Första, andra gen. invandrare, flykting etc.

Min mamma är finsk och min pappa italiensk. Vi har alltid pratat svenska hemma och mina föräldrar flyttade hit som 16 resp 18 åringar. Jag känner mig svensk, hur man nu gör det.

Det jag kan känna mig annorlunda i att jag har nära till känslorna, mer temperament helt enkelt. Vill man tro fördomen så är det mitt Italienska påbrå som ska påverka det antar jag.

Men jag vet inte egentligen. När är man svensk liksom?

P4 Stockholm ställde frågan till sina lyssnare hur många generationer det måste gå innan man kan kalla sig för stockholmare. De flesta som svarade tyckte att fyra generationer måste gå innan man kan kalla sig för stockholmare.

Förresten, vad är en icke-svensk?

En första generationens invandrare här. Inte flykting. Min far är ryss, min mor är från Ukraina och jag är uppvuxen i Ryssland.

Frågan om jag känner mig svensk har jag faktiskt fått av mina vänner. Jag brukar svara att jag känner mig både och ibland varken eller. Rent tekniskt är jag både och, då jag har dubbelt medborgarskap. Själva känslan av tillhörighet är svårare att beskriva, men en viss rotlöshet kan jag känna ibland.

Hur känner man sig när man känner sig svensk? Det skulle man kunna skriva en C-uppsats om :) Jag tror att det handlar mycket om att man förstår kulturen man lever i. Man känner en ömsesidig kommunikation med kulturen man lever i.

Ett exempel på när man antagligen INTE känner sig svensk är när folk som flyttat hit stannar kvar mentalt i den kulturen de kommer ifrån. Dvs. man umgås bara med sina landsmän/kvinnor, man installerar parabol och tittar på hemlandets teve, man kan inte språket mer än på basal nivå osv. Fysiskt är man här, men mentalt är man kvar. Och då är man inte integrerad som det brukar kallas.

Man kan inte bli svensk punkt! Är man född här med föräldrar från skitsamma vilket land så är man inte svensk. Man är svensk medborgare enbart. Jag skulle bli sjukt förolämpad om jag flyttade till Kina och blev kallad kines! Det är logik o inte rasism.

Prata och förstå svenska borde väl vara ett kriterium för att vara och definera sig som svensk.

Pappa iransk o mamma svensk. Jag är född i sverige o min pappa kom hit i tonåren. Jag känner mig som mig helt enkelt. Mina vänner o kollegor ser mig som svensk. Jag är svensk. Men däremot har jag större öppenhet o förståelse för min pappas sida av familjen o hemland, jag har inte de fördomar som vissa svenskar har. Jag anser mig själv 50/50 o är stolt

Bra att du tar upp det, för det här är någonting som jag också har funderat på, nämligen konsten att känna sig som Svensk. Men hur viktigt är detta egentligen i det Sverige som förespråkas idag? Bygger inte den mångfald som man pratar om, att kunna vara det man vill vara dvs. om man nu vill bevarar en kultur, ett sätt att leva osv, osv så länge vill och önskar?

Jag som är bosatt och född här, om jag inte är Stockholmare, vad är jag då?!

Vilket trams.

Ja, nu tror jag det handlade om riktiga stockholmare.