Alla miljarder åsikter man får nerkört i halsen om hur man ska uppfostra sina barn, tycker jag. Oerhört tröttsamt! Min son är 2,5.
Att behålla tålamodet och möta barnen på ett vettigt sätt när de prövar mig som mest...
att inte känna mig som den sämsta farsan i världen om man inte lyckat trösta dottern om hon gråter.
Vilken spännande frågeställning, men svårt. Det känns ju sällan som en utmaning i den bemärkelsen att det känns svårt.
Men att kunna vara en god vän och en bra ledare på samma gång, att kunna undvika konflikter utan att vara för den sakens skull konflikträdd är väl sånt som krävde övning i början 
Mina barn är 12 och 6.
Att hinna sova tillräckligt mycket för att kunna vara en någorlunda trevlig förälder och medmänniska.
Förhållande mamma/bonusmamma. Har alla barn lika mycket och tycker det är super svårt att inte göra skillnad.
Sen är det vissa dagar så att tålamodet inte räcker till och man inte vet hur man ska göra i vissa situationer
Min största utmaning har varit att se till att ungarna har varit självständiga och självgående vid 18. Jag har väl lyckats relativt bra med det hittills i alla fall.
Mina barn är 10-30 år gamla.
Den största utmaningen är att lite grann uppfostra mig själv. Min unge är nu tre år och tar ju efter. Jag svär tyvärr en del och dottern har apat efter. Jag gör massa grejer(utan att tänka på det) som jag säger åt mitt barn att inte göra. Det är det absolut svåraste. Och sömnbristen 
Tack alla ni som har svarat. Jag kan relatera till allt ni säger... Och samtidigt blir jag rörd när jag läser era svar, jag tycker att det skymtar fram väldigt sympatiska föräldrar där mellan raderna.
Fler som vill dela?
Största utmaningen är helt klart TID!
Mina barn är 12,7 och 2,5. Jag jobbar heltid. Och ibland är det en kamp att få ihop tiden.
Oj, det är massor!
Att föregå med så pass gott exempel att min son upplever vårt liv, vår vardag som fin och bra och att det är så man ska ha det. Man är ärlig och man stjäl inte, det är väl exempel på såna saker. Alltså sånt där STORT som man tycker borde avspegla sig i allt man gör.
Att kompromissa fram metoder/tillvägagångssätt/konsekvenser mm för barnet, tillsammans med den andra föräldern. Ibland ser vi väldigt olika på saker.
Att veta om man gör rätt val. Att ta ett extra arbetspass tex. kan göra att vi har råd att göra något roligt tillsammans. Men barnet kanske måste vara extra länge på fritids eller vi kanske inte hinner ses alls den kvällen? Jag anser inte att barnet lider men såna här saker kan fastna. "Min mamma var sällan hemma på kvällen" 
Att förstå att barn är så mycket klokare än man tror, och uppträda därefter. Barn känner av stämningar väldigt väl. Särskilt när/om man har det tufft i relationen.
Att komma ihåg att oavsett man står nära sitt barn och gör roliga saker ihop som kompisar så är vi inte först och främst kompisar. Jag är din mamma och du är mitt barn.
Jag tyckte att den största utmaningen kom med första barnet, då hela världen liksom hamnade uppochner. Hade ingen aning om hur mycket tid jag tidigare mest bara har försuttit jämfört med den tid som sonen krävde. Tyckte dock att det var väldigt enkelt med andra barnet, så nu är nog den största utmaningen att kombinera föräldraskapet med karriärskapet. Jag väntar tredje barnet när som helst nu och har t ex dåligt samvete för att jag vabbar så här sista veckan på jobbet eftersom jag är en rätt nödvändig person på jobbet.
Att orka vara den där mamman som jag bestämt mig för att vara innan barnet kom.
Dvs att ge supernyttig mat varje dag, leka lärorika och spännande lekar hela dagarna och att hela tiden vara pigg, glad och rättvis. Jag orkar inte!.
2,5 åring i huset.
Att inte låta mig provoceras av sonen när han visar sina dåliga sidor som är exakta kopior av mina egna dåliga sidor....
Att lyckas bära tyngden av det enorma ansvaret det är att vara förälder. För mig kan det ibland vara svårt att leva i nuet med mina barn och inte se hur mitt agerande kan ha konsekvenser i tredje och fjärde led. Jag gör ofta föräldraskapet till mer komplext och stort än det behöver vara. T ex. Om jag känner att jag inte varit på topp en dag och verkligen "sett" mina barn så kan jag börja noja över att de när de blir äldre kommer att ha en massa känslor av att inte ha blivit sedda och bekräftade av mig när de var små.
Att varje liten stund med barnen blir ett tillfälle att "uppfostra". Far- och morföräldrar slipper detta ansvar och kan bara njuta av barnen. Jag jobbar på att kunna slappna av mer i mitt föräldraskap och inte se konsekvenserna av varenda liten situation.
En annan utmaning har varit att bry sig så mycket om vad andra tycker om mitt föräldraskap (för andra tycker ofta väääldigt mycket). Att inte ge efter för ängsligheten kring vad andra ska tycka utan lita på att jag duger till och våga stå för mitt föräldraskap.