fick det bli som det blir... Om jag gjort allt jag kan, så kan ju inte göra mer sen... Och där insåg jag att min rädsla stod ivägen.

(kanske ska tillägga att kejsarsnitt var något jag absolut inte ville egentligen, bara som ett snäppet bättre alternativ än att riskera ett näst intill totalt sargat underliv igen)