Jag trivs verkligen inte i mammarollen. Någon som förstår?

Tror det är vanligt. 
Men gör det bästa du kan, och försök att få lite avlastning. Kan ju vara så att du behöver avlastning.
Och lägg inte så mycket tyngd på dig själv att försöka vara perfekt på allt. 
Ditt barn kommer veta att du älskar honom/henne. 

Alla föräldrar är olika. Och sätt inte för höga krav på dig.

Det är svårt med avlastning. Jag har ingen familj i närheten och barnets pappa är en stor idiot som träffar sitt barn ca 1-2 ggr i månaden (men nu var det över en månad sen...). Min sambo är jättebra och avlastar massor men det är trots inte hans barn och jag varken kan eller vill lägga över mer ansvar på honom. Jag har vänner som hjälper till när det blir kris och så men ingen man direkt lämnar över barnet i en helg hos. Sen tycker jag nästan att det blir värre efter en barnlös helg också, för jag har haft en sån underbar helg och så kommer h-n hem igen och jag bara oooorkar inte. 

Jag tycker inte att jag är en hemsk förälder (jag skriker inte på mitt barn och h-n är väl omhändertagen), men jag önskar att jag faktiskt kunde njuta av föräldrarskapet.

När vi fick vi dotter och de första månaderna var skitjobbiga tänkte jag att det är livsfarligt att normen är att vi "ska" vilja detta. Detta är något endast de riktigt motiverade borde ge sig på för det är svinjobbigt. Jag tänkte ofta att många nog inte skulle skaffat barn om de visste innan att det vad så här extremt ockuperande, men att barnen är söta och att instinkterna finns där just för att vi inte ska ångra oss.

Jag har valt att inte skaffa barn för att jag tror att jag skulle känna som du om jag hade barn. Jag är tacksam mot dig och andra som vågar skriva sådana här trådar, det gör det lättare för mig eftersom mitt val att inte skaffa barn ofta ifrågasätts.

Samma här. Och alla mina sympatier till dig TS!

Jag gillar inte heller mamma-rollen. Men jag anser mig vara en bra förälder för det.

Men vet du, jag tror att du ska omformulera detta. Du gillar inte att vara den förälder som man förväntar sig att man är, eftersom du älskar ditt barn är det inga problem. De man älskar är man mån om, barn som vuxna. Allt är inte roligt, men vissa saker måste man ändå göra

Du är en jättebra förälder och mamma till ditt barn, strunta i rollen

Det handlar ju inte heller bara om den första tiden, utan det är ett totalt ansvar dygnet runt under jättemånga år, och det skulle kännas som fångenskap för mig.

Jag tror inte alls du är ensam om att känna som du gör TS. Jag har två barn och jag förstår precis vad du menar när du beskriver situationen. Dock känner jag kanske mer njutning också av barnen än vad du gör för jag gillar mycket att läsa för dem, gosa och pyssla om dem. Däremot är jag väldigt dålig på att leka för jag blir snabbt uttråkad. Jag blir också väldigt frustrerad av att ta med barnen t.ex. till affärer och handla just för att de tjatar och är jobbiga så det blir konflikter. Inget konstigt med det eftersom barnen är små och man inte kan begära mer.

Jag försöker hitta saker att göra med barnen som både jag och de uppskattar. Situationer som är så lätta som möjligt och inte jobbiga, just för att undvika de här känslorna. Handlar gör jag själv på kvällar då min man är hemma så jag slipper ha med barnen. Tycker också det är extremt jobbigt att hitta på aktiviteter som t.ex. biblioteket med bägge mina barn eftersom de bråkar och slåss och jag känner att jag inte räcker till åt båda. Försöker då göra saker med ett barn i taget eftersom det är lättare och frestar mindre på tålamodet. Viktigt också att man tänker på sig själv och ser till att man äter och sover som man ska samt får egen tid. 

Sen är inte alla såna som älskar att ha små barn och att vara med dem. Man kanske mer tycker om större barn. Sån är jag tror jag. Min äldsta är 7 och jag tycker sällan att det känns sorgligt utan mest roligt och skönt. Har träffat många som helt enkelt älskar småbarn och de får ångest direkt då deras barn blir större och vill då genast skaffa ett barn till. Jag förstår inte det faktiskt. Vill ha ett till barn men det är inte främst för att jag älskar bebis- och småbarnstiden utan för att jag vill ha en större familj och tycker det är roligt då barnen är större.

Man får godkänna sig själv som man är. Jag tycker du låter som en bra mamma TS för du gör allt för ditt barn även om du själv tycker det är tråkigt eller segt. Man måste inte tycka att allting är så kul utan kan göra det för att man älskar sina barn.

Tack för alla svar.

Jag gör också så mycket jag kan utan barn, dvs handlar, lagar mat osv. Mitt barn älskar dock att laga mat så ibland får h-n vara med, fastän jag tycker att det är skitjobbigt och det blir kladdigt och saker spills osv. Fast det har blivit bättre nu när h-n är lite äldre. 

Jag blev frustrerad idag för att h-n tog sönder en jättedyr leksak (som kostade 1400 kr). Mitt fel att ha gett barnet en sån dyr leksak. Men jag försöker väl dämpa mitt dåliga samvete med en massa coola leksaker. Jag vill att mitt barn ska ha allt. Eller inte allt, men mycket. Känner ofta att jag är frustrerad men jag vill verkligen att h-n ska ha det bra. T.ex. igår kände jag mig jätteledsen för att barnet tappat bort en present denne fått av en kompis i skolan, och vi letade och letade men kunde inte hitta den. 

Det är en svår balansgång mellan den extrema kärlek jag känner och den ovilja jag känner att göra saker med barnet. Alltså, jag älskar ju min sambo, men min sambo ställer inte samma krav. Min sambo är självgående och vi tycker om att göra samma saker. Vi behöver inte uppoffra så mycket för varandra för att vi båda ska ha kul och trivas. Jag älskar båda men mitt barn kräver såååå mycket mer i gengäld, om man kan säga så. Det är väldigt mycket negativt i förhållandet med mitt barn, så att säga. Och nu kanske ni säger att man inte kan jämföra kärleken till ett barn. Jag älskar mitt barn mer än min sambo, däremot tycker jag mer om min sambo. 

Nu är i alla fall barnet hos sin pappa den här helgen och jag kan känna att jag saknar h-n lite redan så jag hoppas att jag hinner ladda batterierna ordentligt.

Jag håller med Anonym Z, jag tycker verkligen också att barn är hardcore och inget man ska ge sig in på sådär utan att verkligen, verkligen vilja. Jag skaffade barn mest för att barnets pappa tjatade så mycket i flera år, och för att man "ska" ju skaffa barn ändå, så då kunde jag lika gärna göra det då, även fast jag var ung. Dumt resonemang. Konstigt nog känner jag ändå ibland att jag är glad för att jag har barn på något sätt. Att jag liksom inte vill totalt missa den delen av livet heller. Jag vill veta hur det är att ha ett barn. Och det har jag ju nu. Ett barn är nästan som ett smakprov på hur det är att vara barnfamilj. Men fler barn skulle jag aldrig, aldrig orka med. Nej ett räcker. Och jag älskar h-n. Och nu kommer h-n ju bli myndig innan jag fyller 40 så då har jag massor av liv kvar att vara barnfri på.

Hur gammal är du TS? Jag fâr en känsla av att det kan handla om livserfarenhet och om hur mycket ensamtid man har fâtt innan mammarollen kom. Jag kan tro att om man fâr barn väldigt tidigt sâ kan det vara lättare att känna som du gör. Fâr man barn lite senare har man ju ofta redan "gjort allt" ensam, till leda, och saknar knappt detta (jo ibland, men det roliga i att vara med barnet överväger ändâ).