Trött och frågande bonusmamma

Jag känner att jag måste skriva av mig lite här. Jag är stundtals så oerhört trött på att vara bonusmamma. Det är en av de mest otacksamma uppgifter som en kvinna kan ha. Massor med skyldigheter men så lite rättigheter. 

Barnen kommer alltid först och så måste det få vara. Det är absolut inte det som är problemet. Jag älskar mina bonusbarn så om ni tror något annat så vill jag avskriva det direkt. Jag har levt ihop med min familj i 6 år och har alltid låtit dem komma i första rummet. Jag har från dag ett försökt att vara enormt lyhörd för deras behov och gett såväl omsorg som kärlek. 

Problemet handlar om hur man som bonusmamma har rätt till att tycka eller agera i sitt hem och om de slitningar som kan uppstå mellan pappan och mig. Barnen har hunnit bli tonåringar nu och tidigare, när de var yngre, så har jag haft pappans stöd i att agera om jag tycker att något är fel här hemma. Ex om någon inte gjort läxan eller lägger sig i tid, inte äter upp maten etc så har han önskat att jag ska ta halva ansvaret och säga till och styra upp det så att det fungerar. Han har alltid varit noga med att mina ord gäller lika mycket som hans. Det har funkat bra med det yngsta barnet och mindre bra med det äldsta eftersom att hen står sin mamma närmre och är lite mer introvert och svårare att komma inpå livet. Trots det har det ändå fungerat ganska smärtfritt under åren. 

Nu när de är äldre så tycker jag att kraven borde kunna öka något och då är det krav på ex att man hjälper till hemma. När jag kommer hem från jobbet ser det ut som tusan i köket, soppåsen står vid dörren och det första jag får göra är att städa efter dem. När jag tar upp det med min sambo så tycker han att jag har för höga krav. De är 14 och 17. Visst kan jag ta 15 minuter av min tid till att röja undan men det är frustrationen som jag blir galen över. Den tar enormt mycket energi från mig och i slutänden så blir jag sur och tvär och det märker min sambo och säkert även barnen. De hjälper inte till med något över huvud taget här hemma. Den äldsta dammar inte ens sitt rum. Någon gång kan man få en chock när hen tömmer diskmaskinen frivilligt men annars ingenting. Vi bråkar inte med barnen om det utan min sambo struntar helt enkelt i om de hjälper till. 

Ett annat problem är att de är uppe längre på kvällarna eftersom att de har blivit äldre. Det gör att vi inte har 5 minuter vuxentid per dygn längre. Den äldsta sitter med oss i soffan till klockan 23.00. Min sambo säger att det bara är att jag vänjer mig och att det är så det ska vara. 

Vi har dem egentligen vv men det sista året har det varit annorlunda och de har bott hos oss nästan heltid. När det var vv så kunde jag lugna mig med att jag varannan vecka hade vuxentid men hur gör ni som har barn på heltid med vuxentiden. Är det otrevligt att säga att man vill ha lite egentid i soffan sent på kvällen någon dag då och då? Är det fel att exempelvis gå ut och äta någon kväll utan barn då de är så vuxna att de klarar sig själva? När jag tar upp det med min sambo så får jag bara svaret att barnen är viktigast och att han vill vara med dem. 

Det som gör det så svårt är att om det vore mina biologiska barn så skulle jag säga till om att alla måste hjälpa till här hemma ibland och att det minsta man kan begära i den åldern är att man plockar undan efter sig själv. Om jag skulle bo i ett kollektiv så skulle man, även utan biologiska band, hålla i ordning efter sig själv och man skulle kunna påtala det för någon som inte gör det. Men som bonusmamma så får man inte säga något alls? 

Jag har läst många trådar här på FL och domen mot bonusmammor är många gånger hård. Många tycker inte att vi har rätt att uppfostra barnen för det ska pappan göra de veckor som de bor hos honom. Men jag ska ändå älska barnen och förväntas ge dem omsorg annars är jag en dålig bonusmamma. Men allt detta gör att jag blir förminskad i familjen om jag inte får säga något åt barnen eller ha en åsikt om hur allt ska fungera så får jag ju inte samma värde som de övriga. Det mår man inte bra av och jag anser att det dessutom signalerar helt fel till barnen. 

Jag får inte ihop det och jag är jäkligt trött...