Förstå och ha överseende men hur länge?

Jag känner spontant att det inte är okay att vara så elak bara för att man mår dåligt. Man ska ju inte behöva stå ut med vafan som helst bara för att hon har det jobbigt?

Du ska inte behöva må dåligt för att din syster gör det. Har du tagit upp det med henne, att hon inte kan säga och göra vad som helst mot dig? Vid ett lugnt tillfälle alltså, inte under bråk. Vissa som mår dåligt tar ut det på den som står dem närmast för att de vet att denne tål det. Men i ert fall har det gått för långt och du behöver markera mot henne för att inte dras med ner själv. Säg något i stil med "Jag vet att du har det jobbigt och jag försöker göra mitt bästa för att stötta och hjälpa dig. Men när du säger så där blir jag ledsen och det är inte okej." Din systers familj får väl köpa ut er ur sommarhuset. Så kan de bo där själva och sköta det på sitt sätt.

Du ska inte behöva må dåligt för att din syster gör det. Har du tagit upp det med henne, att hon inte kan säga och göra vad som helst mot dig? Vid ett lugnt tillfälle alltså, inte under bråk. Vissa som mår dåligt tar ut det på den som står dem närmast för att de vet att denne tål det. Men i ert fall har det gått för långt och du behöver markera mot henne för att inte dras med ner själv. Säg något i stil med "Jag vet att du har det jobbigt och jag försöker göra mitt bästa för att stötta och hjälpa dig. Men när du säger så där blir jag ledsen och det är inte okej." Din systers familj får väl köpa ut er ur sommarhuset. Så kan de bo där själva och sköta det på sitt sätt.

Jag vet med förnuftet att det inte är ok av henne. Och jag har pratat med henne vi flera tillfällen genom åren och fått henne att sluta med de saker som skadat mest. Hon pratade löpande illa om min man tex. Det förstod hon att sluta med när jag tog upp det. Hon har också slutat prata illa om mig med vår mamma efter att jag förklarade hur illa det gjorde relationen mellan mig och mamma.

Problemet är nu att det är "småsaker" som inte går att ta på riktigt. Visst kan jag hänvisa till hon ju sagt och gjort det och det, men av erfarenhet vet jag att det blir rätt tjaffsigt och inget gott kommer ur det... jag går liksom och väntar på nästa "riktiga" grej som inte går att förklara bort.

Egentligen tror jag inte att jag kan få henne att sluta bete sig illa. Jag måste bara lära mig att ta henne som hon är på nåt sätt men vi hamnar i ständig konflikt över stugan.

Hennes ekonomi tillåter inte att köpa ut mig. Jag ha funderat på om jag kan stå kvar som ägare under tex 2 år men avsäga mig nyttjande mot att hon tar driftkostnaderna. Då har hon ett tag på sig att dels vänja sig vid tanken men kanske också att hitta en möjlighet att lösa ut mig.

Men jag r fortfarande livrädd för att prata med henne om det... Hon kommer inte att förstå mitt perspektiv alls...

Sätt hårt mot hårt. Tala om att ni inte är där pga hur hon beter sig och att ni nu kommit så långt att ni vill sälja.

Fråga henne hur hon anser att ni ska lösa det och börjar hon skälla; stoppa henne och säg att det där tänker du inte lyssna på. Välkomna henne när hon kan tala om saken som en vuxen människa.

Förklara att du har kämpat för att hon ska må bra men att ditt mående är lika viktigt och du har nått din gräns nu. Antingen söker hon hjälp för att sluta må dåligt eller så vill ni sälja.

Alternativt att ni föreslå att ni strikt delar upp veckorna så att ni inte är där samtidigt.
Har ni sem samtidigt får ni dela upp veckorna.

Avsluta med att tala om att du älskar henne, men att du inte kan ta hur mycket som helst och nu är det stopp.

Om du tror att hon kan ta det lättare av att få ett brev så skriv till henne och förklara att det är för att hon ska få tid på sig att smälta det hela i lugn och ro.

Som Anonym (Sluta jamsa) säger!! Gor du på annat sätt kommer du bara att dra ut på det hela i vem vet hur lång tid.

TS, detta handlar egentligen om ett helt annat problem. Din syster har alldeles för mycket makt över dig och du tar alldeles för stort ansvar. Min gissning är att om du började sätta hårt mot hårt och peka med hela handen, skulle det först bli bråk, men sen skulle din syster komma krypande. Hon behöver dig mer än du behöver henne. Hon har lagt av med vissa otrevligheter närde har sagt ifrån. Detta betyder att hon innerst inne är rädd att förlora dig.

Du måste helt enkelt sluta "ta hand om" henne. Hon beter sig illa mot dig för att hon kan göra det. Att du är "livrädd" för att prata med henne om huset, tyder på att du är konflikträdd ovh att hon har alldeles för mycket makt över dig. Inser du problematiken?

Du har inga skyldigheter att ställa upp på henne öht. Hon är en vuxen kvinna med eget ansvar för sitt liv. Vill hon ha din hjälp och ditt stöd så får hon skärpa sig. Så enkelt är det.

TS, detta handlar egentligen om ett helt annat problem. Din syster har alldeles för mycket makt över dig och du tar alldeles för stort ansvar. Min gissning är att om du började sätta hårt mot hårt och peka med hela handen, skulle det först bli bråk, men sen skulle din syster komma krypande. Hon behöver dig mer än du behöver henne. Hon har lagt av med vissa otrevligheter närde har sagt ifrån. Detta betyder att hon innerst inne är rädd att förlora dig.

Du måste helt enkelt sluta "ta hand om" henne. Hon beter sig illa mot dig för att hon kan göra det. Att du är "livrädd" för att prata med henne om huset, tyder på att du är konflikträdd ovh att hon har alldeles för mycket makt över dig. Inser du problematiken?

Du har inga skyldigheter att ställa upp på henne öht. Hon är en vuxen kvinna med eget ansvar för sitt liv. Vill hon ha din hjälp och ditt stöd så får hon skärpa sig. Så enkelt är det.

Intressant det där om makt. Jag kan se det nu, ju mer jag tänker på det... Hon är beroende av min ekonomi för att behålla stugan och hon är beroende av att jag (inkl maken) gör praktiskt underhållsarbete. Men jag tror faktiskt inte att hon är villig att lägga två fingrar i kors för att kunna umgås och bara ha roligt. Senaste dagarna har hon gjort tydligt att det är väldigt lång väg tillbaka till en sån relation. Så jag kan förlora min syster för ett bra tag framöver...

En annan härskametod som jag ser nu (tack för att du öppnar mina ögon!!!) är att hon spelar på mitt samvete och antyder ofta att jag inte gör tillräckligt för vår mamma (som varit i utsatt läge några gånger). "Eftersom hon älskar mamma gör hon si och så"... vilket jag då inte gjort. Vi gör allt som oftast saker på helt olika sätt och mitt duger sällan.

Och jag är nog konflikträdd när det gäller syster, även om jag brukar kunna behålla lugnet och verkligen fokusera på att reda ut saker så är det eftersmaken som ställer till det för mig. Och i detta fall kan jag inte få henne att se det jag ser, vilket jag annars brukar kunna. När det är hon som beter sig illa och jag känner mig säker på att jag inte gjort något fel (mer än en vanlig människa iaf) då reder jag gärna ut saker och ting. Men nu kommer det inte att sluta väl. Jag är också lite rädd för att jag ska bli svarta fåret i mina föräldrars ögon också. Jag riskerar att förlora hela familjen...

Antar att jag kan prata med föräldrarna i förväg om vad jag vill så de får båda perspektiven innan jag blivit svartmålad. Och jag ser min egen del i konflikterna. Jag klarar ju inte att bemöta syster på rätt sätt eller hitta bra samarbetssätt som passar oss båda. Så jag är ju inte utan "skuld". Jag vill alltså inte att föräldrarna ska tro att jag skyller allt på henne.

Brev...ja det har jag tänkt. Och tom skrivit ett som ligger i en låda sedan augusti... men sen har hennes dåliga mående eskalerat och jag vill verkligen inte spä på det :(

Hennes dåliga mående är inget du kan göra något åt eller något du är skyldig till. Vad hon än säger.

Varför är hennes mående viktigare än ditt? Varför är hennes önskan om att ha sommarhus som hon kan vistas i viktigare än att du har det?
Som det är nu har hon ett sommarhus, inte du.

Att hon inte har ekonomi till att lösa ut dig är en ÄN större anledning för henne att bete sig som folk. Bara för att man är sjuk eller mår dåligt får man inte bete sig hur som helst.

Har själv haft depression och lever med en man som är djupt deprimerad sedan mer än tio år tillbaka, men han beter sig inte så. Visst kan han ha sagt eller gjort något som inte är så snällt men han ber alltid om ursäkt efteråt. Alltid.