Hund som tycker synd om sig själv

Kallas att din hund är osäker. Inte "tycka" synd om sig själv. Tragiskt att folk missuppfattar osäkerhet med dominans/tycka synd.

Börja skapa ett sunt och hälsosamt förhållande mellan er två så ska du se att osäkerheten blir bättre med hunden.

Se även till att hunden inte behövs utsättas för för mycket folk och att du har en lugn och trygg hand. Din hund verkar reagera på höga ljud. Använd en mjuk röst och mjuk rörelse när du visar vad du vill hunden ska göra. Trygghet,respekt och förståelse är nyckeln till ett sunt förhållande till sin hund.

Låter ju absolut som att kraken varit med om något i yngre år, om han nu alltid varit sådan.

Vi har en del hundar. Bl.a en gammal tik som är en omplaceringshund. Hon hade ett par väldigt tuffa första år, med både misskötsel och "misshandel" från både andra hundar och människor/ägare.
Hon är idag och har alltid varit väldigt anti-social. Har aldrig gått, under de 8år vi haft henne, att få henne vara sams med andra hundar. Hon vill inte helt enkelt. Slutar och ofta börjar alltid med morrningar eller rena slagsmål.

Mot människor är hon snäll, men väldigt känslig, liknande på det sätt som du beskriver er hund beter sig på.

Valp-åren har en väldigt stor inverkan på hur hunden sedan kommer vara, resten av livet. Går säkert att "träna bort" med vissa, troligtvis beroende på hur djupt ärrad hunden är, men det är alltid svårt.

Lycka till.

Känns som om du tolkar din hunds beteende lite galet. En kan t.ex utgå ifrån att en del hundar alltid tar åt sig om rösten höjs, även om det inte är till hunden. Behöver heller inte vara så att hunden har varit med om något traumatiskt tidigare. En del är bara känsligare. Att hunden sedan kommer tillbaka ett par minuter senare och "tigger uppmärksamhet" är ju då ett sätt för hunden att kolla så att ni är vänner igen/inte är arg på den längre.

Jag skulle också undvika att säga åt en hund till den mildra grad att den blir låg. Den tar nog åt sig om en säger ifrån på ett mjukare sätt om den är så känslig. Den förstår lika mycket för det, och du slipper göra hunden rädd för dig. Det är väl ändå inte det en vill. Vet när jag själv utav rädsla har skrikit till på min hund, och svansen åker mellan benen och han kurar ihop sig. Är ju en fruktanvsärd känsla att råka få sin hund att må så. Det undviker iaf jag in till det längsta.

Godbless hade några bra råd. Hoppas du tar till dig av dem och lycka till.

Ja, tydligen måste jag skriva en hel uppsats om min hund och vårt förhållande för att inte bli påhoppad om att vi inte har det bra mellan oss för det är inte sant. När min vovve kom till mig var han som som man säger osäker, självklart var allt nytt för honom men det fanns en tydlig osäkerhet i både blicken och kroppsspråket som varade.

Det här tränade jag bort, han fick bo i min famn, vi tog långa promenader, jag berömde hans framsteg och vi var ute och lekte långa stunder. Jag gör det här fortfarande förutom att vi dessutom gått en del hundkurser. Det enda som ligger kvar sen jag övertog honom är skotträdslan. Minsta lilla ljud som liknar ett skott så har jag en skakig relativt stor hund i famnen. Firar inte nyårsafton längre får jag tillägga. Har försökt träna bort det här men det går bara inte. Dessutom har han hjärtproblem och går på hjärtmedicin, kontroller görs ett par gånger om året för att reglera dosen medicin han får och kolla hur lilla hjärtat mår.

Hjärtproblemet upptäckte jag efter en vecka jag hade haft honom, veterinären sa medfött blåsljud i hjärtat. Förra ägaren sa att det var inget han visste om trots att han påstod kunnat stå och apportera en tennisboll med honom i timmar. Mycket riktigt han älskar allt som har med bollar och apportering att göra (vanligt hos labradorer). Men max i fem minuter för sedan låg han på gräset och tokflåsade, orkade inte mer och flåset höll i sig i en timme efteråt och då var det dags att åka till veterinären. Men åter till att han tycker synd om sig själv, han har lärt sig hur han ska få sin vilja fram och det är tex när han vill komma upp i famnen eller ha ngt gott.

Han använder det även när jag ändrar min röst, som typ skäll inte på mig fast jag skäller inte. Jag brukar säga åt honom i normal ton att sätta sig ner och vänta innan vi går ut.

Ibland fortsätter han att studsa framför mig som att jag inte sagt något. Då ändrar jag min röst till ngt grövre och då sätter han sig ner men då blir det en ledsen hund. Jag höjer inte rösten, jag flaxar inte med armarna utan jag ändrar den till ngt grövre för då lyssnar han men då får jag en ledsen blick. Ja, jag skämmer bort min hund med beröm och godis särskilt när han gör ngt bra men kanske inte varenda gång. Är det där felet ligger?

Det låter som du har en osäker och signalkänslig hund som tar illa vid sig och mår dåligt av höga röster, irriterat kroppspråk mm. Jobba på att bygga upp hundens trygghet och självförtroende, att få hunden trygg i större sällskap eller helt enkelt låta hunden slippa situationer den inte är bekväm med.

Det låter inte troligt att din hund tycker synd om sig själv, men kanske snarare att han är känslig för att vilja lyda dig väldigt noga (så var vår schäfer - om man gjorde henne uppmärksam på att hon gjort något hon inte fick så böjde hon ner huvudet och satte svansen mellan benen för att visa att hon var undergiven och inte ville bråka) och/eller att han listat ut ett sätt att kunna få som han vill beroende på hur du reagerar på det du tycker ser ut som att han tycker synd om sig själv (så gjorde vår golden retriever - han älskade att bli kliad så om man slutade så puffade han på en hårdare och hårdare tills man fortsatte klia och han hatade att lämnas ensam så då gnällde han högt tills någon kom tillbaka och höll honom sällskap).