Sorg över dottern jag aldrig får..
Hej på er!
Jag har den bästa man jag kan tänka mig och den goaste sonen på 11 månader och är nu gravid med hans syskon som är beräknat i maj 2015. Allt har gått bra och vi var på UL där allt såg bra ut med den lille. Till skillnad från förra graviditeten valde vi att ta reda på kön. Mycket för att vi ville prova båda varianterna. Varför? För att livet är till för att utforskas så mycket som möjligt (till en viss gräns såklart).
Väl där fick vi se en liten pojke på skärmen och till en början var jag bara glad men ganska snart efter UL började jag känna en sorg och längtan efter en flicka. Vi vill inte ha fler än två barn.
Sedan gymnasiet har jag föreställt mig en flicka och tänkt sedan dess i olika situationer hur jag ska göra med min framtida tös. I gymnasiet bestämde jag mig också för ett namn till henne som maken också tycker väldigt mycket om. Denna flicka har på något sätt funnits så länge i mitt liv även om hon inte är verklig medan pojken i min mage är helt identitetslös.
Jag känner mig hemsk och som en fruktansvärd mamma som har en preferens om kön, tydligen en större längtan än vad jag medveten om förut. Jag vet att jag kommer älska min lille kille när han är ute och vi lär känna varandra, det är ju mitt barn. Jag vill inte byta ut honom men samtidigt vill jag ha en dotter och känner sorg över det jag inte kommer få. Med första barnet hade jag ingen som helst preferens och var öppen för allt, jag ville helst ha både en pojke och en flicka. Med första fanns en otrolig längtan efter det och jag visste att jag skulle vara glad oavsett kön. Även om lillebror var planerad så finns ingen tid till att reflektera över honom, inte samma intensiva längtan och nu detta, sorgen över dottern jag aldrig får. Och detta sanslöst dåliga samvete. Jag skäms över mina tankar och hur jag känner och jag har även börjat fundera på ett tredje barn enbart pga att få en flicka vilket verkligen inte är rätt. Det skulle inte vara rättvist mot nästa ev pojke men på något sätt kan jag inte släppa tanken på min dotter, det känns på något sätt så definitivt, att jag aldrig kommer att få träffa henne vilket gör att jag på något sätt griper efter halmstrån.
Det ska vara en glädje att få ett barn och jag är tacksam över att han är frisk och jag är så medveten om alla människor som kämpar för att få ett barn vilket gör att jag skäms än mer men jag kan inte rå för mina känslor. Min make vet om det men jag vågar inte prata med någon mer om detta för att jag skäms så.
Finns det fler som känner som jag och har varit i samma situation? Går känslan och sorgen över? Hur har det gått för er och hur har ni gjort med era känslor?
Ber er som tänker skriva nedvärderande saker om att jag är dum för att jag har en preferens om kön, känner som jag gör eller skaffar barn tätt att låta bli. För oss passade det bäst med barn tätt och jag har tillräckligt dåligt samvete för mina känslor som det är och blir över ändå och är fullt medveten om att andra inte ens får barn eller man för den delen.