Orkeslös, försämrat minne, "tom" i huvudet= stress?

Ja, det låter som stress. Eventuellt början på en utbrändhet. 

Jag har haft samma problem sedan i våras, och allt blev mycket bättre när jag drog ner på stressfaktorer in vardagen och på jobbet. Att ventilera med kollegor och chefen har också varit bra, men bäst av allt är min sambo som sett vad som varit på gång och talat om det för mig. Han har hjälpt mig bromsa innan jag kraschat i väggen helt. 

När det var som värst hade jag ingen aning om någonting, jag vet inte ens hur jag tog mig upp ur sängen och till jobbet vissa dagar. Jag tappade bort saker hela tiden, mobilen till exempel. Ena sekunden hade jag den i handen, nästa var den spårlöst borta. Sambon fick ringa och jag hittade den på de mest bisarra ställen. Helt enkelt för att min hjärna lägger av under stress. 

Vad kan man göra åt det? Är i princip övertygad att det är pga jobbet. Jag trivs inte där och i början kände jag bara olust i vissa situationer på jobbet. sedan hände olika saker som gjorde arbetet mer belastande och jag fick hjärtklappning osv. detta var lite över 2 månader sedan. vissa dagar kändes det dock bättre. Började kännas jobbigt på söndagskvällar att gå tillbaka till jobbet men okej när jag jobbade, sedan även när jag jobbade, sedan även hela helgen och nu detta med mina kognitiva funktioner eller vad man sak säga. känner inte igen mig riktigt, känner mig lite som i en bubbla.

Började känna av stress ca 3 månader sedan, men vet inte om jag överdriver? 3 månader är väl ganska kort tid? Är känslig för stress tror jag och har lätt att tänka negativt, men nu känns det mer som att det är kroppen och inte mina tankebanor som gör det. Vet inte hur jag kan minska stressen i arbetet.

Gick hem från jobbet för ett par dar sen för att jag själv kände att jag inte kunde klara arbetet riktigt. dålig uppmärksamhet, dålig koll på tid och allt som hände runt mig som jag måste ha koll på och allmänt orkeslös. det är inget arbete som det går att skära ner på arbetsuppgifter. däremot har jag släppt prestationskrav, anstränger mig för att tänka positivt, och ha roligt på jobbet, att det alltid måste bli jättebra, men ändå så "funkar inte! hjärnan riktigt. som det var för ett par dar sen funkade det helt enkelt inte alls :(  
vad kan jag göra? 

Kan du prata med din chef om det som gör att det inte känns bra på jobbet? Ett arbetsmiljöombud? Att du inte trivs på jobbet och mår dåligt över att gå dit kan bero på tusen olika saker, och en del av det kan gå ändra om du pratar med kollegor eller chef. 

Om det är kollegorna och chefen som är problemet kan du bara söka annat jobb och hoppas att du tar dig därifrån. 

Tre månader av så mycket stress att du har hjärtklappning och får ångest av att gå till jobbet är inte lite. Det är alldeles för mycket. Jag hade samma symptom, gick till läkare som skrev ut medicin (jag hade extrem hjärtklappning och blev mer stressad av det). Medicinen tog bort symptomen, men gjorde inget åt problemet. 

En nära anhörig fick besked om inoperabel cancer, plus att jag fick mer ansvar på jobbet och skulle ta över arbetsuppgifter från olika kollegor. Stora saker, så jag bröt ihop, bara grät när jag kom hem och ville inte gå till jobbet. Så min sambo slog näven i bordet (bildligt talat, hade han gjort det på riktigt hade jag inte slutat gråta) och sa åt mig att jag skulle göra något åt det. 

Nu har det blivit bättre, när jag lärt mig säga åt kollegorna som försöker smyga på mig uppgifter att göra sitt eget jävla jobb. Och även av att jag säger nej till att göra saker på helgerna. Jag behöver ligga på soffan och stirra i taket, ta promenader och göra absolut ingenting. Att jag pratade med min chef och min läkare var inte heller dumt, att ha läkaren i ryggen som sa att jag var stressad gjorde att chefen lyssnade och kunde hjälpa mig med de besvärligaste kollegorna.

I mitt fall handlar det delvis om att jag inte har den kompetensen eller snarare personliga egenskaperna för att göra ett bra jobb. det är bara detta med jobbet som har gjort att jag blivit såhär. Hemma trivs jag bra, ingen i min omgivning som är sjuk eller ngt sånt (har varit innan med min sambo men det var flera år sedan och då mådde jag ändå bättre än nu trots att jag grät och oroade mig mkt så påverkade det inte mina tankefunktioner och min kropp eller vad man ska säga, kanske för att det pågick inte i flera månader.) Bara ett jobb där jag inte känner att jag klarar det tillräckligt bra samt att jag känner mig osäker i min arbetsroll. Arbetsbelastningen är nog egentligen inte heller ovanligt hög, inget övertidsarbete eller så, men kanske mer påfrestande än jag är van vid och kräver mer av mig än tidigare.

Känner att det är mitt fel att jag mår såhär. Upplever en osäkerhet i jobbet som inte står i proportion till de krav som ställs på mig. Saker jag SKA klara av, för att arbetet ska fungera och inte mina kollegor ska behöva göra allt. Chefen har nog förstått lite grann men det är inte så att jag berättat helt för henne, men jag bröt ihop eller vad man ska säga för ett tag sedan när hon frågade om jag hade svårt med jobbet. Försöker uppbåda en positiv attityd till arbetet och att tro på mig själv eftersom detta är väldigt viktigt för att klara av jobbet. jag kan lätt fastna i negativa tankegångar men just nu är det detta med mina kognitiva funktioner eller vad man ska kalla det, förvirringen och dimman i huvudet, kraftlösheten, som känns som att den inte är helt psykisk utan sitter mer i kroppen och inte går att få bort genom att vara positiv och acceptera sina fel och brister, lära av sina misstag osv, som gör det svårt att göra ett bra jobb. Vet inte vad jag skulle säga till chefen? jag borde klara av jobbet och det är egentligen ingen som är otrevlig och kritiserande mot mig, ändå upplever jag arbetsförhållandena som väldigt påfrestande och att jag kan känna krav efter krav och att jag blir bemött på ett kritiserande sätt av vissa, vilket ända sedan starten skapat en olustkänsla hos mig. 

Snart börjar jag på ett annat jobb så jag hoppas att symptomen försvinner då så de inte håller i sig längre. 

Det är INTE ditt fel att du mår som du gör. Det kan hända vem som helst. 

Och som du beskriver så beror nog stressen och ditt mående till största del på ditt jobb. Eftersom du snart ska börja på ett nytt ställe - försök håll ut. Kom ihåg att jobbet bara är ett sätt att få pengar för att kunna leva, det är inte att leva. 

På det här stället fungerade det inte så bra, men försök se det som en erfarenhet och omvandla det på nya arbetsplatser. Om du inte har de kunskaper som krävs för att kunna göra ditt jobb hade det kunnat förebyggas genom en bättre introduktion, kanske en handledare eller någon som du kan gå och fråga när du undrar över saker. 

Jag är ganska ny på mitt jobb, började i våras, och det faller inte riktigt inom min utbildning. Men jag har gjort mitt bästa och terroriserat kollegorna för att få svar på sådant jag inte klarat själv. Så länge man gör det på med ett leende och är trevlig brukar det inte vara några problem. De vet ju att man är ny. Och så får man inte vara rädd för att prova sig fram och misslyckas. Så länge inte ditt jobb har att göra med andra människors liv och död är det ingen fara om det går snett. 

Och går det åt pipsvängen får man gå hem och beklaga sig för sin sambo. Hemma ventilerar vi alltid de idiotsaker vi varit med om, min sambo gnäller över korkade människor eftersom han jobbar i kundtjänst och jag över lata kollegor som försöker skyffla över jobb på mig som är nyast och inte kan säga nej.