Vi ska skiljas, hur gör vi bäst för barnen?
Jag och min man har sedan 10 års förhållande och 7 års äktenskap lugnt och stillsamt beslutat oss för att separera.
Vi är bästa kompisar och rörande överens om att göra det absolut bästa för barnen som är 2 och 5 år. Han behåller huset och jag flyttar in till ett radhus några mil härifrån nära mitt jobb (det finns helt enkelt inga "singelboenden" på "hemorten" alls), så barnen kommer gå kvar på sina förskolor och det är här de har sitt sociala nätverk med makens släkt bl.a.
Vi har beslutat att inte ta upp det med barnen, främst femåringen, före jul och kommer fira precis som det var tänkt i lugn och ro. Jag och maken har som sagt ingen konflikt i det hela utan bara insett att vi växt ifrån varandra och nött på varandra alldeles för mycket. Vi har verkligen jobbat häcken av oss för att få det att funka, med familjerådgivning under flera års tid, resa iväg på tu man hand och jag har själv gått hos en kurator för att försöka ändra på mig men det går bara inte mer. Hursomhelst.
Vi har kontaktat barn- och familjehälsan för att ta upp det här med det kommande växelvisa boendet och hur man löser det bäst utifrån barnens perspektiv. Och hur man på bästa sätt berättar för dem att vi fortfarande kommer vara en familj, mamma och pappa bor bara inte tillsammans. 5-åringen hade kanske klarat vv men yngsta kommer vara runt 2,5 när jag flyttar och det känns långt och att dela på syskonen ser vi inte som ett alternativ eftersom de är så väldigt tighta.
Jag är mest nyfiken på hur ni föräldrar löst det i liknande situationer? Började ni med kortare intervaller för att sedan öka på?
Är det bäst att de får vara mest hemma med pappa i huset där de känner sig trygga för att successivt känna sig bekväm i sitt nya radhus med mig?
Jag kan tillägga att maken är den absolut bästa pappan ett barn kan ha och båda barnen har en jättebra relation till honom, och de är vana att vara för sig själv några kvällar i veckan pga mitt jobb.
Det skulle även vara fint hur ni löste det runt själva flytten, var det dramatiskt för barnen att se ena föräldern packa?
Kunde ni kanske t.o.m avdramatisera det hela och vara ärlig med barnen, att lugnt berätta att mamma ska ju flytta och göra i ordning vårt andra hem där ni kommer få nya rum, och att det här kommer bli bra det med. Eller är det bäst att helt enkelt smygpacka?
1000 tack på förhand.