Misshandlad som barn

Är man, 40 år. Själv har jag aldrig blivit misshandlad, men har en sambo som jag är orolig för.

Hon har berättat hemska saker. Saker ingen ska behöva uppleva, vare sig som barn eller vuxen.

Hon är idag i samma ålder som mig. Som barn fick hon och hennes syskon stryk väldigt ofta. De satt och väntade på kvällen när pappan skulle komma hem, för att ifall han var på dåligt humör efter arbetet så visste de att han ville slå dom.

De har blivit tvingade att sitta i soffan och se på medans pappans kompis våldtog mamman, fastbunden vid en stol.

Idag, och sen väldigt långt tillbaka är jag väldigt orolig för henne.
Hon lider av stress och ångest, vilket gör att hon inte längre vill gå ut.
Hon ligger 90% av sin vakna tid i sängen och tittar på tv.
Hon hamnar i djupa svackor från och till.

Jag är orolig att detta beror på just barndomen. Men jä*lar i gatan ifall jag ens vågar mig på att nämna att jag tror att det kan visa sig i vuxen ålder som ångest och stress, då får jag veta att jag lever.

Hon menar på att efter att mamman och pappan skiljde sig så fick syskonen gå i två år hos en kurator och prata. Därför är allt bearbetat enligt henne, och därför kan ångesten och stressen inte bero på barndomen.

Jag är glad att de har fått gå och prata om det som hänt, men kan ändå känna starkt att två år hos en kurator betyder att man inte har djupa psykiska sår kvar resten av livet, som kan visa sig som ångest och stress senare i livet.

Hon är också överdrivet noga med att framhålla vilken lycklig barndom de haft bortsett från det jag nämnt.

"Fick alltid pengar", "Åkte på dyra semestrar", "Fick allt vi pekade på". Varje gång hon tar upp sånt så får jag känslan att det är för att hävda sig.

Hon vägrar söka hjälp hos läkare. Finns inget i världen som kan få henne att göra det. Och jag ska lära mig att "hur hon mår idag har inget med barndomen att göra".

Men jag är tveksam. Och jag är väldigt orolig.

Ge mig råd, någon!!