Dela mina erfarenheter?
Hejsan!
Jag är en tjej som i över halva mitt liv gått hos psykologer, olika behandligar, och varit så långt nere på botten att jag försökte att ta mitt liv. Jag har varit så nere att jag kunde sitta i dagar och bara stirra rakt ut. Men min syn på livet fick en vändning när jag blev gravid. Jag såg äntligen en anledning till att leva och kämpa för något. Allt höjdes och när jag verkligen inte trodde att jag någonsin skulle falla tillbaka igen så hände det som inte "fick" hända. Pappan till mitt lilla barn som låg inne i magen var otrogen. Han började behandla mig illa. Jag fick inte gå ut utan smink, han ville inte synas med mig, han sa att jag var värdelös och att jag förstört hans liv, men jag fick inte gå. Han var otrogen med 17 olika tjejer på de 9 månader som jag var gravid. Han länsade hela mitt sparkonto och när barnet var fött så tvingade han mig att träna tills jag kräktes för att jag var för fet. Efter ett tag kunde jag äntligen slå mig fri. Detta gjorde att jag såg ner på mig själv och jag kunde stå i timmar framför spegeln och hitta fel efter fel. jag isolerade mig, gömde mig och kunde inte gå till affären för det kändes som att alla tittade på mig, skrattade åt mig, och precis som han äcklades av mig. Jag började må så illa av mig själv så jag kräktes när jag såg på mig själv i spegeln. Jag utvecklade sjukdomen BDD och nu efter mycket tid med ny behandling, en ny livskamrat som stöttar mig och min lilla familj så har jag äntligen kommit nästan tillbaka.
Jag har varit på föreläsningar och hört människor som haft olika psykiska svårigheter berätta om sin resa. Men jag har aldrig hittat någon, inte på nätet heller, som berättar om den förskräckliga BDDn. Så nu undrar jag vad man behöver för att bli en talare? Vart man vänder sig?
Jag tycker nämligen den ska också lyftas fram då det är också en ganska allvarligt och helt klart sjukt sätt att se ner på sig själv så. Varje människa är ju så fin, och man ska inse det också!
För er som inte vet vad BDD är:
Dysmorfofobi, mer känt som BDD kroppslig dysmorfofobisk störning eller inbillade utseendedefekter
Störningen innebär att man har en bild av sig själv som inte stämmer, samt att man lider extremt mycket av sitt utseende, i så stor utsträckning att det sociala livet blir lidande. Sjukdomen yttrar sig genom en besatthet för en viss defekt, påhittad eller existerande, på kroppen. Personen är fullt upptagen och besatt av en eller flera delar av sin kropp. Oftast ter sig detta i extrem utseendefixering, och ibland till följd av det social fobi.
Situationen för dem som lider av störningen och därmed innehar denna föreställning om sig själva blir i de allra flesta fall ohållbar i längden. Den drabbade isolerar sig allt mer och mer, för denne är fullt upptagen med sitt utseende, och alla de ritualer det innebär. Det börjar med att man förskjuter kolleger och andra sekundära människor, pga att man känner sig utsatt för deras dömande blickar. Och efter ett tag tilltar känslan av utsatthet, tills man också börjar dra sig undan från de som tillhör den innersta kretsen som familj och vänner.
De som har störningen kan lida så mycket att de inte kan sköta ett normalt liv. Ofta hakar den drabbade upp sig på vissa kroppsdelar till exempel näsan och en del undviker att visa sig i vinklar som de är övertygade om att andra ska anse de ser motbjudande ut i, vilket kan leda till ett för utomstående mycket underligt kroppsspråk och beteende.
Det finns alla grader av dysmorfofobi (BDD). De lindrigast drabbade vet om att deras upptagenhet är överdriven. De plågas av sina tankar, men de lyckas hålla ångesten någotsånär i schack. De människorna kan sköta både sitt arbete, sin familj och ha många vänner. När fobin är som värst utarmas hela den drabbades tillvaro. Han eller hon isolerar sig totalt och ägnar all sin tid åt den upplevda defekten. Där kan lidandet till slut bli så allvarligt att självmord känns som enda lösningen.