Olika synsätt på pengar - 1 miljon mot 0

Hej!

Jag är 26 år och lever med en jämnårig kille sedan 4 år tillbaka. Jag är uppvuxen i arbetarklass med skilda föräldrar och har alltid haft en tuff ekonomi. Hans familj hade det likadant till han var ca 10 år, då de blev förmögna. Han har sedan dess alltid haft god ekonomi och stöd från sina föräldrar. Jag har alltid känt att vi har olika synsätt på pengar men det har gått bra ändå - kärleken är ju ändå störst - men nu har en väldigt jobbig situation dykt upp som gör oss båda ledsna och mig väldigt tveksam.

Han fick 300 000 kr att ha som insats i en lgh. Jag har inga sparpengar öht. Hösten 2012 skulle vi flytta till Sthlm för jobb, och för tillfället var han fast anställd och jag arbetslös (jag levde på ett avgångsvederlag jag fått för tidigare fast anställning och skulle nu ta ett oavlönat jobb på en hjälporganisation). Alltså fick jag inte stå med på lånet för banken. Hade jag fått det, hade jag velat det. Han köpte en lgh i Sthlms innerstad (för att han vill bo centralt) och gick in med 300 000 som kontantinsats. Vi bodde där i 2 år, renoverade och slet på den tillsammans (för hans pengar) och gjorde den riktigt fin. Jag älskar inredning och spenderade mycket pengar på möbler etc. Jag fick ca 4 mån efter att han köpt lgh fast jobb på organisationen. Vi tjänar idag ungefär lika mkt. Jag har hela tiden betalat exakt hälften av boendekostnaden, vilket innebär att jag amorterat på hans lån. Vi har papper på att jag har rätt till de pengarna vid en eventuell separation.

Nu i höstas ville han flytta till större, och jag höll med. Jag hjälpte till med försäljningen, stylade, var med under fotograferingen (det var inte han) etc. Det var ju "vår" lgh. Lgh gick innan visning och han gjorde 800 000 kr i vinst. Vi hittade en ny lgh, också i innerstan (jag röstade dock för något utanför för att få mer för pengarna), som vi antagligen inte kommer att göra lika mycket vinst på. Nu skulle jag vara med och äga för första gången! Han gick in med 800 000 kr i kontantinsats. Först pratade han om att han borde äga mer % än mig, men då jag påtalade att jag ändå bidragit till hans vinst utan att få en krona själv så gick han med på att äga 50/50. Men vi ska skriva på att han har rätt till sin kontantinsats. 

Häromdagen berättade han att jag skulle få 10 000 kr tillbaka då jag tydligen betalat en faktura under renoveringen. Det hade jag helt glömt bort, men det stämmer  - den högsta summan jag någonsin haft på ett sparkonto var 10 000, men så betalade jag en faktura någon gång under 2013. Jag utbrast då: Åh, då ska jag unna mig yogaklasser. Då säger han: Mmm, men glöm inte att det blir en del flyttkostnader nu också (hyrbil, flyttkartonger, magasinering, adressändring, uppskattad kostnad ca 6000 kr). Till saken hör att han tittar på att köpa en ny klocka för 30 000 kr, om vilket jag har sagt: känner du att du har du råd och vill så gör det, du vill ju verkligen investera i en klocka. I övrigt, i vardagen, är han generös med småsaker och tar ofta notan etc.

Men här blev vi jätteosams.

Jag känner: Han har över 1 miljon i kapital och jag har 0. Jag renoverade, inredde och amorterade på ett lån för en lgh som han tjänade 800 000 kr på - enbart för att jag just då inte kunde ta ett lån. Fine, sånt är livet. Inte hans "fel". Kan han då inte stå för flyttkostnaderna på 6000 kr? Är det för mycket begärt? Jag kan ge från mina 10 000 kr, men efter det står jag åter på 0. Jag har ingen kassa jag kan ta ifrån när det behövs, utan då måste vi anpassa vår standard efter mina förutsättningar (ex. bo utanför stan, inte äta ute). Jag hade känt mig lite dum om det var tvärtom och såklart sett det som en självklarhet att inte tjata om "småpengar" när jag precis gjort en sådan enorm vinst. Jag anser det lite småaktigt och oattraktivt och känner att han vill tvinga in mig i en oskön, ofrivillig tacksamhetsskuld.

Mitt synsätt: Kärleken är alltid störst och viktigare än pengar, vi är ett team.

Han känner: Jag hindrade inte henne från att stå med på lånet på första lägenheten. Visst, jag gjorde en bra vinst, men halva flyttkostnaderna hör till nya lägenheten och där äger vi 50/50, således bör hon stå för de kostnaderna. Hon får ju trots allt möjligheten att komma in på Sthlms bostadsmarknad och utan mig och mina insatser hade hon aldrig fått bo så fint som hon gör. Att jag tjänade mina 800 000 kr är till stor del för att jag hade 300 000 kr sen innan, och det kan jag inte bli straffad för. Jag känner att hon är girig och tar saker för givet. Jag kan stå för de flyttkostnader som har med lgh 1 att göra, men inte lgh 2. 

Hans synsätt: Vissa saker måste hållas separat från kärleken. Pengar är en sådan sak. Här träder lagen in och vi måste följa lagen. T.ex. är "enskild egendom" en viktig sak.

Jag blir enormt provocerad av att han verkar tro att jag är ute efter hans pengar. Ibland önskar jag att han fick känna hur det känns att vara "under" hela tiden. Jag får bra fet lust att separera, ta mina amorteringspengar, jobba satan och se till att tjäna mer än han någonsin kommer och sedan dela dem jämnt med en kille med samma synsätt som jag. Men egentligen, önskar jag ju att vi gjorde det med varandra, här och nu. Såg varandra som ett team och inte maniskt räknade på småpengar när den ene ligger en miljon före. T.ex. så borde han isf ersätta mig för den halvdag jag var hemma från jobbet för att fotografera HANS lgh. Naturligtvis kom den tanken aldrig upp i mitt huvud. Tycker den är helt bisarr.

Jag undrar, vad tycker ni om ovan? Hur gör man när man förhåller sig så olika? Läste i en intressant text om ett annat par:

Det verkar som att ni skulle behöva hjälp med att tänka kring rimligheter och annat vad gäller det ekonomiska. Kanske är de ekonomiska meningsskiljaktigheterna bara en spegling av andra sådana som finns på ett djupare plan och som handlar om helt annat? Man får ändå utgå från att man vill hjälpas åt och att inte den andra försöker parasitera och åka snålskjuts. Tror man det kanske relationen i sig inte är den man egentligen vill ha? Om man känner misstänksamhet beträffande den andres motiv för att leva ihop är det nog just det man bör ta tag i och inte primärt i hur ekonomin ska regleras.

Kanske är det så? Tacksam för era tankar, synsätt och åsikter!