"Tvingad" till att anmäla oss själva till soc av förskola..
Min son är en glad och sprudlande kille på snart 3 år.
Han utvecklas bra, äter bra, är glad, pratar, social, självsäker och envis.
DOCK så blir han vääldigt frustrerad när han inte får som han vill, och denna frustration kommer tydligen ofta på förskolan. Här hemma upplever jag en del trots men inte mer än normalt. Oftast är han väldigt 'duktig', plockar undan efter sig själv och blir stolt när vi berömmer, leker glatt, pratar, gosar etc.
Hans "utbrott" håller inte i mer än 3 minuter här, och då handlar det oftast om att jag t.ex säger att "nej, ingen pepparkaka innan maten, men efteråt så får du" etc.
Eller om jag tycker att han inte ska titta mer på tv, ja, sådana vanliga situationer som sker där det kan bli lite trotsigt.
Men på förskolan har jag märkt att de verkar skeptiska till både mig och hans pappa, kanske för att vi ser väldigt unga ut, men vi är 25-26 år båda två.
Båda har stadig ekonomi, bostad, ett rent hem, nyttig mat, kärlek, uppmärksamhet allt som kan tänkas för att ge vår son så bra förutsättningar som möjligt. Dock är vi separerade och är hos oss växelvis (varannan vecka).
Hursomhelst - på förskolan slåss han tydligen en del, blir frustrerad ofta etc, men är även en positiv och glad kille mellan varven..
Nu har de gett oss ett ultimatum pga detta. Antingen ringer vi soc frivilligt och går med på "stödsamtal" som de kallar det, eller så kommer de "gå andra vägar" som de säger, lite hotfullt..
Jag upplever inte att vår son mår dåligt, men att han har saker att jobba på som alla andra barn och jag gör mitt absolut bästa för att stötta han i det.
Nu är jag dock lite orolig. Soc-kontakt känns ju aldrig bra. Känner mig nästan lite 'misslyckad', vet inte vad för stöd jag ska be om då jag tycker det går bra här hemma, men att han verkar ha det jobbigt på dagis..
Vad kan jag förvänta mig av dessa 'stödsamtal', kommer de göra ett hembesök, vad kommer man oftast fram till?
Jag tror ju inte det finns några grunder till min rädsla egentligen, men man har ju hört om skräck-historier där de omhändertar barn hipp som happ.
Kan tillägga att förskolan markerade starkt att detta handlade EJ om misstanke på misshandel eller liknande men ändå kommer de anmäla oss om vi inte söker hjälp frivilligt? Fick bara ingen bra känsla, kändes mer som hot/tvång istället för att prata om saken. Känner mig rätt överkörd..
Nån med erfarenhet av liknande?