Blev du någonsin slagen som barn?

Min pappa. Det slutade för några år sedan, och jag bröt kontakten med honom i år.

Jag är några år yngre än dig. Fick stryk av min pappa regelbundet men inte ofta under min barndom. Av min mamma fick jag en örfil i tonåren men annars var hon lugn.

Jag fick smisk några gånger under min uppväxt, förtjänade varenda en av dom.

Sen var lärarna i skolan inte bundna av en massa styrdokument eller annat trams man bakbinder pedagoger med idag och kunde sätta störmoment på plats, där fick man snabbt lära sig hur man skulle och inte skulle bete sig i skolan.

 

Har aldrig blivit slagen, luggad, knuffad eller något. Blev någon gång ivägburen till mitt rum när det bara var skrik och tjafs, men inget annat. Skulle aldrig slå mina egna barn heller.

Vad var det du gjorde? Varför gjorde du det? Och vad hade orsakat det beteendet? Var misshandeln den bästa korrigeringsmetoden? Skulle det funnits ett bättre? På vilket sätt blev du bättre av misshandeln? Varför misshandlar man inte vuxna i korrektionssyfte om det är så effektivt?

82'a.

Fick smisk vid behov (rätt ofta) tills min mor insåg att smärta inte bet på mig, utan det enda som jag egentligen reagerade på var förnedringen. Förnedra kunde hon göra bättre med ord, så det blev oftare det (Typ i stil med att jag var ful, värdelös dum, luktade illa, såg dum ut, mycket imiterande av mina ansiktsutyck och hur jag rörde mig, för att håna - saker i den vägen)

Mer regelrätt våld rörde det sig mest om i samband med skolan (där jag varken skötte mig eller hängde med) då det blev saker som att valfri förälder kunde ta mig i håret och drämma ner ansiktet i bordet, eller slå mig med närmsta tillhygge (stekpanna, brödkavel, vad som nu var närmast). Det blev en del flatnävar och örfilar på det.

Jag anser på fullaste allvar att ungar ska ha smisk om de förtjänar det - men jag anser även att just mina föräldrar gick en bra bit över gränsen. Jag kommer inte skaffa barn, för jag pallar inte det här förbannade daltandet med dem, som bara får dem att bete sig illa, men jag är inte på något sätt för direkt våld som en del i uppfostran.

Det finns - enligt mig - en skillnad på bestraffning och misshandel. Smisk ska en unge ha om de vägrar lyssna. Det är inte misshandel, enligt mig, utan misshandel är just den typ av övervåld som beskrivet ovan.

Lite nyfiken, hur klassar du att bli ivägburen? Som misshandel eller åt det hållet?

Får jag fråga hur du "fick stryk"? Hur känner du nu inför det? :)

Aldrig, trots att min egen farsa hade en jävligt tuff uppväxt.
Han kom ihåg hur jäkla maktlös han själv varit och ville inte utsätta någon annan för det, såklart beundrar jag och älskar honom för just det. Ofta blir det ju så att de som varit utsatta för våld själv blir våldsamma - tyvärr och märkligt nog...

Jag är tjej född 1978
min far la aldrig någonsin hand på mig. Han höjde knappt rösten.
min mor gav mig daskar i rumpan, tog hårda tag i armarna vad jag minns från när jag var liten och under tidiga tonåren fick jag mig några örfilar då vi kom ihop oss.
Min styvfar som kom in i bilden när jag var 9 var lite hårdare, han kunde hålla fast så att jag fick blåmärken på handlederna, drog mig i håret, snärta hårt på händerna och dela ut hårda örfilar då o då.
vid ett tillfälle slog han mig i tinningen med knuten näve, då var jag 13 och han tyckte att jag var för kaxig... den gången polisanmälde min mamma honom och han gjorde aldrig om det efter en natt i häktet.
sen flyttade jag hemifrån när jag var 15 och han istället började vara för snäll och  tafsa...