Verkligen nödvändigt med alla diagnoser?

Det undrar jag med.Min dotter har visslingen adhd men inget på papper och inga mediciner gör jag har valt det.Vi har jobbat hårt på att hon ska må bra i alla år,och förskola och skola som vi valt är väl genomtänkta.Tex bra personal,mindre klasser,mindre skola,låg sjukfrånvaro mm.Och kosten är mycket viktig och likaså sömn och rutiner och aktivitet.Om vi slarvar eller stressar så drabbar det henne hårt.Jag tror att fler med eller utan diagnoser kan få det mycket bättre om man kämpar och prioriterar.När jag var ung var det 1 enda kille som hade Adhd och han krossade ofta rutor,hade även personlig ASS vid lektioner.

Hela poängen med diagnoser är att man på så sätt ska kunna skräddarsy behandlingen så att den blir så bra som möjligt. Olika diagnoser kräver olika behandling. Själv har jag flera diagnoser och utan vissa av dem hade jag inte varit berättigad viss specifik behandling för de specifika diagnoserna.

Det som är viktigt är att komma ihåg att man inte är sina diagnoser, utan att man har dem.

Men för många föräldrar verkar det viktigt att barnet ska få en diagnos för att det ursäktar att barnet inte uppför sig som andra. Har 3 barn i min omgivning där föräldrarna kämpat desperat för att ge sitt barn en diagnos.

I vissa fall kan diagnoser vara bra då man kan hitta en individanpassad behandling utefter det. Men tror att i många fall sätts diagnoser förhastat istället för att bara ge lite extra stöd. Jag har fått 7 olika diagnoser som sedan visade sig bara vara 3 olika då de andra bara var symptom. Så de kan ta i lite väl mycket ibland. Sen verkar de som att det i många fall sätts diagnoser utan att det är något egentligen utan att man kanske bara är lite väl överaktiv till exempel men att det försvinner med åldern. Varför stämpla sådana barn som egentligen inte behöver behandling.

En adhd diagnos är ju ingenting som ska sättas i förbifarten. Det krävs utredning för det och de utredningarna är rätt gedigna. Anledningen till att man kan få många olika diagnoser är för att det ibland är svårt att urskilja dem eftersom många av dem går in i varandra.

Ja men som i mitt fall till exempel var det väldigt uppenbart. Även läkare som inte är specialister tycker det.  Jag har bipolär sjukdom. Blev utslängd från bup när jag var uppåt. Började då på vårdcentralen istället och de tvekade inte utan krävde utredning för det.

Dåligt att dom slängde ut dig.. konstigt gjort. Just bipolär och adhd är ofta svårt att skilja åt.

Just diagnoser som ADHD och Asperger är i mångt och mycket någonting man har i förhållande till sin omgivning. Eller jag kanske ska formulera det såhär: det är faktorer i omgivningen som avgör hur pass lätt eller svårt man har för att fungera i samhället. 

Och samhället idag är dåligt anpassat för att hantera och rymma barn och vuxna som faller bara en liten smula utanför normerna. Klasserna är stora, det finns inte tid för individuella bedömningar och insatser, på jobbet ska alla vara effektiva och snabba, osv. Det finns ingen plats för dem som behöver lite lugnare tempo. Den som behöver mindre klasser och färre intryck. Den som behöver jobba mot ett mål utan tidspress. 

Detta ser jag som den största anledningen till att diagnoser ökar. Kraven på oss från samhället runtomkring ökar, alla måste in i samma mall av högt tempo, likriktning och effektivitet, och då blir det också fler och fler som faller utanför och inte klarar av det. Ganska naturligt då att man kämpar för att få en diagnos, för det är enda sättet att få någon hjälp. Det finns liksom inte i folks världsbild idag att man kan vara "normal" och ÄNDÅ behöva gå i en liten klass på 5-10 personer för att klara av skolan. 

Tyvärr är det så att diverse olika diagnoser idag används som en ursäkt för i princip vad som helst.
Barn utan uppfostran, barn med inlärningssvårigheter, vuxna som inte kan anpassas till samhället, människor med diverse olika problem, människor som egentligen bara är ensamma och skulle behöva en vän - precis allt kan sopas under mattan bara man ger dom en diagnos och sätter ett namn på problemet.
Istället för att behöva ta tag i problemet så sätter man en diagnos på personen och sen finns det en ursäkt för varför det inte fungerar, så då behöver man inte längre ta i problemet.

Det är ett sjukt beteende och kommer i förlängningen att leda till att vare sig dom som verkligen har en riktig diagnos eller dom som blivit felaktigt diagnostiserade kommer att få den hjälp dom behöver.

Diagnosen har ju inget egenvärde. Men med hjälp av en korrekt satt diagnos kan du hjälp anpassad efter dina behov.

Vad gäller NPF är ju också själva utredningen som leder fram till en ev. diagnos till stor hjälp. Där kartläggs svagheter och styrkor och denna kan man sedan utgå från så att individen ska få rätt förutsättningar framöver.