Stanna eller gå?
Är en tvåbarnsfar som tampats en bra stund med ett dilemma.
Ska jag stanna kvar i mitt ur min synvinkel kärlekslösa förhållande där allt funkar bra utom förhållandet?
Det här är första gången jag släpper dessa känslor utanför mig själv så ursäkta om det är lite rörigt.
Jag är som sagt far till två söner på 4-5år och en på några månader.
Älskar mina söner och vill dem allt väl kanske därav att jag stannat kvar så länge.
Eller så är jag bara rädd vad som ska hända om jag kastar mig ut i det okända?
Om vi börjar från början träffade jag min fru för väl över tio år sedan efter ett struligt till och från förhållande med en tjej som jag fortfarande inte vet om jag bara var så attraherad av att jag även var förälskad eller hur det var. Hursom så krossade den tjejen verkligen mitt hjärta grundligt och när jag lagom hade hämtat mig träffade jag min nuvarande fru av en slump på internet.
Hon var ganska mycket yngre men kändes väldigt mogen och var till viss del fysiskt lik "strultjejen". Efter ett tags date'ande blev vi tillsammans, hon kom från struliga hemförhållanden och en känslofattig familj. Det var väl aldrig någon stor förälskelse utan mer en värme mellan oss men vi hittade en del gemensamma intressen och flyttade ihop. Efter en att ha kämpat oss igenom en kris med dåligt hus så var vårt förhållande på bättre när vi äntligen kunde flytta därifrån. Då var nog en av de gånger jag faktiskt känt mig kär i henne, kände att nu känns det rätt så vi gifte oss och var på en riktigt fin bröllopsresa tillsammans.
Efter den bestämde vi oss för att skaffa vårt första barn som föddes ca 1.5år senare.
Han var riktigt efterlängtad och allt gick bra tills han började på dagis och hon började jobba igen.
Då började hon delvis pga sig själv och delvis pga dålig arbetsplats jobba alldeles för mycket.
Det slutade med att hon brände ut sig.
Detta ledde till slut till att hon fick börja äta antidepressiv medicin och att vi tillsammans började med familjeterapi.
I samma vända som hon började jobba för mycket började vårt sexliv bli ansenligt sämre från att ha varit skapligt till rent dåligt.
Jag har mer eller mindre sedan dess alltid fått hindra mig själv om jag blivit attraherad av henne för att har jag blivit för "på" så har hon känt sig pressad. Det innebär att för att det ska bli "något" så får man ta myrsteg i flera dagar i en för henne lagom takt tills hon kanske känt sig redo. När det sen blev något var det mer som att jag gjorde saker bara för att vi skulle ha göra det, eventuell passion och ömhet var då borta sedan länge, bara rå "kåthet" utan känslor. I samma vända började hon även med p-dator vilken funkade jättebra förutom att man då skulle vänta till en "säker" period eller köra med skydd. Det hjälpte inte heller spontaniteten eller passionen.
Så var hon sjukskriven en period och vi började sakta hitta varandra igen. vi åkte på en sommarsemester som kunde blivit bra men blev skit pga yttre omständigheter, bland annat sjukdom och skador. Så efter den tillbaka till jobbet igen för oss båda, hon hade nytt jobb som var bättre än det gamla men inte bra. Avsaknaden av känslor fortsatte och jag funderade under hela den hösten för tredje, fjärde(?) gången att bryta upp allting för det kändes inte rätt men stannade mest för sonens skull. Så kom en ödestiger dag när p datorn visade osäker period men jag var så frustrerad att jag struntade i skydd.
Efter drygt en månad insåg vi att barn nr 2 var på väg och jag fick en sån panik men tordes inte orda om det. kände bara nej nej men vi hade ju pratat om att skaffa ett barn till, något jag skjutit på pga min tveksamhet över förhållandet. Det kändes som hade jag ordat om att vi skulle göra abort var det som att göra slut, hamnade i en omöjlig situation och feg som man är backade jag igen..
Så kom en graviditet som i bästa fall var OK men utan känsla av längtan alls som med barn 1, kände mest ett ansvar att ta hand om det.
Nu är jag alltså här igen och inget känns bra. Julen närmar sig och jag kommer spela min roll som pappa igen för barnens skull men gråter inombords. Problemet är nog att vi aldrig haft den där gnistan, och fysiska attraktionen, det har bara funkat bra i vardagen..
Jag har tappat mycket av min i grunden glada personlighet när mycket har gått åt till att lyfta min fru ur sina mörker och att ösa kärlek gång på gång men fått så lite tillbaka. Det svåra är att jag tror att hon faktiskt älskar mig, det är bara att hon inte kan/orkar/tänker på att visa det.
Själv har jag tryckt tillbaka så mycket känslor att jag inte längre vet om jag känner något. Har slutat vara arg och ledsen och sårad, är bara likgiltig och trött. Har flera gånger haft seriös längtan att ha en affär men dels blir det inte möjlighet till det tidsmässigt och dels vill jag inte skada barnen eller min fru och dra dem igenom en dålig separation.
Har så många gånger tänkt att vad förlorar jag egentligen på om jag skulle vara själv med barnen. 9 gånger av 10 känner jag att jag inte skulle förlora ett dugg.
Kan jag göra något mer, jag har tagit upp hur jag känner med henne men inte nyligen och då blev det bättre en stund men så är vi tillbaka igen.
Vad ska jag göra? Ni tjejer som är inne här, har någon av er nånsin känt på samma sätt som jag eller är jag bara en man som inte fått tillräckligt med sex och närhet? Ni killar, har ni varit i samma sits? Vad gjorde ni?
Det basta hade ju varit om å var fallet...