Känner mig som ett monster och offer i min relation

Har genom tiderna enbart läst andras inlägg i dessa forum och känner idag att jag behöver skriva av mig. Det är nämligen såhär;

Jag känner mig som ett monster och ett offer i den relation jag befinner mig i. Jag är 27 år och lever i ett samboförhållande med personen jag älskar som vill skaffa barn med i framtiden. Vi har roligt tillsammans, kompletterar varandra, älskar varandra på alla sätt- och, tyvärr, finns det också ett ämne som vi bråkar kring ganska regelbundet. Detta ämne kan bilda en ful och ojämn hinna över vårt annars så fina förhållande. Problemet är inte mycket omfattande men påverkar ändå vår relation de dagar vi varit oense.

Jag är en introvert person som har ca. tre mycket nära vänner. I ett kontinuum, skulle jag placera mig själv en bra bit till vänster om mitten. I relationen till mina vänner existerar inga krav på att umgås regelbundet, eller att ha jämn kontakt. Vännerna har samma personlighetsdrag som jag och har inget behov av att träffas mer någon gång i månaden/varannan månad. Vi finns för varandra i vått och tort, men vi mår samtliga bäst av att vara med våra män/sambos. Jag mår bäst av att ha lugnt runtomkring mig, gillar inte att festa, men värderar en kväll med nära vänner och god mat mycket högt. Men, det som jag prioriterar högst, är min sambo och min närmaste familj. Som person är jag en mycket jordnära, rak och ärlig. Jag har inte svårt att säga ifrån och poängtera orättvisor. I ett förhållande kan jag med dessa egenskaper ibland låta väldigt "hård" när jag är arg över något i en diskussion.

Min sambo; är en mer extrovert person. Inte extremt extrovert, men tillräckligt extrovert för att lätt känna sig instängd här hemma (bor i en liten villa på landet), på kvällar och helgen. Tilläggas bör att han har eget företag och arbetar hemifrån på vardagarna. Han poängterar ofta att han önskar att han hade fler vänner (han har ca 4 nära vänner som han träffar ca. 1-2. ggr. i veckan). Faktumet att han poängterar att han saknar ett socialare liv på regelbunden basis kan få mig att känna mig otillräcklig. Varför är han inte nöjd med det han har? Vad är det han saknar? Varför kan inte jag fylla det tomrum som finns kvar därinne i hans hjärta? Hur jag än vrider och vänder på det han säger så förstår jag inte vart tomrummet kommer ifrån. I mina ögon har han allt. Han har en sambo som älskar honom, flera vänner som han träffar regelbundet, stabil ekonomi, ett roligt och utmanande arbete etc. En gång, när jag frågade honom om han kan tänka sig att gifta sig med mig i framtiden svarade han "Nej, det kan jag inte. Inte förrän jag har en massa vänner som jag kan bjuda till vårt bröllop". Detta förbättrade inte min känsla av att känna sig otillräcklig. Dock, lät jag bli att kommentera detta närmare. Att detta är ett problem för mig, vet han ändå redan om.

Med ovanstående i bakgrunden, vill jag gärna beskriva ett axplock ur denna helg. Min sambo åker utomlands på måndag och kommer att vara där i 9 dagar. Detta innebär kort och gott att vi inte kan fira jul tillsammans. Detta står jag helt bakom och jag förstår att han vill hälsa på släkten. (Jag kan inte ta ledigt från mitt arbete och kan tyvärr inte följa med). Med vetskapen om att han åker på måndag, torde det sig vara självklart för mig att han och jag utnyttjar denna helg för att umgås med varandra. I min värd, fanns det inte på kartan att han skulle lämna mig ensam hemma, en lördag kväll för att umgås med en vän. Dock, är detta just det som hände. Efter timmar av bråk kring detta, sitter jag och känner mig fruktansvärd ensam. Mina vänner har andra planer, och mina möjligheter att hitta på något är obefintliga. Bråk, för att jag sa ifrån och såg detta som orättvist. Bråk, för att han vägrade att låta kompisen komma hem till oss som jag föreslog; min tanke med detta var att jag då hade kunnat vara med också och slapp vara ensam. (Jag känner hans kompis mycket väl och har umgåtts tillsammans förr). Istället ville han till stan och eventuellt dricka öl och "sådant som de brukar göra". Att ändra detta för att jag gärna vill vara med fanns inte på kartan. Jag blev mycket sårad och besviken och agerade därefter. När jag tänker att min sambo är en mansgris och j?%la as, då kan jag säga det också. 

Hur som helst, kom vi inte överens. Han tycker att jag hindrar honom från att vara med vänner- och jag känner mig ensam och lämnad. I denna stund känner jag mig ett offer för att behöva spendera min lördag kväll på detta vis - och ett monster för att jag ger min sambo känslan att han inte kan träffa kompisar utan att det blir bråk.

Och jag, jag vet ärligt inte längre vad jag ska tänka. Vem är det som gjort fel? Vem kan ändra på vad för att undvika dessa jobbiga situationer? Jag kanske är otillräcklig för honom ändå?

Det hade varit givande för mig att få lite feedback av hur ni läsare tolkar detta. Finns det något jag borde göra annorlunda? Tilläggas bör att situationer som dessa uppstår titt som tätt och inte sällan leder det till stora bråk. 

Jag älskar min sambo, men såhär vill jag inte ha det. 

//Karina