• Together

    ensam utan familj

    Som jag har googlat på denna rubrik senaste månaderna utan att hitta något. Att känna sig ensam för att man helt saknar familj kan ju inte vara ovanligt? Så varför finns det inga forum eller stöd sidor för oss som behöver känna av andra som sitter i samma båt. Just nu känns det som om jag är den enda som är ensam och den känslan är inge rolig :(
    Jag har fyllt 30, har haft 2 syskon och 2 föräldrar. Mamma har gått bort efter lång tids sjukdom. Pappa super ihjäl sig någonstans, syster förlorad i missbruk och bror har en diagnos där relationer är ett problem och som har tagit avstånd. 
    Kvar är jag. Utan någon familj. varför? Jag är skötsam, snäll, glad.. varför blev jag den enda kvar? Varför Var jag den enda som var normal?
    Jag har en underbar sambo. Och jag trodde att när vi skulle börja skaffa barn så skulle nog det där tomrummet och ensamheten försvinna lite.. jag hade aldrig trott att effekten skulle bli den totala motsatta. När vi fick vårt barn så fick jag en helt ny syn på livet (som de alltid säger) ingen ringde.. ingen hörde av sig.. inte ett grattis... Inte en kram.. ingen var där för att uppleva det finaste jag upplevt i mitt liv. Så ensam jag kände mig på BB när ingen jag vuxit upp med kom. 

    Jag vill försöka hitta en enda (förhoppningsvis fler) som känner igen den där känslan . Vårt vänder man sig? Hit?
    Kram Together

  • Svar på tråden ensam utan familj
  • Anonym (22 år tjej)

    Du är inte ensam i detta. Själv har jag blivit utfryst ur min familj pgr av olika kulturella skäl. Jag har det bra med min sambo och de få vänner som finns vid min sida. Min mamma hör av sig till mig ibland men det är ingen stark relation direkt... Trots att mycket omkring mig går bra så är det svårt att inte vara ledsen över att dessa människor som varit en stor del av en själv inte längre finns där.

  • Anonym (jag)

    Du är verkligen inte ensam om det, men antar att andra precis som jag inte direkt skyltar med det.

    Jag har ingen familj annat än mina två barn. Och utan dem hade jag nog varit förlorad. När jag fick barn vände det för mig och jag började sakta må bättre . Förutom mina två barn har jag två vänner och några ytligt bekanta, så mitt liv är inte direkt fullt av människor, men jag väljer att vara glad för det jag har istället för de jag förlorat.

  • Anonym (december)

    Jag är ensamstående med ett barn och ofta känner jag att vi är så fruktansvärt ensamma för att vår familj är så liten. Jag har min gamla familj men där finns det en del psykisk sjukdom och det gör att relationerna knasar lite.

    Skulle vilja tillhöra en större gemenskap. Storhushåll eller kollektiv av något slag. Vuxet umgänge på kvällarna. Och andra relationer för mitt barn med.

    Jag tror att allt fler lever allt mer ensamma. Det är tragiskt för människan är inte menad att leva ensam.

    Ts, varför inte starta en förening?

  • Together

    Tack  för fina svar! :) ja man kanske ska ta saken i egna händer och startaben förening där man kan prata med andra. Jag känner mig faktiskt lite mindre ensam när man känner att man inte sitter ensam i båten utan att det finns andra som vet hur det är.
    Har en ytlig bekant (den enda som jag känner som oxå lever utan egen familj) men när jag har talat med henne så rycker hon bara på axlarna och säger -det ärbjubsom det är och man måste bara acceptera det! Så jag kan inte relatera till sånna känslor när jag faktiskt är ledsen.
    Tack!

  • Anonym (ES)

    Känner helt och hållet igen mig i din situation.

    Om det är fler som är ensamma kunde vi.träffas o stötta varandra.

  • Anonym (.)
    Together skrev 2014-12-20 21:54:36 följande:

    Som jag har googlat på denna rubrik senaste månaderna utan att hitta något. Att känna sig ensam för att man helt saknar familj kan ju inte vara ovanligt? Så varför finns det inga forum eller stöd sidor för oss som behöver känna av andra som sitter i samma båt. Just nu känns det som om jag är den enda som är ensam och den känslan är inge rolig :(
    Jag har fyllt 30, har haft 2 syskon och 2 föräldrar. Mamma har gått bort efter lång tids sjukdom. Pappa super ihjäl sig någonstans, syster förlorad i missbruk och bror har en diagnos där relationer är ett problem och som har tagit avstånd. 
    Kvar är jag. Utan någon familj. varför? Jag är skötsam, snäll, glad.. varför blev jag den enda kvar? Varför Var jag den enda som var normal?
    Jag har en underbar sambo. Och jag trodde att när vi skulle börja skaffa barn så skulle nog det där tomrummet och ensamheten försvinna lite.. jag hade aldrig trott att effekten skulle bli den totala motsatta. När vi fick vårt barn så fick jag en helt ny syn på livet (som de alltid säger) ingen ringde.. ingen hörde av sig.. inte ett grattis... Inte en kram.. ingen var där för att uppleva det finaste jag upplevt i mitt liv. Så ensam jag kände mig på BB när ingen jag vuxit upp med kom. 

    Jag vill försöka hitta en enda (förhoppningsvis fler) som känner igen den där känslan . Vårt vänder man sig? Hit?
    Kram Together


    Ett tips på forum är ifokus ensamhet där finns det fler som känner likadant, söker vänner osv :)
Svar på tråden ensam utan familj