Narcissist? Hur sätta gränser..

Okej.. Jag har nu försökt skriva detta inlägg flera gånger, jag vill få med så mycket information som möjligt för att kunna få hjälp. Jag vill inte heller skriva flera sidor med info, vilket jag gärna hade gjort. Men det kan bli lite jobbigt att läsa då 

Hur som. Jag har stora problem med min fästmans bror. Jag vet inte riktigt vad problemet är; om han endast är omogen och ser det som helt ok att utnyttja andra människor, eller om det faktiskt kan vara så att det finns något form av problem som ligger under ytan.

Det tänkte jag skulle speca upp hans olika "kvalitéer" så får ni bedöma själva.

- Tycker han är bättre och står över alla andra.

- Har stora problem med auktoriteter, såsom lärare, arbetsgivare.. ja tom Skatteverket mm. Han tycker att han är smartare än alla andra och att han kan göra lite som han behagar, bryr sig inte/tänker inte på konsekvenserna.

- Arbetsskygg. Dels tycker han att det "bara är idioter som arbetar för en så dålig lön som 25 000:-/mån", trots att han är strax över 20 år och endast har gymnasiekompetens. Han anser att hans tid är värd mycket mer än så, så då väljer han hellre att inte arbeta alls. Min fästman har erbjudit honom arbete flera gånger, men det fungerar aldrig, då han inte orkar anpassa sig efter varken arbetstider, kollegor eller arbetsuppgifter. Han vill helst bestämma tider själv och komma och gå som han behagar, helst arbeta halvtid för en heltidslön.

- Han lånar gärna pengar och beter sig som att det är alla andras skyldighet att se till att han kan göra det han vill, men att låna ut till någon annan eller hjälpa någon, det gör han inte.

- Respektlös för andras tid. Han är konstant sen till saker och ting, som tidigare - kommer och går som han behagar. Ber inte om ursäkt utan förväntar sig att det inte ska göra andra människor något att de får vänta på honom. Säger man till och förklarar att det inte är okej att låta en vänta så, så får man oftast ett arrogant svar tillbaka som; "det är ju ert problem om ni väntar kvar. Jag hade massa saker att göra, nu är jag ju här så vad spelar det för roll". 

- Kan inte ta kritik/pikar, men ger gärna det till andra. Gillar att påpeka andras svagheter/misslyckanden, samt att säga rakt ut hur han tycker och tänker, men kan inte ta det själv. Har aldrig haft några problem att dra igång konversationer om min fästmans ex mitt framför mig, eller fråga personliga frågor inför människor man inte känner så väl. (Ex, frågar "Hur går det med barn då, är det något på gång?" och ställa en mot väggen i ett opassande sammanhang. Jag anser att denna fråga i det sammanhanget är opassande och privat".) Kan inte ta pikar. Säger man "nej, nu börjar det bli sent och jag ska upp tidigt imorgon så jag tänker runda av" så förstår han inte alls. Eller bryr sig inte, vad vet jag.

- Ingen empati/sympati. Bryr sig inte om andra. Hittar ofta flickvänner som betalar för honom, så som bensin, mat osv. Men bryr sig inte om dom egentligen, kan ha flera samtidigt men säger själv att han "inte ser dom som flickvänner, utan de är bara kompisar", men jag vet att tjejerna själva inte ser det så.. Utnyttjar gärna folk på detta sätt, inkl sin familj. Kommer gärna och "blir bjuden på middag", och sover sedan över. För att sen bli bjuden på både frukost och lunch, och helst middag igen, innan man eventuellt börjar tänka på att åka hem. Pikar fungerar inte, och min sambo vill helst inte konfrontera honom, vill inte ha bråk. Sover han över så är det vår skyldighet att hålla med mat och snacks, annars blir han grinig som ett litet barn. 

Om vi går upp kl 9 och sätter igång teven kl 10 så kan han ropa "kan man inte få sova på det här stället, det är ett jävla liv." Han sover nämligen till kl 14 helst och säger sen att han har svårt att sova på nätterna så då ska vi anpassa oss efter det och vara tysta tills kl 14. En gång skaffade han en hund (som vi lyckades omplacera, tack gode gud). Den tog han med sig hit när han sov över. Hunden fick anpassa sig efter hans sovvanor (vilket är svårt för en valp) så jag tog ut hunden tidigt när vi vaknade, jag tänkte på hundens bästa. När han sen kliver upp runt 13 så säger min fästman; "vad bra va att ***** har varit ute med din hund. Hon hann bara kissa en gång inne". Då får man till svar " Jaha, okej. Men varför släppte ni inte ut henne tidigare då, så hade hon inte kissat inne?".

- Paranoid. Framförallt ekonomiskt. Tror att alla vill lura honom på pengar. Anklagar en därför gärna för att ha tagit pengar, eller så hittar han på "utlägg" han haft som kan kvitta de pengar han lånat från andra. Om vi stannar på vägen och köper något till honom som han sen ska betala tillbaka för så vill han se kvittot, det får inte vara så att vi försöker lura honom. Så kostade något 129 kr så är det den summan han betalar tillbaka. Inte 150 som en annan hade gjort, för besväret typ..

Vill gärna åka snålskjuts. Ska vi någonstans så kan han "lika gärna åka med oss för då ska vi ändå åka och han behöver inte bekosta det själv". Inte en tanke på att dela på bensinen. Bestämmer vi oss för att vi inte hinner åka så blir han förbannad, för då får han inte åka gratis. Då stannar han hemma istället och säger att det var vårt fel att han inte kom iväg.

Vill inte berätta om "affärsidéer" han har, för då tror han att hans bror ska sno hans idé, för den är så himla bra. (Det ska tilläggas att min fästman inte gjort annat än att försöka hjälpa sin bror med allt, aldrig någonsin försökt ljuga eller lura honom på något sätt.

Jag anar också att han är avundsjuk på min fästman, för han klankar gärna ner på honom, samtidigt som han på lite konstiga sätt försöker göra likadant som honom.

Är det bara jag eller är detta lite sjukligt? Eller är han bara omogen? Kan det vara ren narcissism eller kan det vara typ add-diagnos?

Till detta vill jag tillägga att deras mamma gick bort när dom var relativt unga och sedan dess så har min fästman försökt ta hand om sin bror, som en extra pappa. Han tycker synd om sin bror, därför vill han inte att jag ska konfrontera honom, utan låter han istället hållas. Jag har väldigt jobbigt med allt detta, då jag är en person som säger vad jag tycker, istället för att vara tyst. Jag förstår att det inte har varit enkelt för någon av dom, men menar på att det kan inte vara så att man ska tillåta att han beter sig hur som helst. Jag hjälper honom gärna, men han måste väl förstå någon gång att, behandlar man andra människor som skit så kan man inte förvänta sig att bli behandlad som en kund tillbaka?

Snälla, någon som har erfarenhet av något likande?
(Förlåt för att inlägget blev långt iallafall)