• Anonym (TS)
    Äldre 17 Dec 06:33
    11697 visningar
    59 svar
    59
    11697

    Min kille blev helt galen

    Jag o killen har varit tillsammans i 2,5 år. Distansförhållande (ses varje helg o ledig tid). Han har alltid varit lite "speciell". Tex är han extremt snabb på att hugga så fort han tror nån kritiserar honom, och han vänder alltid på saker till att det är andras fel. Han har under våra år ihop aldrig bett mig om ursäkt eller sagt förlåt när vi bråkat.

    Men han har aldrig varit våldsam.

    För ca 8 månader sedan var vi ute o gick när en bil stannade in. Min kille fick för sig att mannen i bilen sa något spydigt när han gick ur bilen typ "flytta på er" och innan jag fattade vad som hände hade min kille sprungit fram till mannen och skrek, verkligen vrålade allt han kunde så rösten skar sig "VAD FAN ÄR DET DU SÄGER DIN JÄVLA FITTA!!! PASSA DIG JÄVLIGT NOGA" och började dessutom sparka (!) på killens bildörr.

    Jag blev helt chockad för enligt mig hade mannen inte ens sagt något men jag kanske bara inte hörde. Oavsett så var min killes reaktion helt överdriven.

    Jag drog bort min kille och försökte be om ursäkt till mannen och jag höll på att skämmas ihjäl. Jag är strax över 30 och min kille närmare 40 så vi är knappast några stökiga ungdomar. Tvärtom, ingen av oss festar eller är stöddig eller så på nåt sätt, tror aldrig han varit i slagsmål ens som yngre.

    Killen fortsatte härja i min lägenhet när vi kom upp. När jag sa att det inte var okej att fara ut sådär blev han helt svart i blicken och fortsatte slå i skåp o dörrar helt okontrollerat och bara skrika på mig. Han var så olik sig att jag började gråta. Tyckte det var obehagligt. Jag bad honom flera ggr sluta skrika för jag blev helt skakig men han brydde sig inte alls.

    Iaf så la det sig efter några dagar o sen dess har han aldrig nämnt det.

    Jag försökte såklart prata men han är totalt omöjlig att prata med när det kommer till hans eget beteende. Jag kan ALDRIG ta upp något jag tycker han gjort fel för han hugger direkt o vänder taggarna utåt o skriker eller spelar offer. Även när det gäller småsaker. Och även när jag lindar in orden i bomull och försöker förklara på det allra snällaste sätt så han inte ska känna sig kritiserad. Hjälps inte. Det tar bara stopp och han blir tokig och vrålar.

    Efter den här händelsen har dessa dåliga sidor blivit sju resor värre. Han är alltid typ "nervös" nästan paranoid av sig. Han kan bli oproportionerligt förbannad över saker och fara ut så jag blir alldeles nervös på honom. När jag ber honom sluta skrika nekar han till att han gjort det. Som att han tappat minnet/inte hör sig själv. Han verkar plötsligt ha fått så mycket hat inom sig och har gått från att vara en empatiskt ödmjuk kille till att hata o säga så elaka saker om det mesta. Tex måste han säga något vidrigt om varenda utländsk människa vi möter (trots att han vet att jag aktivt jobbat mot rasism och att hans kommentarer gör mig ledsen), eller att han blir svinförbannad när jag ger pengar till tiggare ibland, han hatar plötsligt feminister och "vänsterpack" mer än allt annat, osv osv.

    För mig är det helt okej att tycka olika, men att man kanske kan respektera varann ändå genom att vara tyst om vissa åsikter eller iaf säga dom på ett mer vuxet sätt. Det är som att han måste få säga sånhär skit, oavsett vad jag tycker om det. Som att har massa hat i sig. Det gör mig ledsen.. Inte att vi tycker olika helt plötsligt men att han inte alls bryr sig om vad jag tycker om honom.

    Detta är INTE den kille jag blev tillsammans med och jag tycker det är obehagligt för det vände på bara en/nån dag. Andra har också märkt skillnad, mina föräldrar tex som älskade honom tycker nu att han mest beter sig jävligt mot mig..

    Det är som att han höll inne med allt tidigare och nu har han helt tappat gränserna..

    Hade jag inte vetat bättre hade jag trott han börjat med droger (han är strikt vegetarian och emot både alkohol o tobak o givetvis andra droger, vägrar även vanlig medicin typ alvedon så långt det går). Han verkar dessutom blivit så "vek". Han klagar o klagar på ALLT från sin onda tå till sin rygg till att det susar i näsan till ja, allt möjligt. Han säger bla att han aldrig kan sova trots att jag vet att han sover hela nätterna osv. Jag har själv svåra rygg o nervskador efter en bilolycka som gör att jag alltid har ont, men han ska liksom vara värst hela tiden. Det är ju inte en tävling, och jag ger honom så otroligt mycket bekräftelse o omtanke i övrigt så det saknar han knappast. Men får inte jättemycket av det tillbaks. Tänker att vi kanske bara är olika och vem är jag att döma. Han visar det ibland på andra sätt än med ord.

    Vad har hänt med min fina kille, hur kan jag hjälpa honom? Som det är nu tassar jag på tå varje gång vi ses för att inte råka säga fel sak. Ohållbart.

    Har tagit upp detta massor av ggr och även skrivit brev, men det blir tvärstopp så fort han känner sig minsta kritiserad. Han blir helt svart i blicken och skriker "vad fan är du ihop med mig för om jag är så jävla dålig!!" Och då kan jag precis innan ha radat upp massa härliga saker till varför jag älskar honom.

    Vad hände med honom?!?

    Kan man få en psykos utan droger? Kan jag hjälpa honom?

    Vad tycker ni det låter som?

    Usch det känns så obehagligt med hans humör och ilska.

    Och han skulle ALDRIG gå till en psykolog el liknande, just för att han inte kan göra fel. Bara alla vi andra. Annars hade jag gärna följt med honom.

    Han har såklart massa bra sidor emellan de här utbrotten. Men det tär så mycket på mig att inte kunna prata om det.

    Händelsen med mannen i bilen har han inte pratat om en enda gång efteråt. Inte om de ggr han sårat/kallat mig saker heller. När jag frågat varför han aldrig kan säga förlåt då han vet att jag ändå förlåter så lätt svarar han "jaha så jag ska säga förlåt och stå där som en idiot medan du inte gör nåt fel va, glöm det, GLÖM DET jag tänker faan inte be om ursäkt".

    Ursäkta lång ts men behövde få ur mig allt..

    Vad kan ha hänt egentligen??

  • Svar på tråden Min kille blev helt galen
  • Äldre 17 Dec 06:43
    #1

    Varför viker du undan när han känner sig stöt?

    Hur som är det något som kräver proffessionel hjälp.

    Och man kan mycket väl bli knäpp utan några droger.

  • AnnaZL
    Äldre 17 Dec 06:43
    #1

    Tyvärr är det inte mycket du kan göra. Han är vuxen, vägrar prata med dig eller gå till läkare.

    Dessutom har han ju alltid vägrat be om ursäkt eller ens inse att även han är mänsklig och kan göra fel ibland. Det är ingen förutsättning för förändring.

    Du kan bara ändra på dig själv. Vill du verkligen vara i ett förhållande med en som behandlar dig så?

  • Anonym (S)
    Äldre 17 Dec 06:47
    #2

    Tumör som ligger och trycker på hjärnan? Frontallobsskada?

    Hur som helst tycker jag att du ska vara försiktig och sätta gränser för dig själv nu på en gång, normalisera och ursäkta inte hans beteende. Han kan må hur dåligt som helst, men det är inte okej att få andra att må dåligt för det.

    Om han vägrar gå och prata med någon, vägrar medicinska undersökningar etc tycker jag att du ska lämna honom, han kommer dra ner dig fullständigt, och det hjälper ingen.

  • Anonym (My)
    Äldre 17 Dec 06:49
    #3

    Låter nästan som början på demens...

  • Anonym (TS) Trådstartaren
    Äldre 17 Dec 06:49
    #4
    AnnaZL skrev 2014-12-17 06:43:20 följande:

    Tyvärr är det inte mycket du kan göra. Han är vuxen, vägrar prata med dig eller gå till läkare.

    Dessutom har han ju alltid vägrat be om ursäkt eller ens inse att även han är mänsklig och kan göra fel ibland. Det är ingen förutsättning för förändring.

    Du kan bara ändra på dig själv. Vill du verkligen vara i ett förhållande med en som behandlar dig så?


    Ja.. nej jag vet inte vad jag vill. Hans bra sidor och som han var tidigare när de dåliga sidorna inte hade exploderat. Den vill jag vara med.. Nu vet jag inte längre. Har så sjukt svårt att erkänna att han är dum, försvarar honom inför mig själv hela tiden. Typ "han är stressad" eller "han mådde nog dåligt som barn" el liknande.. Trots att jag vet att det inte är okej.

    När vi umgås och han inte är arg är det mesta bra, roligt, trevligt osv. Det mesta iallafall. Men ändras han inte från den han blivit så tror jag inte att jag orkar så mycket mer..
  • Anonym (TS) Trådstartaren
    Äldre 17 Dec 06:51
    #5
    MikNis skrev 2014-12-17 06:43:20 följande:

    Varför viker du undan när han känner sig stöt?

    Hur som är det något som kräver proffessionel hjälp.

    Och man kan mycket väl bli knäpp utan några droger.


    Jag viker oftast undan för att jag inte vill bråka, inte orkar ha flera dagar av sur stämning när vi väl kan ses. För att jag tycker om honom när han är "vanlig" och längtar så mycket efter den personen att det känns värt att vila undan för att det ska bli bra för stunden. Men det är ju fel..
  • Anonym (TS) Trådstartaren
    Äldre 17 Dec 06:55
    #6
    Anonym (S) skrev 2014-12-17 06:47:25 följande:

    Tumör som ligger och trycker på hjärnan? Frontallobsskada?

    Hur som helst tycker jag att du ska vara försiktig och sätta gränser för dig själv nu på en gång, normalisera och ursäkta inte hans beteende. Han kan må hur dåligt som helst, men det är inte okej att få andra att må dåligt för det.

    Om han vägrar gå och prata med någon, vägrar medicinska undersökningar etc tycker jag att du ska lämna honom, han kommer dra ner dig fullständigt, och det hjälper ingen.


    Ja han vägrar prata med någon. Inte med mig o def inte med någon utomstående. Mest för att han inte tycker han har något problem. Att det alltid är mitt fel på ett eller annat sätt.

    Jag vet att han gjorde en.. heter det skiktröntgen (?) såndär när man åker in i en typ tunnel, efter ett fall på jobbet. Då var allting okej fysiskt i hjärnan, men vet å andra sidan inte om man ser tumörer eller likn i såna undersökningar?

    Mm okej.. tack för ditt svar.
  • Anonym (TS) Trådstartaren
    Äldre 17 Dec 06:56
    #7
    Anonym (My) skrev 2014-12-17 06:49:25 följande:

    Låter nästan som början på demens...


    Neej är det sant?! Kan det visa sig sådär tydligt helt plötsligt bara? Eller komma fram när något händer som detta med bilen? Fy vad otäckt..
  • Anonym (Fd missha­ndlad)
    Äldre 17 Dec 06:56
    #8

    Tycker du ska lämna honom med detsamma!! Vad är det som hindrar honom att från att bli verbal till att börja misshandla dig.. Akta dig!

    Jag vet för jag har varit i ett liknande förhållande från början var han så snäll till att sedan börja skrika å kalla mig fula namn till sist att vräka ner mig på golvet å tog stryptag.

  • Anonym (TS) Trådstartaren
    Äldre 17 Dec 07:05
    #9

    Ja det är precis som ni säger. För hade han varit öppen för att prata om så bara med mig, och varit öppen för det jag har att säga eller pyttelite öppen för att han har ändrats och gör saker som inte är okej, då kan jag absolut stanna och tillsammans hjälpas åt att få en förändring.

    Men nu blir det som att jag ska kämpa för en förändring för någon som inte ens förstår vad som ska ändras eller ens inser att han gör fel ibland. Jag hittar ingen utväg i det :(

    Faan att jag ska älska honom däremellan dessa utbrott. Jag hade så gärna hjälpt o stöttat honom i detta om han bara ville låta mig..

    Men visst, en del varma känslor mattas ju av lite när han beter sig illa, tyvärr.. O även om de kommer tillbaks när allt är bra så blir det som en liten flisa som alltid gnager att jag inte kan slappna av med honom osv,

    Nä jag vettefan vad jag vill just nu faktiskt..

    Nu är det bestämt sen länge att han ska spendera hela julen här. Han kom idag o ska vara här till första veckan i januari.

    Det som borde kännas kul känns mest nervöst.. Eller ja roligt också såklart.. Som sagt, han har bra o roliga sidor också. Vi skrattar mycket ihop och sådär. Men utmattande då det känns som jag går och håller andan till nästa bråk.

    Skulle eg vilja prata med hans mamma om detta och höra vad hon har att säga. Men det skulle han förmodligen få reda på och då skulle han ju verkligen bli skitförbannad.

Svar på tråden Min kille blev helt galen