Vi väntar barn, borde jag inte vara gladare?

Vi har gjort IVF och blev gravida. Det slet väldigt mycket på oss under åren innan IVF samt under själva behandlingen.. Nu när min fru är gravid går vi i väntans tider så känner jag för första gången efter på riktigt, borde jag inte vara gladare? Jag har ju längtat, hoppats och önskat att det här ska hända!

Mina dagar uppfylls av en enorm oro. Något jag ibland känner att jag inte vill delge min fru då jag inte vill ta ifrån henne all lycka eller dra ner henne i skiten. Jag vet att det är relativt många som får missfall men jag vet också att många av dessa trots allt inte behöver göra särskilt mycket mer än att hoppa i säng för att det ska gå vägen igen. Å där kommer stora delar av min oro. För jag vet vad jag och min fru kommer få gå igenom om det här inte går vägen.

Min fru jobbar mycket nätter och det här är ofta något som kommer smygandes då. Jag sitter uppe, ibland hela nätter. Somnar jag, så vaknar jag med en stor klump i magen som inatt. Vakande t ex vid 3 inatt och kunde inte somna om. Det har gått så långt att det påverkar mitt liv till den grad att jag själv inte anser att jag sköter mitt arbete längre eller mitt liv. Jag gråter ofta, när jag är själv och på grund av att jag har svårt att släppa oron och slappna av och glädjas åt allt så blir jag sur och tvär. Otrevlig rent ut sagt. 

Vad ska jag ta mig till ?  Är det någon som känt likadant?