Jag träffade honom när jag var 22 och han var 20, vi träffades på jobbet där jag precis hade börjat och det blev som det blev helt enkelt..... I början är man ju nyförlskad och svävar lite på moln och ser allt i rosaskimmer. Han var väldigt uppvaktande, köpte blommor, kläder, smycken etc till mig och tog med mig på fester och lite så, vi var ju i den åldern då man var ute mycket och inte tog allt så himla allvarligt.
Jag visste att han spelade på trav, jag såg han läsa travtidningar och kollade text-tv och var med nån gång ibland och kollade på trav live.
På sommaren så skulle vi möta upp min bror och hans familj vid en travbana då även min bror är travintresserad och spelar, plus att de två hade fler gemensamma intressen så de trivdes rätt bra ihop.
Efter den helgen så kom han till mig och sa att han tyckte att han spelade bra mycket och satsade stora belopp, med tanke på hans ålder och jobb, han borde inte ha fullt så mycket pengar att spela för....
Jag lyssnade på vad han sa, och frågade även pojkvännen sen men han skrattade typ bara bort det och menade på att han sparat ihop för en travhelg. Under hösten så började även jag tycka att han spelade lite väl hårt, jag lade väl mer märke till det iom att han sålde sin lgh och flyttade in i min. Han gav mig alltid pengar till mat och hyra och annat så det flöt på som det "ska" göra. Några månader senare så tyckte han att jag skulle sälja min bil, vilket jag absolut inte tyckte, men han menade på att det var onödigt att ha två bilar och att hans var bättre, men jag tvärvägrade, min mil, mina utgifter... Iom att jag slutade senare om dagarna än vad han gjorde så var det två timmar som han hade fritt innan jag slutade, sen när jag kom hem så var han många gånger inte hemma och han ville inte tala om vart han hade varit när han väl kom hem, så en gång så slutade jag tidigare och följde efter, och upptäckte att han satt vid spelmaskiner på en restaurang.
Jag tog upp det och det blev bråk, han blev ordentligt arg, vilket jag tyckte var en konstig reaktion på en fråga så jag misstänkte att det inte stod rätt till. Vid tillfällen jag var borta över helgen och när jag kom hem igen så kunde telefonen saknas, men då var den på lagning.... och det var lite småplock som inte stod där de skulle och som jag inte kunde hitta. Lite senare så kom vår chef till mig (som även umgicks med pojkvännen privat) och sa att det hade försvunnit grejer från hyllorna och att det tyvärr var han, och att han även har bett om förskottslön i flera månader, och att han måste göra något med det. Vi pratades vid och kom överens om att vi tar honom en kväll så vi konfronterade honom och han erkände och sa att han tagit dem och sålt och pantsatt. I samma veva så dog min morfar så jag åkte hem över helgen på begravning men kom hem en dag tidigare, och då var tv, telefon, mina smycken, alltså gammalt arvegods från mormor och farmor, och lite till. Han ljög och sa att de var inlämnade på reparation och jag undrade hur både tv, video, stereo, telefon och allt kunde packa ihop samtidigt samt att mina smycken också hade kunnat gå sönder.... Så jag sa åt honom rätt ut, att jag vet att du har pantat dem, du är en jävla skitstövel och jag har fått nog av dig och jag kommer polisanmäla dig för det här, och då blev han lite rädd...
Dagen därpå ringde jag till jobbet och sa att jag inte kom, jag gick in på pantbanken och förklarade ärendet, och jag fick ju naturligtvis inte tbx nånting då de ville ha pengar tbx för grejerna så jag gick till polisen, gjorde en anmälan, och sen ringde jag hans föräldrar och talade om allting, precis allting, de blev väldigt arga på mig först, för att jag anmält deras gullige oskyldige son, sen ledsna när de kom till insikt över vad som hänt, för de trodde att det hade ordnat upp sig någorlunda för honom. De kom samma dag till mig och berättade att han hade lånat pengar av dem vid tre tillfällen, sammanlagt 140 000 kr samt att de hade gått in som borgenärer för ett lån åt honom på 300 000. Och jag undrade naturligtvis varför de aldrig sagt något och varför de inte undrade vart pengarna gick, för vi ägde ju ingenting av värde....
När han kom hem sen efter jobbet så väntade vi på honom, de talade om att de berättat allt för mig, och jag för dem, och han blev skogstokig, arg. slog i väggar, kastade saker, grät, som ett barn, hela registret av reaktioner gick igenom honom.
Bad honom ta fram pantkvitton, och hans far gick iväg och löste ut mina smycken, så jag fick dem, de var ju otroligt viktiga för mig. De andra fick vara kvar så länge. Den kvällen gick vi igenom allt, han, jag och hans föräldrar, det vart mycket känslor, tårar, bitterhet, hat, snyfthistorier och annat. Jag berättade också att jag har varit i kontakt med kommunen angående hans "fall" och även tagit kontakt med ett behandlingshem i Kolmården för spelmissbruk. Jag hade samlat mycket bevis, det fanns en polisanmälan om stöld, samt att pantbankerna i stan backade upp min historia om att han var en "ständig" kund hos dem. Efter dividerande med kommun och behandlingshem så fick han ganska snart en plats, och vi skjutsade dit honom, under många tårar från honom, han kände sig sviken och sårad och tyckte han kunde klara detta själv.
Vi gjorde en deal med jobbet så han fick behålla jobbet, men degraderades från ansvar och sådant och att han var välkommen tbx efter behandling men att han skulle bli visiterad ibland och att de hade ögonen på honom.
Från början av tiden på hemmet så verkade det fungera bra, han fick ringa en gång i veckan och efter en månad så fick vi komma och hälsa på i ett par timmar, och då pratades det ju om allt möjligt, och även det här, Enligt terapeuterna så gick behandlingen bra och att vi skulle om ca en månad till ha en konfrontation, som alla missbrukare måste gå igenom, och den åkte vi på och hade, när hans föräldrar pratade gick det jättebra, det var känslosamt och mycket tårar, när jag pratade om det hela och faktiskt sa rätt ut allt som hänt och hur det känts så vart han tvärarg, kastade stolen och stormade ut, jag träffade honom inget mer den helgen, han låste in sig och vägrade prata något mera, så när vi åkte därifrån på helgens slut så var det låst läge.
Efter ytterligare två veckor så fick han helgpermis och kom hem, och ville inte alls låtsas om det som hänt tidigare, och jag sa att du får vara här så länge du sköter dig, men gör du någonting "fel" så åker du ut, och det hade jag även talat om för hans föräldrar, som tyckte jag var väl hård, men jag hade ju mitt eget liv också, jag ville inte ha något strul ytterligare i det.
Det gick två permisar, sen en kväll så sprang han iväg och satt sig och spelade igen, jag slängde ut han direkt, ringde hans föräldrar och sa att de kunde hämta honom och skjutsa till hemmet. Ytterligare ett par veckor senare så ringer de från hemmet och talar om att hans behandling ska avslutas och vi ska hämta honom NU, när vi kom ner fick vi tala med personalen och det visade sig att han och 6 grabbar till hade börjat spela på hemmet, så alla fick lämna. Åter igen fick jag honom hem, och åter igen så talade jag om villkoren, men nä, han hade verkligen fått sig en tankeställare, och tagit del av behandlingen så det var inga problem.
Det gick nästan en månad, sen kom jag på honom igen, gick in på restaurangen och ställde till ett jävla liv ska du veta, fanns ingen där inne som inte visst vad som försiggick. Jag åkte hem, packade ihop hans grejer och slängde ut dem i trappuppgången och låste dörren med sjutillhållarnyckeln som han inte ägde. I flera timmar stod han och bankade och skrek och levde rövaren utanför dörren, efter sju timmar gav han upp och det blev tyst. Några timmar senare igen kom hans föräldrar och hämtade hans prylar och sa att han fick bo hos dem.
Efter det så följde det ett antal veckor när han höll på konstant och ville ha tillbaks mig och lovade bo och bättring, han ringde, lämnade blommor på dörren, bad hans föräldrar han ringa, satt i bilen utanför huset och väntade, och insåg väl nu att han förlorat det han hade hållt allra högst, men jag var hårdnackad och släppte inte in honom något mer. Jag vägrade. Träffade honom ibland på jobbet, som tur var jobbade vi på olika avdelningar, men han skötte jobbet, och han höll sig från spelandet.... Ett år efter detta bytte jag jobb och företag, han jobbade kvar och han fick tillbaks sin gamla roll med ansvar igen och trivdes. Han flyttade till lgh i sin hemstad och började om med att leva ensam, men hans föräldrar hade kontroll över hans bank och pengar.
Så för min del så orkade jag inte med alla lögner, svek, manipulationer och annat han hade ställt till med, han hade skulder på över 700 000 till olika människor, och jag fick vid ett tillfälle när han var på behandlingshemmet, påhälsning av sådana bookers som satsat pengar åt honom, han kunde satsa 30 000 kr utan att blinka på en fotbollsmatch, och två timmar senare 20 000 kr på en annan... så det var stora summor som kom fram, men det var ju inget han erkände själv.
Jag såg till att han fick hjälp, jag stöttade han och hans föräldrar under tiden på hemmet och även en bra bit efteråt, även efter jag kastat ut honom. Han fick ringa när han ville, men han fick inte komma hem och hälsa på. Efter ett tag kunde vi fika och prata, men jag ville inget mer, alla mina känslor hade dött efter allt det här, och jag orkade själv inte mer. Han fick hjälp hos kommunen efteråt och fick gå och prata, men som anhörig, på den tiden, hade du ingenstans att ta vägen.... Jag fick hjälpa mig själv och dra mitt eget lass med allt som det innebar... Jag hade varken familj lr vänner i den stan vi bodde i, så jag var väldigt utsatt på det viset.
Så här i efterhand, så har han erkänt att det bästa som kunde hänt honom, var att jag lämnade honom, för det var först när han insåg att det var kört mellan oss som han kunde ta tag i sitt problem och faktiskt vilja inse och ta tag i sitt liv.
Idag har jag ingen aning om hur hans liv ser ut, vart han bor lr om han har familj och så.... Jag vet att han alltid önskat sig en, så förhoppningsvis så har han den och sköter om sig och de sina.
Jag vet inte riktigt vad jag ska råda dig till då du i nuläget vill vara kvar hos din kille, men tough love är nog rådet. Ställer du krav och motprestationer, så se till att det följs, viker du dig en tum, så är det bara skit på en gång. Och det där med lögner.... Det kommer han fortsätta med så länge han inte blir påkommen, och det är för att det har alltid funkat förut.... Bakslag kommer det säkerligen att bli, det måste du vara beredd på, men då ska han också ha jävligt klart för sig konsekvenserna av det, och du ska hålla varje ord av det du sagt!!!
