Min mans humör förstör vårt förhållande

Jag har rätt att bete mig kaxigt om kag vill, utan att bli surad på. Jag är faktiskt rätt kaxig som individ när jag är på det humöret. Så ja, jag hade gjort slut eller blivit dumpad för den där första kommentaren du beskriver hade jag inte klarat.

Tack för svar! Du skulle alltså ha gjort slut rakt upp och ner, av den första kommentaren? 

Jag kan också vara lite småkaxig och bitsk. Absolut inte så att jag är elak på riktigt, men jag kan skämta, munhuggas och ge svar på tal. Mitt problem är, tror jag, att jag tydligen ser väldigt snäll ut och kan vara lite tystlåten. Det gör att jag drar till mig en viss typ av män som hoppas på en "snäll tjej" att styra och ställa med. 

Om du påverkas av hans humör till den milda grad att du anser att ert förhållande är förstört ser jag det som att du endast har två alternativ.

1) Du kommunicerar hur du känner kring det här och vilket stort problem det är för dig. Och frågar om han kan tänka sig att jobba med sitt humör så att ni kan rädda ert förhållande.

2) Du lämnar honom. Om du älskar honom lite kan du bara lämna honom på en gång. Om du älskar honom mycket kan du prata med honom först och kolla om det finns någon möjlighet för förändring.

Sedan har du såklart ett sista alternativ.

3) Du stannar kvar och står ut med hans humör i all oändlighet tills någon av er dör.

Om ni har en bra relation i övrigt så kanske det är värt att försöka lösa problemen?
Sätt dig ned och prata om hans beteende (att han låter som en tjurig 5-åring) och säg att han får skärpa sig..eller flytta isär och försök lösa det som särbos innan ni flyttar ihop igen.
Du skriver själv att han hade tendenser till denna typ av beteende redan innan så det kan hända att han behöver gå i terapi för att lösa det.

Jag personligen hade aldrig stått ut med sådana löjligheter i längden, det är en vuxen man du ska bo med, inget barn.

Jag har förstås försökt att prata med honom. Flera gånger. Jag har också markerat väldigt tydligt hur illa det här beteendet gör mig. Oftast lovar han att skärpa sig. I perioder har det också varit mycket bättre. 

Men jag förstår liksom inte varför det blir så här. I min värld är det ett helt vansinnigt beteende. Även om han aldrig någonsin varit det minsta hotfull, kan jag ändå nästan bli rädd för jag tänker "så här resonerar ingen normal människa, det är inte normalt att en hel helg blir förstörd av att någon inte hämtade sitt te tillräckligt snabbt".

En sådan person skulle jag lämna. Om det snart är dags att bilda familj så blir det jobbigt om även pappan beter sig som ett barn. Har träffat på sådana killar förut och det går tyvärr inte att ändra på dem.

Värre: Jo, det är något som jag funderar mycket på. Hur blir det när vi skaffar barn? Jag har dessutom sett honom tillsammans med andras barn och inte tyckt det verkat vara så jättelyckad kombo. 

Det kunde varit jag om skrivit detta. Har varit tillsammans med en kille som var exakt likadan och känner igen det här på pricken. Vet tyvärr inte vad detta beteende berodde på men han körde mig totalt i botten eftersom jag till slut inte vågade vara mig själv. Alla dessa sura miner och tråkiga gräl till slut dag efter dag var så fruktansvårt tärande så det fanns till slst ingen glädje kvar.

Jag tog mig i kragen och bröt upp förhållandet. Han blev vansinnig och det var en jobbig tid men nu i efterhand var det det bästa som kunde ske. Att bli fri och slippa honom var en lättnad.

Eftersom jag gjorde slut och kände mig nöjd med detta kan jag inte mer än rekomendera dig också att göra detsamma. Man kan inte leva lycklig i ett sådant förhållande.

Han låter helt störd ärligt talat... Måste vara sjukt jobbig att leva med. Har du berättat för honom att det inte är normalt beteende att bli så sur över småsaker?

Han har säkert en diagnos. Det är inte ett normalt beteende. Antingen accepterar du han och försöker få han att söka hjälp eller så lämnar du honom.

Eh: Jo, det har jag. Jag vet inte vad han tycker själv. Det är förstås väldigt jobbigt, men det är inte så hela tiden. Det är de bra perioderna som gör förhållandet värt. Det jobbiga är att det förr eller senare dyker upp nåt sånt här. Ibland går det några dagar, ibland upp till en månad eller två. Men det kommer alltid ett nytt utbrott. 

Dum: Ja, jag lutar också åt någon form av diagnos. 

Min mamma sa en gång till mig: 

"Om du måste slösa tid på de dåliga perioderna i en relation är det inte värt att vänta på det bra perioderna. För det blir aldrig 100% bra, eftersom att det bara är en tids fråga innan dom dåliga kommer igen"

Skulle aldrig stått ut med en sådan person, gör slut tycker jag. Han är inte normal..

Perioder: Din mamma verkar vara klok!

MissQ: Jag är glad att du orkade ta dig ur förhållandet och att det blev bättre sedan.