Tror jag blir ensam
Hej allihop.Varning för vääääldigt lång utläggning, men snälla, HJÄLP!
Jag har historia med både livmoderinfektion samt äggledar- och äggstocksinfektion efter MA för 2 år sedan med min nuvarande sambo. Läkarna har sagt att min chans att kunna bli gravid, samt bära ett barn, inte är stor i och med vad detta lämnat kvar. Detta är något min sambo är, och varit, väl medveten om hela tiden.
När jag nu blev gravid, trots att jag ätit mini-piller och varit noga med avhållsamhet när jag slarvat/pillret ev. inte funkat (t.ex. kräkningar) så ser jag inget annat alternativ än att behålla detta mirakel, hoppas att allt gå vägen och älska barnet villkorslöst.
Min sambo blev INTE exalterad. Han tittade på mig i fem minuter, klädde på sig och gick ut och jobbade. Dagen efter uttryckte han att han var glad och enbart blivit chockad. Dagen efter detta hade han valt att packa ihop sina grejer och flytta ut när jag kom hem ifrån jobbet.
Efter en del diskussioner valde han att trots allt vara med mig.
Han bor nu här. Men han känns avståndstagande. Han pratar om abort, eller så vill han inte prata alls.
Jag tror att han kommer försvinna härifrån inom en snar framtid, och jag vet inte ens längre om jag verkligen vill vara tillsammans med honom efter hur han förespråkar abort trots att det nästan kan ses som ett mirakel att jag är gravid över huvudtaget.
Min sambo kommer ifrån en religiös familj, dom vet inte ens om att vi bor ihop pga. att man inte lever ihop med eller delar intimitet med någon man inte är gift med. Jag vet att han lägger stor värdering i vad dom säger, vad dom anser vara rätt och fel. Min sambo är "religiös" så i den mån att han deltar i vissa högtidliga händelser men det är även det enda. Hans familj vet dock inte om detta, utan tror att han är mer religiös än han egentligen är. Ja, han är en fegis som inte berättar läget för dom pga. att dom ev. kommer vända honom ryggen.
Jag har ett heltidsarbete, min sambo jobbar studerar och har goda arbetsmöjligheter efter sin examen som han tar ut vid jul, samt jobbar extra. Vi bor i en liten tvåa på 37 kvm precis utanför tullarna i Stockholm.
Mina närmsta vänner vet om att jag är gravid. Dom är stöttande. Min familj vet ingenting ännu. Vi har inte en nära relation så jag vill inte säga något till dom förrän jag vet säkert hur jag ska göra.
Enligt mina beräkningar bör jag vara i v 9 (8+2), och har bokat ett inskrivningssamtal den 15/12.
Det jag känner är att jag inte har koll på mina egna tankar. Kommer jag klara detta, även om jag står helt ensam? Jag har inte världens bäst betalda arbete, jag jobbar som boendestödjare. Kommer jag kunna studera? Hur ska jag kunna fostra ett barn till en fin människa om jag inte ens kan ta hand om en relation? Vad ska jag säga till min sambo, tills hans familj och till min familj? Vad gör man när hela livet vänds upp & ner samtidigt som man är så in i helvete glad?!
Hoppas ni kan ge mig några goda råd och tips.
