Kommer vi förstöra våra barn?

Deras "värld" kommer ju såklart att rubbas, och kanske kommer de tycka att det är jättejobbigt ett tag, att mamma och pappa inte bor tillsammans längre. Kanske kommer de vara ledsna och arga.

Men jag tror att så länge du och pappan är trygga i ert beslut, svarar ärligt på alla frågor så gott ni kan, finns där för dem när de behöver det och inte bråkar sinsemellan och använder barnen som slagträ -

så kommer de absolut inte bli förstörda. Livet är hårt ibland, även för barn. Det vi vuxna kan göra är att finnas där och älska dem och hjälpa dem igenom det svåra så gott vi kan. Men vi kan inte linda in deras värld i bomull eller aldrig låta dem slå sig när de ramlar.

Det finns dåliga skilsmässor och bra skilsmässor, och allt handlar i stort sett om hur de vuxna uppför sig.

Förstörda behöver de givetvis inte bli. Men deras världsbild kommer ju att skaka i grunden. Allt som de tagit föregivet kommer att ifrågasättas. Plötsligt är en förälder borta en vecka i taget. Om mamma och pappa slutar älska varandra, kommer de även sluta älska mig? Är det mitt fel? Det ligger en mycket svår tid framför dem,men detta kan hanteras om ni som föräldrar är kloka generösa och flexibla med varandra och barnen. Längtar barnet efter mamma, mitt i en vecka så kanske det går att träffas? Vill barnet säga godnatt till pappa fast det är mammavecka så kan man ringa.. Aldrig säga elaka saker om den andra föräldern, aldrig sätta prestige före barnen, så kommer det nog att gå bra. Alla händelser formar vem man är, så även detta..

Tack för era svar, det ni skriver har jag försökt intala mig själv men det når liksom inte ända fram.

På ett sätt kommer jag ju alltid älska deras pappa, just för att han är deras pappa, men att vi inte älskar varandra som kära människor gör och därför ska skiljas. Kommer jag automatiskt ses som boven för att jag flyttar, som är av omtanke gentemot mitt blivande ex för att han (och hans familj) väldigt gärna vill att det ska finnas kvar i hans släkt?

De vill ha kvar huset mer än jag, för att förtydliga, det var en släktgård vi rustade upp.

Jag tycker det är löjligt skiljas för "man inte är kära" hur kan man låta det gå till den punkten . Världens löjligaste ursäkt. "Jag är inte kär i dig längre" låter som småbarn. Skärp er.

Men på riktigt. Håll käften. Du har inte en jävla ANING om historiken. Så håll bara käft, idiot.

Sådär kan man inte leva, du har kanske inte upplevt det men det GÅR helt enkelt inte. Har försökt nu i 2år o det blir bara jobbigare, vet inte vad jag väntar på. Rätt dag? vi är enbart två goa vänner, inget sexliv på över ett år har existerat. Man börjar må dåligt av att leva såhär, man har bara ett liv o båda har rätt att njuta o må bra. Om inte med barnens far/mor så med någon annan. Tyvärr. Inga barn mår heller bra av att leva med föräldrar som inte älskar varandra. Tycker ni verkar mogna i ert beslut ts och tror garanterat ni gör det här bra för barnen. Lycka till.

Jag är i exakt samma situation som dig ts!

Jag mår så pass dålig av oron över hur den här separationen kommer bli för barnen att jag nu är sjukskriven för depression. Är uppfostrad i kärnfamiljskonceptet men jag kan inte leva upp till det.

Jag har också två barn 2,5 år och 7,5 år. Starka individer och den äldre av dem är en dramaqueen just nu då hon befinner sig i "lilla tonåren" nu. Är otroligt orolig över hur hon skall ta detta.

Det är också jag som flyttar och min man stannar kvar på gården. Är liksom du orolig över om man kommer bli den som döms hårdast för att man är den som flyttar. Att barnen ser det som att man "ger upp".

Skulle separerat för många år sedan men man biter ihop. Jag bor med min bästa vän men inte med min man. När jag sa den meningen till honom så förstod han varför jag varit som jag varit under många år. Han vill inte bo med en kvinna som inte är sexuellt attraherad av honom och inte har respekt nog för honom som man. Det är i grunden rätt. Men det är ändå så svårt.

Vi kommer tala om för barnen inom ett par veckor då det hus jag skall flytta till snart är färdigrenoverat.

Kommer kika in här titt som tätt för att höra hur det går för dig ts.

Hahaha att DU vågar kalla mig idiot. Jag är lycklig i mitt äktenskap. Vem är idiot egentligen ärthjärna!!!!

Precis så är det. Man kan vända ut och in på sig själv hur mycket som helst, men känslorna rår ingen för, hur gärna jag än skulle vilja att det faktiskt funkade för oss. Men nu har det nästintill handlat om fysisk överlevnad och respekt gentemot en annan människa, det är inte ok att behandla varandra som vi gjort.
Tack för lyckönskningarna.