När går det jobbiga över?

Jag är i samma sits som du. Jag har inga bra svar, men jag gör vad jag kan för att få vardagen att fungera. Jag sörjer men försöker tänka att det kommer en dag när jag inte gråter lika mycket som nu. Det är skit nu och jag vet inte när det går över. Men en dag ska jag må bra igen, om det kräver en ny partner eller att jag är själv, det får tiden utvisa. Men gör allt du kan för att du ska må bra!

Vad tråkigt att höra :( lider med dig. Har ni barn sedan innan? Hur länge har ni hållt ihop? Hur lång tid har gått sedan du gjorde abort? Tog precis en varm dusch och det var så skönt att stå för mig själv där under vattnet och bara gråta. Känns som värsta skittiden nu iom högtider som jul, nyår och födelsedagsfiranden. Jag har faktiskt gjort mera för mig själv den sista veckan. Han får säga och tycka vad han vill men nu ska jag göra det jag vill och behöver för att må bra. Det känns ju lite "riskabelt" att sätta en sådan attityd mot honom men det är nog det enda som får mig att må någorlunda just nu.

Jag går igenom samma just nu så jag vet inte. Gjorde abort för ett par veckor sedan fast jag egentligen inte ville - för killen ville inte behålla. Har inga barn sen innan, det hade varit mitt första. Killen har nu dessutom lämnat mig och totalt blockerat ut mig ur hans liv. Han var mitt livs kärlek. Orkar inte göra någonting. Ligger i sängen och varken äter eller sover. Bara gråter. Saknar barnet. Saknar honom. Har tappat all livsglädje och vill bara dö.

Åh Gud tjejer jag lider med er!! Jag har varit med om precis samma sak!! Jag är 21 år och gjorde tillslut abort i vecka 16...det var fruktansvärt och mår så dåligt över att jag väntade tills sista sekund och att jag gav upp mitt barn. Jag älskar min pojkvän men hatar honom också!! Sjukt jobbigt eftersom det var han och hans familj som tvingade mig. De körde mig till abortkliniken...jag ligger bara i sängen och gråter. Han fattar ingenting!! Och alla ska fan ha barn samtidigt som jag skulle..går inte glömma går inte förlåta jag dör!!! Vill bara ha tillbaka mitt barn!!! Ångrar verkligen att jag gav upp!! Men han tog all min styrka...helt förtvivlad...

Vi har barn på varsitt håll men inga gemensamma. Mycket olyckliga omständigheter just nu, han ber om ursäkt för att varit så drivande om abort och för att han valde att inte vara behjälplig under aborten. Vi träffades inte på en vecka, och jag blev tillsagd att in höra av mig. Nu är han förtvivlad och vill inget hellre än att bli förlåten och att vi ska börja om på nytt.

Jag älskar honom, och vi har haft mycket fint ihop. Men jag har svårt att se hur jag skulle kunna förlåta honom. Inte för att han ville ta bort barnet, men för hans grymma behandling av mig. Man lämnar inte den man väntar barn med sådär. Att jag fick gå igenom aborten själv helt frånkopplad från honom, utan stöd i min svårt stund känns svårt att förlåta. Hur ska jag kunna lita på honom igen?

Just nu vet jag inget, men jag tar som sagt en dag i taget. Ska landa i det här och läka innan jag väljer hur jag ska göra med honom. Fram tills dess är det bara jag som gäller.

Jättetråkigt att ni sitter i samma sits som mig, det önskar jag ingen. Nu är bara frågan hur man kommer vidare, det hör ju tyvärr till dåtiden och är egentligen inget att älta dagarna in och dagarna ut men jag kan inte sluta tänka på det och mår så dåligt av det. Vill inget annat än att få vara mig själv och kunna få vara glad igen men det är något som ligger där och gör att jag bara känner irritation, vill isolera mig mot min omgivning, inte umgås med vänner och spela glad :(

Kan inte tänka mig hur jobbigt en så pass sen abort som v16 innebär, lider med dig :( min har varit relativ enkel, en tablett och två dagar senare tabletter för blödning som motsvarar en mensblödning, är idag inne på dag 14. Sjukt frustrerande att gå runt med binda 24h om dygnet alla dessa dagar, känner varje bloddroppe som rinner ut, blä.

Killar har det så jävla lätt under en abort. Nu har ändå min sambo velat finnas där, han har varit med både till kuratorn och gynmottagningen. Han har försökt att hålla om mig när jag gråtit som mest men jag kan bara inte vara nära honom, jag vill inte!! Hans största mardröm var att vi efter denna abort skulle gå sär och stå ensamma med två barn, min största mardröm var att om vi skulle behålla barnet och det blev för jobbigt för honom, han skulle lämna oss. Mao vi båda var rädd att detta skulle tära på vårt förhållande och OM det har gjort det. Jag tror fortfarande inte att han förstår hur sårad och ledsen detta har gjort mig.

Stor kram till er tjejer!! Hoppas ni i allt elände ändå finner lite julefrid.

Men jag kan inte sluta hata hans föräldrar som bidrog till mycket elände!! De körde mig till abortkliniken mot min vilja för de sa att jag förstörde deras sons liv!! Ändå kan han inte förstå hur jag kan hata hans föräldrar så mycket!!!

Åå vad jag lider med er! Har aldrig varit i er situation men har däremot kämpat med missfall där fostret dött i magen och fått genomgå aborter pga det så förstår er tomhet. Inget jag säger kan få er att må bra. MEN jag känner flera familjer där kvinnan behållt barnet mot mannens vilja. Ingen av de paren har det bra längre. Det är fruktansvärt men man kan nästan känna pappornas agg mot mammorna fortfarande och värst av allt, mot barnen! Kan komma pikar att "det var du som skulle ha han" om han gråter osv. De alla har ju hoppats att papporna ska ändra sig när barnen kommer... Men tänkt om det inte blir så? Ett barn är så stort och fantastisk att man vill dela det med någon. Man kan såklart föda och fostra ett barn själv, det är tufft men det går... Men om man får välja, vill man sitt barn det? Om man får välja vill man väl ge sitt barn en trygg uppväxt fylld av kärlek och lycka? Nu tror jag absolut ingen mamma någonsin ångrat sitt barn men är inte förutsättningarna bra är det helt enkelt inte bra. Sedan att killarna i fråga inte stöttar och finns där för er fullt ut är helt oacceptabelt. skäms på dem!! Åter igen, jag lider med er och förstår er sorg. Och de där jävla ultraljudsbilderna som ploppar upp i tid och otid! Hur vänner får barn när man själv skulle haft. Det sägs att tiden läker alla sår och vet ni vad, det stämmer! Men tiden kan va lång. Hursomhelst, ni måste intala er att ni gjorde rätt val för ni kan inte göra detta ogjort. Försök förklara för era partners hur ni känner och försök att inte klandra dem eller var arga på dem, ni mår bara sämre av det. Intala er att ni gjorde rätt val, rätt val är när ett barn är önskat hos alla inblandade. En stor styrkekram till er!!

Vilket idiotiskt sätt att se på det.
DE förstör ju ditt liv ännu mera.
De kan ju bara bryta med dig om de inte vill ha med dig och barnet att göra.

Hur går det för er tjejer? Själv har jag precis slutat att blöda. Känner mig fortfarande nedstämd, främst att vara omkring och prata om gravida vänner till oss. Jag är inte avundsjuk och bitter på deras barn domsänglar blir bara ännu meta besviken påminn sambo då alla andras killar är glada och i tredelade i graviditeten, alla utom min, typ.

Just ditt fall claudias är ju otroligt illa :( hade haft Noll tillit till både honom och familjen. Tycker bara att vår lilla abort tagit hårt på kärleken åt min sambo och främst tilliten. Trodde aldrig detta om honom, just nu känns det som att alla mina känslor för honom försvann samma veva som aborten drog igång. Jag ser honom som en vän, orkar inte ens höra honom prata om hans jobb eller senaste grejen bland kompisarna, spyr på det, vill helre sitta ensam i ett rum med ipaden. Har unnat mig meta egentid i form av tid med vänner, åkt till mina föräldrar på kvällarna osv det gör gott.

Helt ärligtser jag inte fram emot att fira nyår med hans kompis och gravida fru imorgon.

Hur går det för er tjejer? Själv har jag precis slutat att blöda. Känner mig fortfarande nedstämd, främst att vara omkring och prata om/med gravida vänner till oss. Jag är inte avundsjuk och bitter på deras barn men det får mig bara att bli mera besviken på min sambo då alla andras killar är glada och intresserade i graviditeten, alla utom min, typ.

Just ditt fall claudias är ju otroligt illa :( hade haft Noll tillit till både honom och familjen. Tycker bara att vår lilla abort tagit hårt på kärleken åt min sambo och främst då tilliten. Trodde aldrig detta om honom, just nu känns det som att alla mina känslor för honom försvann samma veva som aborten drog igång. Jag ser honom som en vän, orkar inte ens höra honom prata om hans jobb eller senaste grejen bland kompisarna, spyr på det, vill hellre sitta ensam i ett rum med ipaden. Har unnat mig mera egentid i form av tid med vänner, åkt till mina föräldrar på kvällarna osv det gör gott.

Helt ärligt ser jag inte fram emot att fira nyår med hans kompis och gravida fru imorgon. Nej nu vill jag bara att tiden ska gå fort så jag slipper detta.

Jag känner så igen mig Har två barn o skulle ha bf nu om tre veckor har mått dåligt sen innan aborten Blev oplanerat gravid då sambon slarvade med kondom så jag skyller faktiskt all den här skiten på honom för jag ville faktiskt egentligen ha ett tredje barn. Jag tog aborttabletten gråtandes på sjukhuset och jag visste att jag valde fel men jag trodde att jag skulle bara kunna bita ihop och klara av det, men det gör jag inte...Min yngsta hade blivit ett så bra storasyskon, hen pratar ofta om bebisar och säger att hen vill ha en bebis hemma och att det nog kommer en i mammas mage snart...och jag vet att det inte kommer bli så. Jag älskar min sambo tror jag fortfarande men ibland när jag är riktigt nere klarar jag inte av att se på honom. Jag har min häst och jag skulle nog inte klarat mig utan den, sambon säger inget om att jag är med hästen mycket, han vet att han har gjort mig så ledsen, jag kommer alltid ångra mig och önska att jag inte var så feg, jag borde behållt mina då tre barn och jag vi hade klarat oss men nu är det försent och nu finns bara sorgen och hopplösheten kvar...

Vad tråkigt med ännu en kvinna i denna jobbiga sits, lider med dig! Hur gamla är dina barn? Jag tror att om man har barn tillsammans tedan innan blir en oplanerad graviditet som leder till abort mycket värre, främst om man vill olika angående behålla/välja abort.

Jag känner att egentid gör mig gott just nu. Allt från bio eller middag med en kompis, tre timmar hos frisören, en kvällsbastu med min mamma eller bara åka till mataffären ensam.

Min sambo har nog inte insett riktigt hur jobbigt detta faktiskt varit för mig, vi har aldrig egentligen pratat om att vi är helt nöjda med två barn tillsammans eller eventuella syskon, vi har liksom bara varit nöjda för stunden och lever i nuet.

Det var sämsta tiden att detta kom just nu då min sambo precis startat eget företag och inkomsten iom blir drastisk minskad första tiden, vilket vi väl vet om. Att jag skulle gå hem på fp nu igen var liksom inte riktigt aktuellt, det var väl mest det som avgjorde, den ekonomiska biten (som kommer vara väldigt mycket bättre om ett år, tror vi) kärlek hade då funnits till.

Lite det som man är ledsen på också, hade detta kommit för tre månader sedan eller om ett halvår hade det nog kunnat sluta annorlunda :( sedan blev jag mycket piggare när blödningarna slutade, 2,5vecka efter aborten. Imorgon ska jag till gyn för ett nytt gratest och samtal med kuratorn. Tänker på dig "så ledsen"!

Oj, känns som om det är jag som skrev. Sitter i samma sits nu. Två barn sedan tidigare, oplanerat gravid trots p-piller. Är i vecka 8 nu, i vecka 9 ska jag till kvinnoklinik för VUL och diskutera abort. Jag vill gärna ha ett tredje barn, sambon inte. Han blev först lite besviken att jag bokat tid på abortmottagning utan att prata med honom först - men han var ju tydlig med att han var nöjd med två så det var därför jag bokade direkt... Så vi har snackat för- och nackdelar och jag har fått upp hoppet, tills igår. Han tar BARA upp nackdelar!!! Så jag frågade vad vitsen var med att diskutera detta om han bara ser massa hinder! Sen blev det tyst... Men känns ju tydligt vad han vill... och vad jag INTE vill. Men kan ju inte behålla ett barn mot hans vilja... Så om 4 dagar ser jag mitt lilla liv på en skärm... och dagarna efter släcker jag det lilla livet... Hur i helvete tar man sig ur detta sen??? Känner också att om det inte vore för mina barn så... Men min sambo... jag kommer förakta honom. Jag kommer verkligen förakta honom. Jag gör det redan. Är deppig, kort i ton, sur, lättirriterad, trött, likgiltig (dock inget av detta mot mina barn, där försöker jag vara "vanliga mamma"). Vill inte träffa vänner. Magen har börjat puta lite (mest svullna tarmar, men ändå, svårt och jobbigt att dra in magen konstant). Kommer bli abort i vecka 10, kirurgisk. Mot min vilja. Vill inte ens se på min sambo... eller krama. Han säger att jag inte ska behöva gå igenom detta ensam, hans finns där osv. Men tror han verkligen att jag vill ha honom vid min sida nu!!? Två lyckligt gravida kollegor på jobbet som har bf någon månad tidigare än vad jag skulle haft gör inte saken bättre. Helskotta... Hur går det för dig TS och relationen till din man...?

Hej har missat ditt inlägg. Hur har det gått för dig? Lider så med dig och att man ska behöva hamna i denna sits. Gjorde min abort för lite mera än två månader sedan och nu känns det väl "okej" jag har varit noga med egentid för att må bra. Umgåtts med vänner för fika/middag ute, shoppat i lugn och ro, utekväll osv. Min sambo har mörkt en tydlig skillnad på det mot hur jag alltid varit "hemmakär" innan. Jag har varit mycket med mina föräldrar, syskon och nära vänner hans vänner och familj har jag haft noll ork och lust att träffa.

Länge har jag avskytt honom, jag älskar mina barn och gör allt för dom men han (?!) min tillit har sjunkit så visst har vi mycket att jobba på efter allt detta. Han har sett hur otroligt jobbigt jag haft det (i början var det mycket hormoner med i spelet också!) men han har nog gör mig inte funnits där så som jag behövt honom tyvärr. Bara en sådan sak när han nämnde att vi inte haft sex på länge, nej det kom en abort emellan vad FAN tror du själv?! Idiot!! Jag sa att jag inte tänkte hamna här igen och inte har oskyddat sex mera och timmen senare kom han hem från affären med kondomer. Bra visst, men lite för sent kan jag tycka och aborten finns fortfarande kvar i mitt huvud och hjärta. Jag jämför mig alltid med vänner som ska ha nu och min barndomsvän som jag låg två veckor innan. Jag har det nog ändå okej nu men vårt förhållande för mig är som natt och dag, undrar om det någonsin kommer bli densamma och bra igen.

Stor kram till dig!

Hej TS! Hur det har gått? Jo vi ska faktiskt på inskrivning hos barnmorskan om någon vecka. Min sambo såg hur dåligt jag mådde och "vände" kan man väl säga. Nu sitter han dagligen och kollar vilken barnvagnsmodell vi ska ha och igår hade han förslag på en massa namn. Så han har verkligen ändrat inställning! Men han var ju velig från början uppenbarligen, och chockreaktionen utlöste väl alla nackdelar han tog upp hela tiden. Jag själv har inte kunnat glädjas helt ännu - dels är jag i vecka 9-10 och är väl inne i den fasen då man inte känner sig gravid överhuvudtaget (ingen "mage" ännu och symtom klingat av), samt att hela graviditeten startade så jäkla traumatiskt och fick därför aldrig fram någon glädje i det hela. Så nu väntar jag på att passera vecka 12 då mesta oron har lagt sig, vi vill berätta för fler etc och DÅ kanske jag kan börja glädjas! Tror du att du och sambon kommer klara er i relationen? Hur känner du innerst inne?