GRAVID!!

Jag blev oplanerat gravid. Både glad och rädd. Det ÄR läskigt att påbörja sitt livs största förändringsprocess, åtminstone för de flesta. Som att hoppa i en båt utan att veta var den tar den och utan att kunna styra. Det enda man kan göra är att sitta lugnt och förbereda sig på att ingenting blir som förr :) På gott och ont. För mig var det avgörande att inse att detta är det första i livet som jag inte kan påverka (förutom sprit räkning droger mat etc). Jag önskar att jag oroat mig mindre och att jag fokuserat mindre på graviditeten och mer på tiden efter när barnet kommit. Kan allt om att vara preggo men visste ingenting om att ha barn.

Räkning= rökning

Det kanske är så att man aldrig känner sig helt lugn och orädd när det gäller att skaffa barn.. Har allt gått bra för er och så? hur gammal är du? :)

Jag skulle säga att det är helt normalt, exakt samma hände både mig och sambon och då var barnet oerhört efterlängtat efter ett missfall. Man svävar inte på små rosa fluffiga moln, jag mådde illa, började gråta för allt och ingenting och så den där känslan - är vi verkligen redo för detta?! Men ju längre graviditeten gick ju mer redo kände jag mig och nu har jag två underbara barn som ger så otroligt mycket.

Grattis :)

Jag och min sambo kände likadant. Jag tror det är väldigt vanligt. Jag kände så länge, under hela graviditeten, men barnet var inte mindre efterlängtat för det. När han tillslut låg där på min mage kändes det som det mest naturliga i världen. Såklart att det skulle vara vi tre! Vilken känsla! Den var 100 gånger starkare än känslan av att inte veta om man gjort rätt i att skaffa barn. Vi var 26 år båda två när sonen föddes och nu är han 1,5 år. Ibland kommer den där känslan igen, vad fan har vi gett oss in på! Men så tittar jag på den där underbara lilla människan som kommer springandes och säger "mamma" och ger mig en blöt puss och hjärtat svämmar över av kärlek och lycka! Grattis till ert lilla pyre och lycka till!

Jag känn säga en grej till er alla! DET ÄR OKEJ ATT KÄNNA RÄDSLA1
julenstid.blogg.se

Fullständigt normalt. Vi försökte bli gravida i 2 år och gjorde IVF, ÄNDÅ kände jag den känslan när vi plussade rädd för vad som skulle komma osv...vi hade ju ingen aning och visste livet skulle bli väldigt förändrat.

Och ja, även som förälder numera känner man "jisses vad har vi gett oss in på" dottern är snart 5 månader normalt det med.

Tack för alla fina svar!

Vi känner oss inte redo och är ganska skraja båda två, men ändå så är vi säkra på att behålla :) o det känns bra! Konstiga blandade känslor

Ni hinner nog"växa in" i det i graviditeten.

De känslorna tror jag att de flesta får iallafall när det handlar om första barnet . Det är ju helt nytt , er vardag och era liv kommer att förändras , ni kommer att få en till att ta hänsyn till. Men jag tror nog att ingen ångrad sig. Som folk här redan har skrivit så ju längre in i graviditeten ni kommer så kommer ni bara att längta ! Min kille var inte så inne i det förrens vi var på vårt första ultraljud och såg det lilla knytet , då blev det mer verkligt även för honom och sedan dess har vi båda pratat , väntat och längtat efter vår lilla skatt :)

Lycka till