unga som vill ha barn - åsikter?

Vad menar du med unga föräldrar? Det är ju lite skillnad på 13 och 23 exempelvis.

Pratar vi om 18-25-åringar så har jag inga speciella åsikter specifikt gällande åldern, däremot har jag ibland åsikter angående personens mognad, intelligens o.s.v. (och det har jag naturligtvis när det gäller äldre föräldrar också, om än kanske inte i riktigt lika stor utsträckning).

Jag tänker som du och menade 16+ men har märkt att väldigt många har negativa åsikter när de kommer till unga som faktiskt försöker skaffa barn med vilje. Som om vi vore sämre föräldrar på något plan.

Tja, det sämsta med unga föräldrar är att de inte gått ut skolan och därmed får kass SGI. Man får svårare att komma ut i arbetsmarknaden. Lever man på killen sin tycker jag man är självisk som skaffar barn som inte förstår att det kostar att ha barn och bara skaffar "för att det är gulligt".

För sitt eget självförtroende tycker jag att det är bra om man har en bostad oxå och inte bor hemma hos föräldrarna. Deras barnbarn är INTE deras ansvar och INTE DERAS barn.

I övrigt, i min synpunkt, tycker jag att man ska försöka "leva" lite mer. Som ung förstår man inte vilken frihet det är att kunna göra som man vill när man är äldre. Grejen att få spontandricka, äta skit under en hel dag, åka iväg långt bort för att shoppa/träffa vänner osv, bara ligga hemma och glo på film och mycket mycket mer är otroligt underskattat. Jag ville ha barn redan som 14åring och är fruktansvärt glad över att jag fått vara "fri" och leva ut min ungdom och inte behövt ta ansvar för ett barn.

Under 18 är man inte myndig och räknas själv som barn. Klingar illa i mina öron att "ett barn ska ta hand om ett barn". Så tycker jag och inga argument kommer nånsin ändra min åsikt.

Sen kan vem som helst bli mamma. Men att bli en BRA mamma är trixigare.

Okej, om man är 16 tycker jag att man gott kan vänta ett par år. Även om man har ekonomin och kanske till och med redan hunnit flytta hemifrån tror jag att det kan vara bra att hinna "andas" och få lite tid att reflektera över sin egen barndom och att hitta sig själv. Jag tror absolut att man kan bli en bra förälder trots att man är väldigt ung, men då handlar det nog väldigt mycket om tur - att man själv haft väldigt bra föräldrar som givit en sunda värderingar, trygghet och stabilitet och som lärt en hur man underhåller sina relationer (tänker då främst på förälder-barn-relationen, men också på den till sin partner och till andra vuxna). Har man däremot -som de flesta av oss - inte haft en alldeled perfekt barndom så hinner man ju antagligen inte ens reflektera över detta och inse hur det borde ha varit förrän man är där och gör samma misstag själv, tänker jag.

Jag tänker att det är väldigt individbaserat, någon kan ju exempelvis vara 30 och inte vara redo för barn medan en 20 åring kan vara mer än redo, nu tänker jag gå in på personliga detaljer för att ge er ett exempel: 

Jag har redan hunnit leva de där "fria livet" som bland annat involverar alkohol, misstag man lär sig av, spontana resor osv - faktiskt ända sedan jag var 11 år gammal (fy, på mina föräldrar som ej hade koll) - det är inget liv jag är intresserad av att leva. 

I mitt förra förhållande blev jag gravid då jag var 17, jag var blind då och ville behålla barnet men fick (ursäkta mig nu) tack och lov missfall vilket jag nu i efterhand kan tacka för eftersom att jag inte hade ett stabilt hem, ekonomi etc. 

Nu lever jag i ett nytt, stadigt förhållande med en kille på 24, han är ansvarsfull, har en fast anställning((plockar ut 16 efter skatt) och har även han "hunnit" leva livet, om vi ska uttrycka det så. 

jag är 19, har en fast anställning som boendestödjare (plockar ut 22 efter skatt), vi har eget boende och ett ordnat liv. 

vi har både hunnit göra spontana saker tillsammans, eller att bara slappa otaliga dagar i soffan framför filmer för att vi kan och känner båda att vi vill ha barn. 

enda minuset är att vi vill ha en annan lägenhet men de är bara att ligga i och söka, i vilket fall kan jag ju känna att vi har bättre förutsättningar än någon som är 17, vill ha barn, ej har inkomst eller eget boende etc, eller vad säger ni?

Tycker ni har en väldigt bra grund. Ser inget fel i att ni skaffar barn. Jag är själv 23 :)

Tack :) många tycker dock inte så, tyvärr, oftast många främlingar som har "om" och "men" att komma med.

Jo, men jag tror det sägs med välmening utifrån deras egna erfarenheter. Får man hoppas iallafall ;)

Eller så är de bittra ;) mohaha

Jag är 19 år och har bestämt mig för att börja försöka bli gravid nu till sommaren, så att BF är någon gång under 2016.

Oavsett vilken ålder man är i, kommer det i de flesta fall vara oroligt, spännande och framförallt nytt när man bestämmer sig för att skaffa sitt första barn.
Min personliga åsikt är att så länge du har en partner, som du litar på och känner är rätt för dig, att ni har en stabil inkomst och någonstans att bo, så är det bara "kör på". Sen har personlig mognad en mycket stor roll när du tänker skaffa barn.

Själv anser jag att jag är fullt kapabel till att ta hand om ett barn. Jag och min sambo har varit tillsammans i 6 år, bor ihop sedan 1 år tillbaka och är förlovade sedan 4 år tillbaka. Vi har stabil inkomst och stöd från våra familjer.

Såvida föräldrarna är myndiga och har inkomst nog att försörja en familj ser jag inga problem i att planera och skaffa barn.

Att man sen kanskeblir gravid innan man har en inkomst händer ju ibland och då löser man det på något sätt men det är ju lite osmart att planera att bli gravid utan inkomst (och sgi).

Kass förälder kan man vara oavsett ålder men det underlättar nog om man lekt av sig sin egen ungdom lite innan eftersom barnen är i behov av trgghet och stabilitet.

Jag kan tycka att det problematideras väldigt mycket ibland kring ålder och graviditet. Är man 18 är man ju per definition vuxen. I alla tider har det varit en helt normal ålder att föda barn vid. Problemet är ofta förutsättningarna att försörja dem sedan. Kan man det, helst då utan hjälp av föräldrar eller socialtjänst, finns det knappast något att fundera kring. Jag tror inte att någon är beredd på vad det faktiskt innebär att få barn, vare sig man är 18 eller 35, utan det är något man växer in i. Är man äldre kanske man har en annan känslomässig mognad, men man kan också vara stelare i sitt förhållningssätt. Mer invand vid sina hobbies, ett bekvämt vuxenliv där man slipper anpassa sig och en social sfär som sannolikt kommer att behöva stryka å foten en hel del för att möjliggöra ett familjeliv. Samt äldre far- och morföräldrar som kanske inte kommer att orka rycka in som barnvakter på samma sätt. Egentligen är det synd att samhället inte är mer anpassat för den faktiska ålder där det biologiskt passar bäst att producera barn. Istället ska man utbilda ihjäl sig till yrken som inte fordrar det (för att mörka lite arbetslöshetsstatistik) harva 5 år på nåt osäkert vikariat och vänta med ungar tills man nästan inte kan få dem längre. Nej, det finns sannerligen en del förbättringspotential. Säger jag som är 30, med akademisk examen och som inte ens har börjat jobba på det än.