• Anonym (jobbi­gt)
    Äldre 24 Nov 22:01
    1839 visningar
    16 svar
    16
    1839

    orkar inte med kraven

    Är det flera än jag som känner ibland att jag orkar inte gå upp på morgonen för att starta en ny dag?
    Just när väckarklockan ringer vill jag stänga av den, ligga under täcket hela dagen, inte ta itu med någonting, bara bädda ner mig i min trygga säng och blunda för att fantsera om att jag befinner mig på en plats där allt är kravlöst, bekymmerslöst, inga prestationer, ingen konkurrens, ingen prestige...
    Vill bara krypa in i mitt skal och gråta ut, tänka över livet och vara ifred.

    Detta gör jag aldrig dock.
    Jag tar itu med allt, går till jobbet, sätter på mig masken, skojar, gör bra ifrån mig, tar itu med problem som uppstår, ja jag sköter mig helt enkelt.
    När jag gör allt detta så känns inte allt lika jobbigt längre och på kvällen känns livet ganska okej.

    Men när jag går och lägger mig ensam (är singel) känns allt bara tomt och meningslöst och man börjar på att grubbla.

    Ibland undrar jag om jag kanske är onormal eftersom jag känner ett sådant motstånd till att börja en ny arbetsdag? Jag trivs på mitt jobb men det är stundtals stressigt som alla yrken idag. När jag har en ledig dag känner jag inte alls samma ångest när jag kliver upp på morgonen.
    Känner någon igen sig?

  • Svar på tråden orkar inte med kraven
  • Anonym (..)
    Äldre 24 Nov 23:28
    #1

    Absolut, men det är värre på morgonen tycker jag. Måste komma på något roligt som ska hända under dagen för att kunna gå upp ur sängen:)

  • Anonym (jobbi­gt) Trådstartaren
    Äldre 25 Nov 08:43
    #2
    Anonym (..) skrev 2014-11-24 23:28:25 följande:

    Absolut, men det är värre på morgonen tycker jag. Måste komma på något roligt som ska hända under dagen för att kunna gå upp ur sängen:)



    Ja jag tycker att det är så jobbigt på morgonen så att det känns som att jag skall bryta ihop när som helst. Är rädd att jag snart skall bli sjukskriven.
    Kanske har jag ångest som måste behandlas.
  • Anonym (jo)
    Äldre 25 Nov 09:01
    #3
    Anonym (jobbigt) skrev 2014-11-25 08:43:13 följande:

    Ja jag tycker att det är så jobbigt på morgonen så att det känns som att jag skall bryta ihop när som helst. Är rädd att jag snart skall bli sjukskriven.
    Kanske har jag ångest som måste behandlas.
    Jag känner också såhär. 
    Lider av depression och ångest sedan flera år.
  • Anonym (jobbi­gt) Trådstartaren
    Äldre 25 Nov 11:15
    #4
    Anonym (jo) skrev 2014-11-25 09:01:16 följande:
    Jag känner också såhär. 
    Lider av depression och ångest sedan flera år.

    Har du fått de diagnoserna av en läkare eller är det vad du själv tror du lider av?
    Jag är obehandlad och odiagnostiserad.
    Äter du någon medicin?
  • Anonym (jo)
    Äldre 25 Nov 12:27
    #5
    Anonym (jobbigt) skrev 2014-11-25 11:15:05 följande:

    Har du fått de diagnoserna av en läkare eller är det vad du själv tror du lider av?
    Jag är obehandlad och odiagnostiserad.
    Äter du någon medicin?
    Ja, har fått diagnos. Det kom med mitt andra barn, sedan dess har det tyvärr inte blivit riktigt bra, även om jag jobbar och så numera. Kan dock få känslan av att vilja gå hem och lägga mig eller bara lägga mig på trottoaren och sova, även när jag är ute på dagen. 

    Annars är morgonångest väldigt typiskt för depression.

    Mig har div mediciner inte hjälpt. Jag vill inte skriva den jag har nu, eftersom den är beroendeframkallande och jag hoppas att inte många får den. Den är ett tredjehandsval för ångest typ. Och den hjälpte i början, sedan slutar den hjälpa, fast man kan inte sluta så lätt.

    Tycker ändå du skulle gå till läkare, de kommer att fråga om hur du har det med barnen, men de kommer inte att döma dig. Depression kan ju komma av sömnbrist också, sover du dåligt?
  • Anonym (jobbi­gt) Trådstartaren
    Äldre 25 Nov 22:50
    #6
    Anonym (jo) skrev 2014-11-25 12:27:18 följande:
    Ja, har fått diagnos. Det kom med mitt andra barn, sedan dess har det tyvärr inte blivit riktigt bra, även om jag jobbar och så numera. Kan dock få känslan av att vilja gå hem och lägga mig eller bara lägga mig på trottoaren och sova, även när jag är ute på dagen. 

    Annars är morgonångest väldigt typiskt för depression.

    Mig har div mediciner inte hjälpt. Jag vill inte skriva den jag har nu, eftersom den är beroendeframkallande och jag hoppas att inte många får den. Den är ett tredjehandsval för ångest typ. Och den hjälpte i början, sedan slutar den hjälpa, fast man kan inte sluta så lätt.

    Tycker ändå du skulle gå till läkare, de kommer att fråga om hur du har det med barnen, men de kommer inte att döma dig. Depression kan ju komma av sömnbrist också, sover du dåligt?

    Okej men hur mådde du innan du fick barn?
    Är det någon speciell händelse som utlöst depressionen?

    Tror jag haft morgonångest i 20 år men visste inte att den var ett tecken på depression. Kan man inte ha morgonångest utan att vara deprimerad?
  • Äldre 25 Nov 23:04
    #7

    Jag är likadan. Vill bara ligga kvar på morgonen och inte gå upp. men det går ju inte när jag pluggar och pendlar samtidigt. Men jobbigt att ibland gå upp vid 4.30 för att åka och göra en tenta

  • Anonym (jobbi­gt) Trådstartaren
    Äldre 25 Nov 23:09
    #8
    Inte jag skrev 2014-11-25 23:04:28 följande:

    Jag är likadan. Vill bara ligga kvar på morgonen och inte gå upp. men det går ju inte när jag pluggar och pendlar samtidigt. Men jobbigt att ibland gå upp vid 4.30 för att åka och göra en tenta



    Jobbigt är en sak men att känna denna obehagliga ångest är skitjobbigt.
    Visst känner vi alla att det kan vara skönt att ligga kvar i sängen lite extra men jag känner mig ibland som att jag går sönder.
  • Äldre 25 Nov 23:11
    #9
    Anonym (jobbigt) skrev 2014-11-25 23:09:12 följande:

    Jobbigt är en sak men att känna denna obehagliga ångest är skitjobbigt.
    Visst känner vi alla att det kan vara skönt att ligga kvar i sängen lite extra men jag känner mig ibland som att jag går sönder.
    Jag förstår dig. Ångesten finns ju varje dag oavsett om det är kväll eller morgon. Men du kanske är på ingång med depression?
  • Äldre 25 Nov 23:15
    #10

    Första kan ju vara att kolla den fysiska omgivningen. Bristen på soljus denna årstiden orsakar inte bara trötthet utan kan även leda till depression.

    Spontant känns det mer allvarligt än bara vanlig morgontrötthet. Som att du är på väg in i en depressionsspiral. Agera nu, sök hjälp, prata med en kurator eller din chef om du har förtroende för denne. Många arbetsplatser har ju någon form av själavård tillgänglig.

  • Anonym (jo)
    Äldre 26 Nov 08:00
    #11
    Anonym (jobbigt) skrev 2014-11-25 22:50:33 följande:

    Okej men hur mådde du innan du fick barn?
    Är det någon speciell händelse som utlöst depressionen?

    Tror jag haft morgonångest i 20 år men visste inte att den var ett tecken på depression. Kan man inte ha morgonångest utan att vara deprimerad?
    Jag har mått dåligt innan också. Men det hade "naturliga orsaker" då jag vuxit upp med föräldrar som slog mig mycket. Men det gick i perioder. Det blev mycket värre när jag fick barn, dels tror jag pga sömnbrist, dels pga hormonförändringar och illamående större delen av graviditeten- (gick ner 8kg i början). 

    Numera är det så att jag mår dåligt på vintern. De år det går brukar jag försöka ta semester på vintern och inte på sommaren av denna anledning. Hellre en kort än inget ljus på ett halvår. 

    Man kan ju ha renodlade ångestsyndrom, eller en långvarig ångest över en verklig situation (har du det?), eller just depression som ger ångest. 
  • Anonym (Bea)
    Äldre 26 Nov 10:13
    #12

    Åh vad jag känner igen mig. Är oxå singel och livet känns sjukt ensamt ibland. Visst trivs jag med mig själv - eller Har jag bara vant mig? Men ibland känner jag så starkt att jag bara vill ha någon att prata med. Umgås med. Som får mig på andra tankar. Jag vet inte.

    Jag har ingen tid att passa, så vissa dagar har det faktiskt blivit så att jag legat hemma Hela jävla dagen. Det är hemskt. Men känns skönt ibland. Vissa dagar på skolan (jag pluggar) så kommer jag på mig själv med att "denna dagen va värdelös" - det här med carpe diem är långt borta :D men vissa dagar känns verkligen som att jag kan ha och mista dom lika gärna.

    Jag beskriver min känsla som att jag dukar under från alla krav. Allt om framtiden. Vill lägga mig under en sten och sova. Vila. Skölja ur huvudet. Återkommande tanke är att jag är på fel plats.

    Ah, med detta vill jag bara säga att jag känner igen mig. Du är verkligen inte ensam.

    Jag läser mycket om självhjälp. Ibland funkar det superbra. Ibland, som nu, är det som att det inte är någon el i uttaget när jag försöker koppla i sladden.

    Tänker oxå att en partner eller en riktigt bra vän vore lösningen. Man ska inte underskatta relationer men man vill ju vara självstående med...

  • Anonym (jobbi­gt) Trådstartaren
    Äldre 27 Nov 23:08
    #13
    Anonym (Bea) skrev 2014-11-26 10:13:21 följande:

    Åh vad jag känner igen mig. Är oxå singel och livet känns sjukt ensamt ibland. Visst trivs jag med mig själv - eller Har jag bara vant mig? Men ibland känner jag så starkt att jag bara vill ha någon att prata med. Umgås med. Som får mig på andra tankar. Jag vet inte.

    Jag har ingen tid att passa, så vissa dagar har det faktiskt blivit så att jag legat hemma Hela jävla dagen. Det är hemskt. Men känns skönt ibland. Vissa dagar på skolan (jag pluggar) så kommer jag på mig själv med att "denna dagen va värdelös" - det här med carpe diem är långt borta :D men vissa dagar känns verkligen som att jag kan ha och mista dom lika gärna.

    Jag beskriver min känsla som att jag dukar under från alla krav. Allt om framtiden. Vill lägga mig under en sten och sova. Vila. Skölja ur huvudet. Återkommande tanke är att jag är på fel plats.

    Ah, med detta vill jag bara säga att jag känner igen mig. Du är verkligen inte ensam.

    Jag läser mycket om självhjälp. Ibland funkar det superbra. Ibland, som nu, är det som att det inte är någon el i uttaget när jag försöker koppla i sladden.

    Tänker oxå att en partner eller en riktigt bra vän vore lösningen. Man ska inte underskatta relationer men man vill ju vara självstående med...



    Ja visst är det trist med vissa dagar.
    Känns så urtråkigt när man har dagar man bara sitter av tiden och inte gör något alls. Mina tre senaste helger var så långtråkiga och jag kände mig bara trött och likgiltig. Visst finns det sådan dagar för oss alla men för mig är dessa dagar tyvärr många eftersom jag inte har en partner. Har i och för sig vänner men de har ju så fullt upp med sina familjer eller pojkvänner. Samtidigt orkar man inte med att starta en ny arbetsdag med alla dessa krav.
    Gör vad jag kan för att få mitt liv komplett med det är så svårt och jag kan inte påverka det mycket alls.
    Hoppas att denna helg inte blir lika ensam och dötrist som de föregående.
  • Anonym (Bea)
    Äldre 28 Nov 10:26
    #14

    Förstår precis vad du menar.

    Vet du hur du skulle vilja ha det? Om du får drömma?

    Bor du i någon stad? Eller nära en?

    Jag har ett par gånger hittat på saker själv, gå på nån utställning eller så. Det löser ju det här problemet med att man inte gör något iaf. Vissa gånger kan man känna sig mer ensam bland folk Men oftast så känner man sig rätt "nöjd" och glad ändå för att man gjort nåt. Man vet ju aldrig var den där kärleken är ;)

  • Anonym (jobbi­gt) Trådstartaren
    Äldre 29 Nov 19:27
    #15
    Anonym (Bea) skrev 2014-11-28 10:26:26 följande:

    Förstår precis vad du menar.

    Vet du hur du skulle vilja ha det? Om du får drömma?

    Bor du i någon stad? Eller nära en?

    Jag har ett par gånger hittat på saker själv, gå på nån utställning eller så. Det löser ju det här problemet med att man inte gör något iaf. Vissa gånger kan man känna sig mer ensam bland folk Men oftast så känner man sig rätt "nöjd" och glad ändå för att man gjort nåt. Man vet ju aldrig var den där kärleken är ;)


    Jo jag bor i storstad.
    Har massor med utbud och en del vänner samt egna barn.
    Separationen var jobbig men den har jag kommit över.
    Känner mig rastlös och orolig och söker ofta efter något nytt att fylla tomrummet med. Vet att jag saknar en partner men det är svårt att finna.
    Nätdejtat en del och fått massor med svar med oftast verkar det som att männen fegar ur när det gäller att träffas. Oftast så vill de bara snuskprata på mobilen.
    De jag träffat har inte passat mig och de jag blivit intresserad av har saknat de rätta känslorna för mig.
    Vill leva i familjelycka igen men det går ju inte att fixa.

  • Anonym (Bea)
    Äldre 30 Nov 10:08
    #16

    Det med längtan att fylla ett tomrum.... Känner så igen de orden. Jag känner att jag har tagit en paus, tiden och livet går ju - men jag är pausad.

    Hur länge har du känt såhär?

    Ja, killar som passar en (gillar - gillar en tillvaka) är svåra att hitta :) jag känner att jag behöver den där stabila ihållande glädjen som inte tar slut efter en helg med trevliga vänner, eller håller i sig i en dag nån dag i veckan. Utan en bas av glädje. Vet inte var den är men jag tror och litar på att den finns och kommer att komma bara jag tar mig dit utan att ruttna sönder helt av bitterhet :) tror desamma för dig.

Svar på tråden orkar inte med kraven