Hon blev arg för att jag kräktes?

Det låter som ett vanligt beteende för en kräkfobiker. Man får så kraftig ångest att det överskuggar allt annat. Man ställer konstiga frågor och kan bli arg på att folk utsätter en för risken att bli smittad. Jag hsr träffat kräkfobiker som på allvar tycker att man ska hålla barn hemma från skolan om något av syskonen kräkts även om det barnet inte har symtom. En tjej som inte ville krama sin son efter han hade kräkts (alltså på flera veckor) tills han undrade om inte hon tyckte om honom längre.

Min poäng är det hon gjorde var helt normalt för en kräkfobiker men helt irrelevant för oss andra. Hon kan inte riktigt hjälpa det men hon borde ju söka för det. Försök att inte ta det personligt. När det här har lagt sig kommer hon nog att skämmas.

Okej, jag har aldrig träffat någon som haft det innan, visste knappt att man kunde ha det. Jag visste ju inte heller om att hon hade det när det hände utan fick veta det när vi kom hem. Kändes som att jag var äcklig och att jag hade gjort något jättedumt just för att hon sa såna saker. Jag förstår ju att det är en fobi nu. 

Jag skulle också reagera sådär säkert, har också kräkfobi.

Så fort någon kräks så tror jag att jag ska bli sjuk också.

Tycker hon gjorde det bra som förklarade iaf

Var ju inget ont mot dig egentligen

Ja, det är normalt att bli så orolig, det skulle även jag blivit även om jag inte har kräkfobi. Däremot så avskyr jag att vara magsjuk och kräkas och vill för allt i världen inte utsätta mig för eventuell smitta i onödan. Och jag skulle inte heller vilja utsätta någon annan för det. Hade jag varit du skulle jag ringt efter den där taxin omgående. Ibland så kröks man bara en gång vid magsjuka. Och när någon blir smittad kan den bli dålig i flera dagar.

Jo jag gillar ju inte heller att spy eller vara magsjuk, gör nog ingen. Min kille ringde taxi nästan direkt, när det lugnat ner sig. Jag sa att vi inte ska stanna. Jag visste ju inte att jag skulle bli dålig och jag visste inte heller riktigt vad jag skulle göra när toan var upptagen. Tyckte bara allt var jobbigt, var precis som att jag gjorde det med flit. Vad skulle jag gjort om inte min kille var där liksom? Hon bara sprang ut i köket och höll för öronen, tyckte att hon kanske kunde sagt var hink eller liknande fanns.Jag förstår ju det nu men just då var det som hon tyckte jag var världens äckligaste. Hon sa det ju inte förrän vi kom hem. Jag tycker att det var onödigt att gå ut och viska att man tycker det är äckligt. Kände mig jätteobekväm.
 

Det kunde din pojkvän meddelat innan ni kom hem för att förklara sin systers reaktion så du slapp dessa känslor som du fick p.g.a. systerns beteende. 

Har också emetofobi och ja, vi reagerar så. Jag har en hink brevid soffan i princip jämt då min pojkvän drack för mycket för några veckor sen och spydde ner vår matta i vardagsrummet som en kaskad. Och sen dess så är hinken framme IGEN utav ångest och katastrof tankar. Jag gör exakt likadant som hans syster. Springer någon annanstans och håller för öronen och får extrem ångest och katastrof tankar. Jag har gått på kbt och behandling men emetofobi är otroligt svårt att "bota". Jag sätter mig nästan i karantän hela vinter halvåret. Så jag känner med henne. Jag mår t o m illa själv efteråt flera dagar av ren ptsd.

I den situationen så spelar det ingen roll om du försäkrar henne om att du inte är sjuk eller inte för hon måste försäkra sig själv först. Och att hon påpekade att använda toan "nästa gång" är för att försäkra både dig och henne att du vet var den är och att du hinner dit. Det blir en "flight or fight" reaktion.

Hoppas du mår bättre idag.

Jag hade skickat ut dig i hissen med en påse i handen. Sen hade ni fått åka hem pronto, i taxi som jag gladeligen hade betalat. (Även om jag rent moraliskt tycker att det också vore fel, av hänsyn till taxichaffisen.) Du hade inte kommit tillbaka in till min lägenhet igen. Eller ja, några veckor senare då, men inte i närtid.

Är emetofob, går i kbt, har barn.

I feel yah!

Min mamma var dålig i magen ibland. Hon kunde ändå sitta kvar i rummet, säga att hon mår illa, och först när hon kände att hon var på väg att spy, så rusade hon till badrummet med handen för munnen. Det var INTE trevligt att befinna sig i samma rum som hon vid de tillfällena. Jag reagerade precis som systern, frågade flera gånger hur hon mår, och försökte få henne att gå till badrummet. Jag har inte direkt spyfobi, ett väldigt stort obehag dock, och jag tror att det är min mammas ovana som är orsaken till det.

Kan det vara så att olika personer är olika bra på att känna av om de kommer att spy eller inte? Min mamma är inte den enda jag har mött som har rusat till badrummet för att spy. Jag däremot parkerar mig i badrummet långt i förväg, och där sitter jag tills det kommer. Jag blir alltså orolig när någon i min omgivning börjar må illa. Har jag att göra med en rusa-med-handen-framför-munnen-typ eller en som gör som jag och avlägsnar sig i god tid?