Måste man vilja umgås med alla?

Jag känner mig som en hemsk människa, men jag orkar inte bjuda till nämnvärt längre. Jag orkar inte "vara intresserad av andra människor" eller "intresserad av andra kulturer" när jag inte är det. (Självklart är jag det till viss del, men inte "allt och alla".)

Tidigare hade jag ett jobb där jag verkligen trivdes, vi arbetskamrater var lite olika varandra men hade ändå mycket gemensamt, hade mycket att prata om osv.

Tyvärr var det bara ett vikariat som gick ut för drygt ett år sen. Sen dess har jag bara ströjobbat, samtidigt som jag givetvis har sökt nytt jobb med ljus och lykta. Men det är ju inte så lätt idag. Jag söker brett och kan tänka mig det mesta, men man passar ju inte för allt, är inte heller kvalificerad för allt.

Nu är jag i Fas 1 och har blivit inskriven i en sk arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Plötsligt ska man vara "social" med en massa människor som man i många fall inte har NÅGONTING gemensamt med. Hälften av deltagarna i min grupp är invandrare som knappt kan svenska. Jag har inget emot invandrare, men jag orkar inte "anstränga" mig. Jag är inte där för att lära andra vad svenska ord betyder! Jag är inte där för att lära mig mer om deras kultur! Jag är inte där för att undvika en av männens flörtiga ögonkast och allt tydligare inviter! Jag orkar inte! Jag vill ägna mig åt sånt när JAG har lust, inte påtvingat. Och hur sjutton ska det leda mig till nytt jobb?

Den andra halvan består mestadels av svenskar med brokig bakgrund. Dessa kan man åtminstone prata obehindrat med och några verkar faktiskt trevliga och lite roliga. Men en del har uppenbara problem. Jag orkar inte med det heller. Jag är inte perfekt själv och ingen "snobb", men jag känner mig alltmer trängd av den här situationen.

Coacherna är trevliga. Jag skulle hellre umgås med dem än med de flesta i "klassen". Jag känner mig HELT malplacerad och samtidigt som en hemsk människa. Men måste man verkligen vilja umgås med alla? Vara nyfiken på alla?